Indiefenomenet inom de två brancherna musik och böcker har berörts förut på Vilse, men nu måste jag säga något igen eftersom vi såg filmen Begin again i helgen.
Begin again handlar om Mark Ruffalo, som byggt ett skivbolag från grunden men nu blir sparkad från sitt eget företag på grund av en mycket ohälsosam konsumtion av alkohol (det är så illa att man tror hans ska dö av förgiftning eller leverskador vilken sekund som helst första halvan av filmen). Han ligger på botten när filmen börjar, men eftersom det här är en feelgoodfilm står han upprätt när filmen är slut och detta till stor del på grund av att han träffar Kiera Knightly och tillsammans gör de en skiva, indie stile.
Musiken är underbar, Kiera Knightly sjunger så bra att jag var säker på att det var voiceover (tills jag efter halva filmen kollade upp det, men det var hon själv) och sen är filmen ovanlig för att där finns knappt nån puss i hela filmen. Varken maken eller jag var sålda på kompositionen (tror den hade vunnit på ett regelrätt, kronologiskt berättande faktiskt), men ändå satt jag där med tusen tankar i mitt huvud till följd av denna mysiga berättelse.
Här är två:
Min vän Elin borde spela in en skiva. Jag kände att Kiera Knightly försökte vara så lik Elin hon bara kunde filmen igenom, med håret och tofsen och snygga kläderna och gitarren och magiska låtskrivartalangen. Så allt Elin behöver är rimligtvis en Mark Ruffalo och sen kan hon spela in en skiva på Stockholms gator! Ja!
Magin i att göra något eget. Kiera Knightlys karaktär förstår inte andra musiker i filmen som låter skivbolag göra om deras låtar i nya arrangemang som gör låtarna till hitlåtar, och när hon säger så i filmen ("Why would you do that?") är jag säker på att alla tittare håller med henne. De håller på hennes integritet och respekterar hennes beslut att behålla sitt sound i sina låtar så som hon vill ha det.
Och jag måste ställa frågan igen: kunde det vara likadant med indieförfattare? Kunde det finnas respekt för beslutet att inte låta någon förvandla ens verk till något annat som förlaget trodde låg i tiden eller liknande, eftersom man hellre behöll verkets själ och var säker på att den skulle beröra folk?
För det måste jag säga. Två veckor (tre?) efter release, och läsarkommentarerna trillar in. Folk tycker verkligen, verkligen om Lianne. Hon berör dem. De säger att boken är smittsam, att tvåan inte kan komma fort nog, att jag fångat det tolvåriga perspektivet perfekt.
Mm. Jag nickar åt Kiera och känner indiehjärtat klappa.
5 kommentarer:
Syns ju hur tydligt som helst, att Kiera och hennes stylist sneglat på Elin.
/A
Men, eller hur?! Det är som om stylisten sa: "Nej, du Kiera. Du måste lägga av den här damsel in distress-looken du kör i vanliga fall, och försöka se ut som en riktig musiker. Ta Elin, tex! Försök se ut som Elin!"
Åh, vad söta ni är! Jag har faktiskt medvetet låtit bli att se filmen i fråga, för jag vet inte om låtskrivarhjärtat skulle klara av det. Det kanske skulle brista av längtan. Över att jag inte har någon Mark Ruffalo. Över att jag kanske måste bli min egen Mark Ruffalo. Och över att jag inte har någon aning om hur man gör för att vara Mark Ruffalo. (Och inte vill bli alkoholförgiftad.)
Any day now.
/E
Men det är just det: du har redan en Mark Ruffalo. Du har tillgång till utrustning och folk med olika kunnande, du har idéerna och folk som spelar alla möjliga instrument.
Och ingen aning? Hm. Jag hade ingen aning om hur man ger ut en bok för två år sen. Just saying.
KRAAAM för DU KAN!!
(Sen fattar jag att du inte sett filmen. Fattar PRECIS. Och som sagt, de skulle berättat den kronologiskt. Du har inte missat så mkt. Eller nåt.)
Skicka en kommentar