Hur det ligger till

Skrev klart sista kapitlet i förmiddags och tillbringade resten av dagen med att smygläsa kapitlet på min telefon och studsa runt i segerdanser.

Öppnade dokumentet "kapitel 1". Vågade inte titta på det. Tillverkade en hemmagjord födelsedagspresent av högsta klass till bästa kompisen istället. La barnen. 

Klickade på kapitel 1 och läste en och en halv sida. Blev illamående.

Det håller inte.

Satte mig och gnällde i soffan och kände att livet var surt. Ryckte upp mig.

Så här ligger det till:

Frågan är inte: Hur kan jag fixa det här kapitlet, den här befintliga texten så att jag blir nöjd?

Frågan är: Hur vill jag inleda den här boken? Hur vill jag att berättelsen ska gestaltas?

Ett råd Vilse: Strunta i den befintliga texten så långt det går, så fort det behövs. Tappa inte skrivarlusten. JOBBA! Om fyra veckor ska du vara klar och manus ska gå till ett nytt gäng betaläsare + min älskade korrekturläsare T. Sen ska manus gå till förlag och få JA.

Då kör vi.

Mmm

Det är allt bra fantastiskt att sitta med ett stycke magi i sin hand och bara le.

This is a keeper.

Vindruvor och mandelskorpor

Sommardagarna flyr utan mycket till sommar. Tre baddagar fick vi i Göteborg den här sommaren och vi får väl vara glada för det. Jag tar hand om mina tre barn medan min man renoverar bort semestern och jag kommer på mig själv med att längta till skolstart. Hösten. Det är något visst med den.

Jag har mina skrivpass då och då, inimellan. Jag trycker i mig te och spanska mandelskorpor, proppar öronen fulla med musik och stirrar på mina älskade skrivbordsdekorationer. Jag är i slutet av mitt manus och det är så intensivt och känslosamt. Vackert. Efter avslutat skrivpass studsar jag runt och klappar händer. 

Den här boken kommer att bli utgiven. Den bara måste det. Tänk att den har blivit så här bra.

Ikväll hade jag tänkt sitta med sista sidorna innan jag ger mig på det sista som ska putsas i det här manuset, nämligen de första 8 kapitlen (jag började omskrivningen i kapitel 9). Kapitel 25, det avslutande, ligger där och är ganska klart, men jag skriver ändå inte, pillar inte.

Istället äter jag vindruvor (röda, fastän de är dyrare, men jag älskar dem och eftersom jag är allergisk mot i princip all annan frukt tycker jag att jag får köpa de druvor jag vill ha) och slö-ser på en underbar film om att våga och vinna. 

Men ibland måste jag ner och slå i skåpen, glutta lite på min dator och sända en tanke till karaktärerna som jag älskar.

Och det är då det händer.

Tänk om jag skulle ta och lägga in en helt ny scen i slutkapitlet? En som utspelar sig under natten efter den stora upplösningen? Låta läsaren landa lite, låta min stackars L landa lite. Gotta mig lite. 

Tanken ger mig svindel, ett fånigt leende och fjärilar i magen. Hihihi.

Jag gör väl som jag brukar. Jag testar. Ett experiment alltså. 

Vad tror ni? Hur bra blir det här?

Den bästa presenten

När jag fyllde år i förra veckan fick jag den ofattbara presenten skrivtid som gåva. Under tre dagar som jag själv får välja skulle jag få skriva i åtta sammanhängande timmar. Jag har aldrig skrivit åtta timmar i sträck - ostört!

Klart det fanns en oro. Klart jag undrade hur det skulle gå, om jag skulle behöva ta många pauser för att hålla mig skrivande. 

Kan rapportera att detta är den första pausen jag tagit sen jag började skriva klockan halv tolv. Orden har ramlat fram av sig själv och jag har bara lyft fingrarna från tangentbordet för att läsa om och skratta högt. I fyra timmar i sträck har jag skrivit och är så när som på 1 ½ sida klar med kapitel 23. Det betyder att jag skrivit tretton sidor med endast två sällskap: musik och något att tugga på.

