Och så var de bara två.

Jepp. Bara två kapitel kvar av första omarbetningen. Sen är det en andra genomläsning följt av kommentarlyssnande och korrläsning. 

YAY!

Dags att sova. Gonatt gott folk. Imorn vill jag måla en tavla... =)

Spurt!

Det är helt galet detta. Anledningen till att jag inte skrivit här är för att jag har jobbat och jobbat med omskrivningen av första boken. Och nu har jag bara fyra kapitel kvar! FYRA! Av 22, ska jag kanske tillägga. Fyra kapitel på ca 10 A4sidor styck, sen har jag gjort detta. Jag har omarbetat mitt manus. Yeah!

Min plan är att låta ett gäng läsa boken, varav flera stycken kommer vara barn i målgruppen 11-14 år. De ska få svara på frågor och bli belönade för sina åsikter med varsin biocheck. Det är planen.

Jag älskar den här boken. Inte riktigt lika mycket som jag älskar tvåan och trean i trilogin, det tror jag inte går att ändra på, men jag älskar den! Den är riktigt, riktigt bra! TJOHOO!

Onykter

Jag är stolt över min nya nyktra inställning till mitt skrivande. Jag har börjat se på mitt skrivande som ett arbete med det resultatet att jag inte har lika svårt att göra mig av med saker i texten som jag egentligen älskar och jag är mer öppen för kritik. Summan av kardemumman är att texten blir bättre och jag känner mig nöjd. Fantisera och romantisera får jag göra på fritiden, har jag sagt till mig själv. Ska jag kunna samarbeta med ett förlag måste jag kunna se krasst på min text. Gulligulla får jag ägna mig åt när jag inte skriver. Jag har lagt många, många timmar av sådant arbete över tangentbordet den här veckan.

Men ikväll har varit en kväll av gulligull. Jag hade kunnat sitta med texten, hade kunnat få gjort saker. Men istället har jag suttit och beundrat en scen som jag har i mitt huvud. En scen som inte alls är med i boken, utan som utspelar sig flera år efter det att den sista boken är slut. Men det är en underbar scen med kärlek och humor. 

Personerna i scenen är trilogins två huvudpersoner, och det finns inga två jag känner lika väl. Jag älskar att lyssna på deras samtal, oavsett vad det handlar om. När jag lyssnar på deras prat försvinner tiden. Jag kan inte se riktigt klok ut, sittande helt still på en stol och stirrande ut i intet. Jag har försökt förklara för min man att jag läser. För mig är det som att läsa en riktigt bra bok. Jag sätter mig ner och plockar upp den mentala boken, försöker komma fram till på vilken "sida"  jag var sist och sen börjar jag läsa. Karaktärerna lever sitt liv och jag får titta på.

Det, gott folk, är vad som menas med att fantisera sig vilse. Vilken lycka.

Ibland måste man få vara lite onyttig och mentalt onykter. I det långa loppet förhöjer det kvalitén på texten också. Djupet som dessa karaktärer har går inte att kullkasta. Extramaterialet till min trilogi är o ä n d l i g t.

Utsikt

Tänkte meddela att det inte är knöligt längre. Inte alls.

Och jag äger texten.

Det är förunderligt hur jag plötsligt kommit över den oöverstigliga kullen och nu kan se. Uppe från kullen är utsikten underbar. Och härifrån kan jag se allting.

Knöligt

Jag skulle ha skrivit ett inlägg igår som hette PLOPP och handlade om hur saker och ting föll på plats. Oerhört tillfredsställande! Vid genomläsning av kapitel 2 var det inte alls så trasigt som jag trott, utan riktigt trevligt. Det var bra som det var. Andra halvan av kapitel 2 fick bli ett nytt kapitel 3, tillsammans med en ny scen som väntade på att användas.

Jag var glad igår, tillfreds och riktigt lycklig. Det hade sagt plopp! Allt stirrande och tänkande hade lönat sig och det hade ordnat sig. Jag ägnade dagen åt det sista trixandet och kvällen åt den nya scenen. 

Men helt bra är det inte. Den nya scenen är inte ordentligt fogad till resten av det nya kapitel 3. Det känns lite knöligt. Som om jag tagit på mig en extra tröja utan att hålla i ärmarna ordentligt på den första med konsekvensen att de glidigt upp och tjorvat sig. Det är knöligt. Det är inte bekvämt.

