Genre gör skillnad

En barn- ungdomsbok i genre fantasy. Riktar sig till åldern 10-15 år. 

Så brukar jag beskriva min trilogi när folk frågar vad det är för sort. Jag har insett det sista att en modifikation av genre skulle göra stor skillnad för mig i min skrivprocess.

I begreppet fantasy finns en underliggande tanke om äventyr. Om Sagan om Ringen är fantasyns fader och Robert Jordan och alla andra gått i hans fotspår, så betyder fantasy en äventyrsberättelse i en påhittad sagovärld. 

Den andra och tredje boken i min trilogi skulle kunna gå under den beteckningen utan problem. Nog blir det äventyr så det räcker! Men i den första boken har det hela tiden känts som att äventyren lyser med sin frånvaro och därför har jag känt mig missnöjd med manus. Fantasy utan äventyr måste ses som ett misslyckande. 

Men så insåg jag att den första boken (och även till viss mån de andra, men framför allt första) inte är en äventyrsbok utan en mysteriebok. Pusselbits-varianten. Plötsligt såg jag allting i ett annat ljus!

En mysteriebok måste inte ha en massa äventyr. En mysteriebok ska innehålla händelser som inte får någon förklaring förrän precis på slutet. Spänningen ska ligga i ovissheten om vad allting betyder, ovissheten i vad som egentligen hänt. Och precis sådan är min bok!

Hurra! Jag är ingen misslyckad författare! Bristen på äventyr och spänning i form av action har sin förklaring. Spänningen ligger i det som inte sägs, men som ändå finns där under texten och får läsaren att undra. Sen när mysteriet fått sin förklaring och boken tagit slut, kan läsaren glatt gå vidare till nästa bok och få se vilka äventyr den nya kunskapen leder till!

Min bok är alltså fantasy i den bemärkelsen att den utspelar sig i en annan värld än vår. I en värld full av magi och häxor. Men annars är det en mysteriebok och den genreförändringen gör all skillnad för mig. Jag har ju kära vänner lyckats plötsligt! 

Deadline

När jag påbörjade omskrivning av gammalt manus satte jag midsommar som deadline för mig själv. Till midsommar skulle jag vara klar och betaläsare skulle få lägga vantarna på texten.

Men sen blev jag klar betydligt tidigare. Oj, vad nöjd jag var med mig själv. Jag var färdig och började läsa annat för att få distans till texten så att jag sedan kunde korrläsa. Men när jag började korrläsa kände jag mig inte alls nöjd och omarbetningen började om. Igen. Nu såg det ut som att det där med midsommar kunde jag glömma. Det här skulle ta sin tid.

Jag har lagt många timmar på de inledande kapitlen (eller snarare kapitlen efter de inledande kapitlen) och även på mittenbiten. Jag har stirrat och stirrat och känt mig kass ibland och grym ibland. Så idag fick min kära syster läsa lite bland de nya bitarna och hon tyckte att jag kunde lämna det så för betaläsarna att tycka till om det. Plötsligt, bara så, kunde jag gå vidare från mittbitarna och röra mig mot slutet.

Och nu sitter jag här, med väldigt lite kvar. Jag har ett par nya sidor som behöver skrivas på sista kapitlet och de ser jag fram emot att skriva. Jag kommer skriva dem någon stund när andan faller på och allt bara blir precis sådär som det ska. Utöver det, har jag bara några korta stycken i kapitel 17. Det är allt. Sen är jag klar. KLAR.

Det betyder att midsommartanken inte var helt fel ändå. Kanske att betaläsare kan få texten i nästa vecka. Min plan är att utöka betaläsarkretsen brutalt. Inte bara de snälla systrarna och vännerna och de livsviktiga syskonbarnen som är i rätt ålder för denna barn- ungdomsbok, utan några intresserade halvbekanta ska få tycka till. Ojoj. Det ska bli spännande!

Tvivel

Jag kämpar och kämpar med omskrivningen av gammalt manus. Jag tror benhårt på den här berättelsen, det som brister ibland är min förmåga att berätta den. Vad, hur, i vilken ordning? Vad ska få vara kvar, hur kan jag göra om? Jag stöter och blöter och arbetar. Jag tycker det blir bättre. Jag tror som sagt både på berättelsen och karaktärerna och deras rätt att bli lästa och omtyckta.

Men tänk om det inte räcker? Tänk om jag helt enkelt inte är tillräckligt duktig? Jag gör helt enkelt ett stort misstag som önskar titulera mig författare. Språket bär inte, till att börja med.

Mörka, mörka tankar. Förhoppningsvis oförtjänta. 

Framsteg

Förra veckan gick jag runt och sa så här:

Jag önskar att jag inte hade skrivit den här boken för tio år sen när jag uppenbarligen inte kunde skriva böcker. Det hade varit så mycket lättare att skriva den nu, när det hade blivit bra från början.

Saken är den att hade jag inte skrivit den där boken för tio år sedan hade jag ju inte lärt mig. Då hade det inte blivit två uppföljare och två andra romaner osv. Jag har lärt mig under arbetets gång.

Den här veckan har jag bestämt mig för att tänka så här:

Vad bra att jag nu får lära mig hur man gör när man skriver om ett halvbra manus, eftersom jag uppenbarligen inte visste hur man gjorde förut. Men jag börjar få kläm på hur det går till och känner mig positiv inför arbetssättet. Återstår bara att jag kan känna likadant för resultatet och jag har ett hopp om det också.

Självklart

Och DÄR föll saker på plats.

Och NU kommer barnen hem. 

Vi ska på utflykt. Något säger mig att min plan att skriva av mig under förmiddagen för att sen kunna vara närvarande när barnen är hemma kommer gå i stöpet.

Brasses lek

Idag leker jag Magnus och Brasse. Dagens uppgift: Vilken ska bort?

Vi har ett gäng gamla scener och ett gäng nya idéer. Vilken ska ersätta vilken? Vilken av de nya idéerna kommer fungera och vad ska jag ta bort ur manus för att få plats med de nya idéerna (eftersom jag kör på att varje kapitel är 10 sidor sitter jag ofta med sådana problem). 

Det är inte en fråga om kill your darlings, inte alls. Det handlar om att jag måste få ihop handlingen och då kan man inte ta bort vad som helst utan att det har konsekvenser. 

Men jag gillar min nya idé. Visserligen är den liiiite "Harry Potter tror professor Snape är den dumma" men vad ska jag göra? Ska jag sluta skriva helt och hållet bara för att det finns andra författare i världen? :S

Men vad ska bort? 

I den riktigt leken kom alltid Magnus och Eva på supersmarta grejer som Brasse ratade. Brasses argument var alltid bäst. 

Kan någon kliva fram, erkänna sig vara Brasse, och tala om för mig vad jag ska göra?