Då vet man hur långt tillbaka det går

Inte på det offentliga boksläppet, men på efterfesten med vännerna, kunde man höra mig säga följande ord:

- Ingen av er är med i boken. Bara så ni vet. Ingen karaktär är baserad på nån, utan allt och alla kommer från mig. Jag är samtliga personer i boken.

Jag hade ett stort behov av att klargöra det. En släng av debutantsjuka kanske, kalla det vad ni vill, men det fanns de bland gästerna som uttryckte en viss lättnad över mitt uttalande.

Ikväll hade jag en gammal kompis hemma för att se på Steel Magnolias. Förr såg jag den alltid en gång om året, som en gratis sorts terapi, men nu var det alldeles för längesen och när den dök upp på Netflix häromveckan var saken biff. Kära S kom över. S som var ett enda stort varmt skratt i mitt veliga, pubertala och tonåriga liv, som gifte sig och försvann till Norge för 13-14 år sen och nu återvänt hem. Hon kom hit och vi skrattade som hyneor till Sally Field, Dolly Parton och de andra, tills vi lipade som små grisar. Eller ja. Jag lipade. S kippade lite efter andan bara. Sen snöt jag mig, hon dukade undan teet och vi pratade lite för länge.

Jag nämnde författarbesöket som jag ska göra imorgon (mer om det på Debutantbloggen på torsdag) och hon - som lovprisat boken sen hon läste ut den för någon månad sedan - hajade till och sa något hon tänkt på, men glömt.

- Men du, han den där läraren ... Han. I boken. Du sa ju att ingen i boken var baserad på nån, men var inte han ändå ...

Och där började jag asgarva.

För hon har helt rätt. Han är den enda som är baserad på nån.

Och det faktum att hon såg det, tar jag som en komplimang.

Så länge har vi känt varandra.