Ett hjärta fullt

Andra boken i serien, I levande mörker, är fantastisk. Jag tänker slå fast det här och nu.

I levande mörker tänjer svåra frågor till sin gräns, frågor som bara nosades på i ettan.

I levande mörker står för kärnan i hela serien. Vad som måste övervinnas och hur.

I levande mörker bygger vidare på relationer som bara hann introduceras i ettan. 

I levande mörker kommer få dig att skratta högt åt dråpligheter.

I levande mörker kommer få dig att krypa ihop. Rädd. 

I levande mörker kommer få dig att bli irriterad på Lianne, historiens mest trögfattade halvhäxa.

I levande mörker överraskar från kapitel 1. Nytt har hänt redan innan boken börjar.
I levande mörker får vi följa en ny underdogs resa mot förnyad respekt.

I levande mörker går djupt. På alla fronter, samtidigt.

I levande mörker är boken som introducerar två av mina personliga favoritkaraktärer i serien (och ni trodde persongalleriet var fullt!). Här möter läsaren häxor som kommer att få nyckelroller senare.

I levande mörker utspelar sig på fler plan än ettan, i flera parallellhandlingar. 

I levande mörker låter karaktärer som förut tycktes statiska, bli ack så dynamiska. Folk växer. Gör misstag. Blir flera meter modigare.

I levande mörker innehåller mycket mer romans än ettan och då pratar jag inte bara om det som ni tror att jag pratar om. Kan tyvärr inte säga mer än så. 

I levande mörker är helt, ljuvligt, sagolikt lysande.

Jag har blivit sågad. Jag har blivit hyllad. Jag har gömt mig och jag har rest mig och gömt mig igen. Men när jag idag beundrar tavlorna som snart ska förvandlas till andra bokens omslag, lyssnar på låtar som varit ledstjärnor för mina karaktärer i många år och tänker på framförallt en nyckelperson som mitt hjärta ömmar för, men som jag ändå låter lida långt mer än någon annan i serien, känner jag mitt hjärta fyllas. Av godhet. Tilltro. Stolthet. Längtan.

Ni kanske tycker jag skryter. Ni kanske tror jag bara marknadsför. Ni får tro vilket ni vill. Själv ville jag bara skriva av mig och jag får det, för det här är min blogg och jag har skrivit på den här boken i många år. Jag säger inte att boken inte har brister, men just nu fokuserar jag inte på dem.

Helst av allt vill jag posta bilden på skådespelaren som för mig representerar denna nya karaktär, men jag håller mig hårt och nöjer mig med att låta er lyssna på hans låt. Eller ja. Delar av den är hans, delar någon annans. Kan vara så att de inte gillar varann. Det låter jag vara osagt.

Fast helgen var bra. Riktigt bra. Det var den.

Allt jag vill göra är att sluta gå till jobbet, bädda in mig i tjocka täcken, köra ett långvarande Twilightmaraton och äta min lillasysters kakor som är det godaste som bakas i någon värld. Är det så mycket begärt?

Kan vara så att det är mörkt ute.

Kan vara så att man blivit sågad.

Kan finnas ångest inuti som inte lindras av någonting. Inte fanmejlen, inte vänners beröm. No nothing.

Istället såg jag en film igårkväll som fick mig att gråta 87% av speltiden. 20% av det var fulgråt. Det var en rätt B-ig film på Netflix med sisådär skådespelarinsatser på vissa håll och sisådär klippning. Nåt var oproffsigt och jag har svårt att sätta fingret på det, men den var ganska perfekt ändå. Jag mår bra av att gråta av mig och dessutom hade den ett hemskt fint budskap om tro som inte satt helt fel. Tro är som bekant motsatsen till tvivel.

Hela den sorgliga filmtittningen ledde i alla fall till att jag började tänka på mina barn och min riktning i livet och hittade på världens bästa julklapp som sen höll mig vaken alldeles för länge. Den ledde faktiskt till positiv energi. Att ångesten börjar om nu beror antagligen mest på sömnbristen.

Annars är sågningens största missöde att jag oroar mig för min deadline. Jag har ju satt datum nu för nästa boksläpp och det är långt tidigare än jag först tänkt mig. Sålänge som denna ångest härjar kan jag inte skriva eller ens titta på mitt älskade manus för jag vet att hur jag än böjer mig kommer det inte duga åt denna enda människa vars ord hamrar runt. 