Så där. Pausen slut. Åter till dokumenten.

Skapa lägen

Uppmuntrar samtliga att läsa Manne Fagerlinds inlägg på Debutantbloggen om den fantastiska fotbollsmetaforen.

Att skriva är som att spela fotboll. Det spelar ingen roll hur bra plan du har innan om du inte kan följa med händelseutvecklingen, det rörliga och dynamiska, och skapa bra lägen utifrån förändrade förutsättningar. 

Jag är bra på att skapa lägen. En snygg assist och sen rätt in mellan benen på motståndarna. Tjong! Måååål. Publiken skriker och jag reser mig från stolen och skuttar runt och klappar händer (min målgest) innan jag sätter mig igen och tar tag i nästa halvlek.

Dagens sanning

På Debutantbloggen idag kan vi läsa en intervju av deckarförfattaren Varg Gyllander.

Citat:

Får du skrivkramp någon gång?

Det har aldrig hänt och jag säger som nästa alla andra författare. Det är bara att sätta sig och börja skriva. Vänta inte på den gudomliga inspirationen. För då lär du få vänta.

Det är så sant som det är sagt. 

Så varför kan det ibland vara så svårt att göra? Varför kan jag sitta en kväll och vänta på orden och först när jag lagt huvudet på kudden kommer de och jag blir tvungen att gå upp igen.

Ofta hör jag mig själv säga. Vilse, sätt dig på rumpan och arbeta. 

Ibland lyssnar jag bara så dåligt.

Som skrivaruppdatering kan jag dock meddela att jag skriver igen nu efter två veckor av sjuka barn och andra avbrott. Känslan är euforisk.

En fråga

En fråga: I en bok för ungdomar, vill man att läsaren ska kunna räkna ut mysteriet precis före huvudpersonen och känna sig smart eller vill man överraska?

*sliter sitt hår och försöker fatta beslut med tusen och en valmöjligheter*

Slänga eller inte slänga?

Orden från favoritfilmen The Shadow Dancer ekar i mitt huvud idag. 

"You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself and let them go."

Släpp taget om dem. Släpp taget. Törs jag det?

Nu pratar jag om slutet av första boken, slutet som jag alltid älskat och som varit det enda jag varit nöjd med sen manuset först blev klart. Det är fortfarande bra och det finns fortfarande formuleringar som jag älskar, men tonen i berättarrösten stämmer inte överens med den nya som jag har arbetat fram nu i senaste (och sista) omskrivningen. I den gamla texten berättas historien av en utomstående berättarröst medan i den nya texten har jag tagit ett kliv tillbaka och vi ser allting genom någons ögon, även om det är mina ord och i tredje person.

Vad jag gör när jag öppnar ett nytt kapitel är att jag går igenom vad jag vill behålla och inte, vilka nya scener som ska till och ur vems synvinkel jag vill berätta allting. 

Det känns desto svårare nu. För de här orden ligger i mitt hjärta.

Det är bara det att jag vet vad som händer när jag utgår från den befintliga texten. Jag hakar upp mig och har svårt att slita mig från vissa textfragment och resultatet känns hackigt i första vändan innan jag gått igenom det igen och tagit bort det där sista från originalet.

Dessutom vill jag eventuellt ändra kapitelindelningen.

Ni hör ju vad jag egentligen lutar åt. Men jag törs inte. Den gamla texten ligger hårt i mitt minne och de gamla formuleringarna kommer leva upp när jag skriver om, även om jag skriver i ett nytt dokument.

Have enough faith in yourself and let them go. *upprepar mantrat*

Jag tror att det får bli ett experiment. =) Jag testar att skriva om allting utan hjälp från den gamla texten och ser hur det blir.

Vi vet ju hur experimenten brukar sluta.

I briljans.