Det måste vara bekvämt. Jag läste igenom sent igårkväll och det kändes fortfarande knöligt. Nu snurrar ett antal lösningar runt i huvudet på hur det kan ordnas, men jag är inte övertygad om någon av dem än. 

Jag får därför fortsätta som jag gör. Läsa och tänka och läsa. Till slut vet jag av erfarenhet att knöligheten försvinner och det blir precis så bekvämt som det ska. Allting sitter där det ska sitta. Tills vidare får jag ta tag i min dag. Tyvärr.

Karaktärer är min styrka

Jag är grym på att skapa karaktärer. Ibland undrar jag om jag borde skriva pjäser/filmer för det jag är bäst på är just konversationer. De faller sig så naturligt. Min närmsta författarkollega är fantastisk på beskrivningar och hans böcker börjar alltid med frågan VAR. Allt handlar om landet, platsen, miljön. För mig är det frågan VEM som dominerar. Jag är grym på karaktärer.

Idag skrev jag en ny scen till kapitel 3 i min kapitelbok. Det var lite av ett kill your darlings-tillfälle eftersom scenen jag skrev skulle byta ut en som jag alltid älskat. Orginalscenen är fantastisk skriven (enligt mig) både i stämning och språk, men framför allt för att läsaren få se viktiga sidor hos tre karaktärer som läsaren ännu inte vet kommer bli huvudkaraktärer. Allt de säger, gör och ser ut är bara så DOM, om jag får använda denna slang.

Men saken är den att scenen inte håller faktamässigt med bok 2 och 3 i trilogin. Så jag skrev en helt ny scen med  helt andra repliker men som skulle tjäna samma syfte. Och den blev riktigt bra.

Och då insåg jag att det finns få jag känner så väl som just dessa tre. Jag känner mig som en skådespelare som spelat samma roll i en filmserie eller serie i tre säsonger och bara genom att trycka på en knapp kan bli den personen. Rollen känns hemma.

Det finns inte på kartan att jag skulle fundera över om det var "out of character" eller inte att säga eller göra som de gjorde. Varje ord som kommer ur deras munnar är precis dem. Jag känner dem utan och innan.

Jag äger dem.

(se tidigare inlägg om att äga sin text.)

Att äga en text

Teodor Kallifatides beskriver i Ett främmande land utanför mitt fönster den process han som immigrant går igenom innan han äger det nya språket: svenska. Jag fascineras av hans självbiografiska böcker av denna anledning att han skriver böckerna på svenska som är ett språk han lärt sig som vuxen. Först när boken är klar översätter han den själv till grekiska (oftast gör han det själv, har jag förstått det som) som är hans modersmål. 

Denna process, att äga ett språk som han kallar det, är en plågsam kamp. Att lära sig glosor och grammatik är bara en liten del i denna process. Han menar att för att äga ett språk såpass att han kan skriva på det måste han känna varje liten nyansskillnad i språket, både på grammatisk nivå och i semantiken i ord såväl som idiom. Jag kan bara föreställa mig hans kamp, men resultatet är fantastiskt. Hans språk är underbart att läsa.

Just nu känns det som att jag går igenom en liknande process. När jag skriver ett manus har jag precis hela texten i mitt huvud. Det är en stressande känsla att gå och bära runt på flera hundra sidor text som det tar tid att knappra ut på papper, men det är samtidigt enormt tillfredsställande. Jag är bokens skapare: jag känner varje person, plats, replik, känsla, tanke, uppsåt och jag vet precis var allting ska leda. Jag behöver aldrig leta efter något för allting finns högst upp i högen på mitt mentala skrivbord. 

Där är jag inte nu. Jag har plockat fram ett åtta-nio år gammalt manus och försöker skriva om det. Jag känner personerna, platserna, känslorna och uppsåten och jag vet precis var jag vill leda dem. Jag har redan skrivit de två uppföljarna. Men - jag vet inte vad som står var, hur många gånger varje liten detalj är nämnd. Jag känner texten, men jag äger den inte. När jag läser något så undrar jag genast: är detta första gången detta nämns eller står det med i den tidigare texten? Och så måste jag leta. Leta! Det är oerhört frustrerande.

