onsdag 21 oktober 2015

Motorn som håller maskinen brummande

Så jag är tillbaka på universitetet och listan på kurslitteratur är möjligtvis ännu längre än högen med smutstvätt här i Vilsehuset med inte mindre än fem invånare. Sällan har jag känt mig så pressad tidsmässigt och sällan har det varit så dålig tajming att ligga magsjuk ett par dagar och hamna efter i kursen redan från början.

Men jag hankar mig fram. Försöker vara noga med att känna mig ledig när jag är med barnen, så att de ska må bra. Jag kan ju ändå inte läsa när jag är med barnen, så varför stressa över det? Sen går det inte så bra med att läsa i alla lägen när jag borde ty jag har en tendens att somna över böckerna som måste läsas.

Låt mig berätta om den lilla fristad jag har. Jag har beslutat - mot bättre vetande - att tågresan till skolan är förbjuden pluggtid. Inga telefoner slösurfas på. Inga böcker hetsläses. På tåget sitter jag i 20 minuter med händerna i knäet, ögonen ut genom rutan eller ner i golvet, och lyssnar efter mina karaktärer. 

Det går inte att räkna antalet scener som vuxit fram under dessa stunder av tystnad. Hade jag möjlighet, skulle jag lätt kunna skriva tre-fyra scener efter de där tågresorna. Men det gör jag ju inte, för i ena fallet har jag just kommit fram till skolan och i det andra fallet har jag trött kommit hem.

Men de där tågresorna, de är själva motorn i skrivarmaskinen som gör att jag trots skriande tidsbrist, skriver som en tok under små, stulna stunder på Allt som vi lovat

Tre saker vill jag göra klart i nuläget: 
1. Jag är galet nöjd med resultatet i manus så här långt. 
2. Den där badkarsproppen är så fruktansvärt UR nu att jag omöjligt kan hindra framfarten av ord. 
3. Jag njuter av det.

4 kommentarer:

Kära Syster sa...

Å så klokt och å så väldigt disciplinerat! Det låter både som att det är väldigt mycket och som att det går rätt så bra med att få ihop allt trots allt. Och tvätt. Bah!

/A

Vilse sa...

Vet inte hur bra det går att få ihop allt. Det blir nog att jag tummar på lästiden och få höfta lite under seminarierna. Men det var väl solklart att skrivandet skulle säga PLOPP just NU när jag inte har tid. Det vet väl alla att det är när man inte har tid som kapitlena forsar och flödar? *skickar skrivsmittokramar*

Skriviver sa...

Alltså, jag känner så otroligt väl igen den där känslan: av att ju mindre tid man har desto mer flödar kreativiteten. Galet. Men också härligt! (är lite i samma fas just nu)
/Linda

Vilse sa...

Men visst är det härligt, Linda! Man får rida på det så länge som det varar och göra sitt yttersta för att det ska hålla i sig. Allt är bättre än att klaga på att man inte skriver.