Det här med musik live

Stans Kulturskola höll pianokonsert igår (eller pianocafé som det heter för att barnen inte ska förskräckas för mycket). För att använda ett alltför slitet uttryck, så var det m a g i s k t.

I mina älskade Emily-böcker upplever den skrivande, drömmande flickan Emily då och då något som hon kallar för "glimten". Hon vet inte hur hon annars ska beskriva det, men världen stannar upp, bröstet fylls och något ställs på glänt så att hon får en glimt av en större, färggrannare värld. Nu var det längesen jag läste böckerna, så det är möjligt att jag tolkar om vad hon skildrar, men i stort är glimten ett ömtåligt, åtråvärt ögonblick av djup förbindelse med något större och evigare som inte är religiöst.

Glimten är en av flera anledningar till att jag älskar Emily-böckerna, eftersom jag också upplever  den suggestiva, gäckande glimten.

Ni vet, något surrar dovt och djuplodande i bröstet, omvärlden försvinner, tankarna saktar ner och klarnar samtidigt. Nackhåren pirrar. Det är en fysisk reaktion lika mycket som psykologisk och trots glimtens bräckliga och flyktiga natur, kan den vara flera minuter i bästa fall, men glimten kommer aldrig när du jagar efter den.

Detta magiska tillstånd faller över mig ibland när jag: 

- skriver bok

- sjunger

- läser bok

- lyssnar uppmärksamt på någon

- bedömer elevtexter (jag vet, visst är det häftigt!)

- genomlever musik

Min privata teori är att det handlar om att jag nyttjar eller ger näring åt ett kreativt centrum. Att skapa eller vara medskapare. Att läsa och bedöma andras texter är en kreativ process, att verkligen lyssna och ta till sig av andras erfarenheter likaså. 

Naturligtvis var jag på pianokonserten igår för att lyssna på min 11åriga dotter. Hon är fantastisk. Säga vad man vill om hennes ostädade rum, men spela piano, det kan hon. Ändå var hon så nervös och jag vinkade och log mot henne allt vad jag kunde medan hon förflyttades genom sittkön närmare och närmare den gigantiska flygeln på det stora, stora boktorget där jag också haft mina boksläpp.

Visst fanns där många ungar som haltade sig genom Idas sommarvisa och Für Elise, men även under dessa nummer var jag till bredden fylld av aktning inför deras mod att spela inför så många människor, så unga och små som de var. Och mellan dessa små stapplande fingervalser kom de lite äldre ungdomarna som utan tvekan hade kunnat ta betalt för sina uppträdanden.

Nu älskar jag pianomusik. Förvisso. Men pianomusik live, som regnar över ens törstande själ utan att en förväntat sig att få uppleva det, det mina vänner, kan orsaka glimtar. Innan det hann bli min trollunges tur att spela var jag känslomässigt utmattad av att ta mig genom alla dessa toner som östes ut i rummet. Glimten grep tag och släppte inte greppet på  l ä n g e.

Någon rev av den intensiva temamusiken från Pirates, någon annan försänkte oss i sex minuter lockande, trevande Twilight i moll. En lång, smal nästan-vuxen elev med tydlig autism blandade svulstiga, klassiska, hamrande verk med något som - att döma av leendet hos hans lärare - måste varit egenkomponerat. När applåderna för honom tystnat tackade han inte bara genom att buga, utan genom att spela en trudelutt. En ung grabb, inte äldre än fjorton, med halvlångt hår och sportiga kläder, spelade ett långt, ömt stycke som jag aldrig hört men närmast kan beskriva som en kärleksförklaring till instrumentet där hela klaviaturen nyttjas till fullo. 

Sist kom så min trollunge och spelade Yirumas "River flows in you". Nervositeten och den långa väntan orsakade ett felsteg. Ett enda. Jag vet ju att hon kan den som rinnande vatten. Efteråt bugade hon och rusade till mig för en kram, innan vi gick ut och åt på resturang för att fira hennes stora bedrift, nästan-nioåringens sagolika mål på fotbollscupen förra veckan och att femåringen lärt sig cykla utan stödhjul.

Min enda fråga nu är vad jag ska lyssna på när jag skriver idag.