Samtidigt måste jag gå igenom denna process. Jag hade inte kunnat skriva om ett manus med en gång det är klart. Då är det ju perfekt i mina ögon. Det måste gå tid för att jag ska få distans och kunna se med nya ögon och förbättra, men den distansen försvårar samtidigt processen.

Hm. Jag önskar helt enkelt att jag hade mer tid. Det skulle lösa det mesta. Men men. Nu har jag till midsommar på mig, sen ska första boken vara genomarbetad för läsning av min "personal". 

Lapptäcke: tutorial

Det verkar som att lösningen på korvstoppningsproblemet i kapitel 2 är att göra det till två kapitel och fylla ut med karaktärsbyggande konversationer och händelser (som jag redan har på lager) mellan all information om den nya platsen som vår hjältinna hamnat på. Att dela kapitlet i två känns mycket, mycket märkligt, för att säga det milt. Säger du kapitel 14 tex så vet jag precis vad som händer där, och nu ska plötsligt alla kapitel skjutas fram ett nummer. Jaha.

Men kapitel 2 måste bli bra. Inledningen måste bli bra så att läsaren läser ut boken och gärna de följande två också.

Efter att ha läst, tweakat, läst, stirrat, gjort om, skrivit nytt och gjort om igen har jag fått ett trasigt kapitel framför mig som det måste bli ordning i. Efter mycket tankemöda har jag kommit fram till att jag måste använda lapptäckstekniken för att foga samman alla dialoger och stycken. Här följer en tutorial.

Skriv ut kapitlet som det ser ut, tillsammans med de nyskrivna scenerna. Klipp ut det som vekar höra ihop. Börja pussla ihop ett lapptäcke. Flytta runt och läs, flytta igen och läs igen. Se hur många sidor text du landar på (eftersom detta är en kapitelbok där varje kapitel har lika många sidor). Se till att du får en bra blandning mellan tygerna, dvs lättsam konversation/tankar till informationsspäckade stycken om den nya världen. När du känner dig nöjd läser du igen och nu med fokus på de karaktärer som ska presenteras i ett kapitel 2. Kommer de fram allihop?

Öppna nu ett nytt dokument på datorn och klipp och klistra igen, fast digitalt, tills du ser helheten. Läs och läs och läs igen. Fila och fila.

Det kanske kan tyckas dumt att skriva ut, men jag kan inte få överblick annars. Under den första skrivprocessen, då när manuset kommer till, har jag aldrig känt behov av att skriva ut. Men nu när jag ska göra om befintligt manus känner jag det behovet precis hela tiden. Jättedumt. Varken ekonomiskt eller  miljövänligt. Jag försöker låta bli, men till kapitel 2 måste jag nog.

Det verkar som att kapitel 2 är akilleshälen och roten till allt ont och saltet i såret och navet i hjulet och tomten på loftet och det som är helt avgörande för om jag lyckas med att göra om inledningen på boken. Från kapitel  3 och fram behöver texten bara göras om marginellt i jämförelse. Det är min professionella åsikt.

Nu ska jag åka och handla. Och vänja mig vid tanken på två kapitel istället för ett.

Fel dag att vara vilse

O nej. Nu har jag en sån där dag när det är jobbigt att vara vilse. Jag ska ha kompisar hit på lekdag och behöver städa upp lite och ordna med maten till alla. Ikväll är jag dessutom bortbjuden och det är jättetrevligt alltsammans. Verkligen roligt att ses.

Problemet är bara att jag inte är anträffbar. Jag är i ett land som heter Advel. Där finns häxor och magi och jag försöker bestämma vad Lianne ska köpa i present till sin mamma. Det blev en sen kväll vid tangentbordet igår och det för gärna med sig ett enormt behov av att sitta här och fortsätta under morgonen. Men jag har ju tre barn. Och jag har gäster. 

Lianne ska få träffa personen som ska bli hennes trygghet, läromästare och mentor. Han är varm och lugn och därmed precis rätt person att se efter henne i allt det nya som hon upplever. Han kan latin som rinnande vatten och det är riktigt roligt att läsa vad han säger, för det var mycket längesen som jag kunde latin som rinnande vatten. Musiken, solen, språket och magin håller mig fången. Det är omöjligt för mina tankar att lämna denna plats.

Men jag måste packa ner i diskmaskinen.