Det borde inte spela någon roll. Jag har så många som väntar på tvåan, såååå många. Och jag älskar den. Dottern älskar den. Betaläsarna älskar den.

Men ... 

Eller jag menar så det så.

Då vet man hur långt tillbaka det går

Inte på det offentliga boksläppet, men på efterfesten med vännerna, kunde man höra mig säga följande ord:

- Ingen av er är med i boken. Bara så ni vet. Ingen karaktär är baserad på nån, utan allt och alla kommer från mig. Jag är samtliga personer i boken.

Jag hade ett stort behov av att klargöra det. En släng av debutantsjuka kanske, kalla det vad ni vill, men det fanns de bland gästerna som uttryckte en viss lättnad över mitt uttalande.

Ikväll hade jag en gammal kompis hemma för att se på Steel Magnolias. Förr såg jag den alltid en gång om året, som en gratis sorts terapi, men nu var det alldeles för längesen och när den dök upp på Netflix häromveckan var saken biff. Kära S kom över. S som var ett enda stort varmt skratt i mitt veliga, pubertala och tonåriga liv, som gifte sig och försvann till Norge för 13-14 år sen och nu återvänt hem. Hon kom hit och vi skrattade som hyneor till Sally Field, Dolly Parton och de andra, tills vi lipade som små grisar. Eller ja. Jag lipade. S kippade lite efter andan bara. Sen snöt jag mig, hon dukade undan teet och vi pratade lite för länge.

Jag nämnde författarbesöket som jag ska göra imorgon (mer om det på Debutantbloggen på torsdag) och hon - som lovprisat boken sen hon läste ut den för någon månad sedan - hajade till och sa något hon tänkt på, men glömt.

- Men du, han den där läraren ... Han. I boken. Du sa ju att ingen i boken var baserad på nån, men var inte han ändå ...

Och där började jag asgarva.

För hon har helt rätt. Han är den enda som är baserad på nån.

Och det faktum att hon såg det, tar jag som en komplimang.

Så länge har vi känt varandra.

Surrealistiskt

På bordet i skolans bibliotek låg de nyligen anlända böckerna. Pinfärska från Adlibris. Stora högar. Matteböcker, The Fault in our stars i klassuppsättning. Två högar med En man som heter Ove som jag beställt till min etta eftersom man i svenska som andraspråk ska läsa svenska böcker med svenska referensramar och jag inte kan tänka mig en bättre eller mer lättläst bok att diskutera allmänmänskliga perspektiv kring, med elever som inte är så jättebra på svenska än.

Och så nya läroboken förstås. Två högar med den dyra, blanka läroboken som jag fått förtroendet av verksamhetschefen att välja ut och köpa in till skolan eftersom vi inte har haft något vettigt material i svenska som andraspråk. Alls. Äntligen hade den kommit och nu ska den förenkla mitt liv och underlätta elevernas studier.

Lycklig tog jag med klassen ner till biblioteket. Jag har fyra elevgrupper som alla är härliga att undervisa på sitt sätt, men jag tänker inte sticka under stol med att jag är hemskt förtjust i den här klassen. Mina ettor som är så unga och ändå har sett så mycket. De kommer till Sverige med tungt bagage och de tillfällen när jag fått blicka in i deras erfarenheter har påverkat mig mer än de tror. Dessutom är de allihop lika skärpta, motiverade, snygga, glada och i många fall förvånansvärt trygga. Vi har tokroligt ihop. 

Väl nere i biblioteket visade jag dem till bordet med alla nya böcker. Jag visade läroboken som de skulle checka ut idag och jag visade Ove som vi ska läsa om några veckor i världens smartaste temagrej som jag hittat på. Jag gjorde mitt bästa för att inte snegla på de två högarna med den rysligt bekanta framsidan som också låg på samma bord. Den med röd rygg.

"Men det är här ju din bok!" sa en av grabbarna och plockade upp den från bordet. Nästa man likadant. De kikade på framsidan, den ena kommenterade på författarbilden medan den andra började läsa baksidan.

Där står jag. Mina glada grabbar kollar in min bok. Som skolan köpt tio ex av. Två separata världar möts. Jag hade skrivit på morgonen före jobbet, men det var inget som jag pratade om när jag väl kom dit.

"Kan vi inte läsa den här istället?" tyckte killarna och log med varma, svarta ögon.

"Nej", sa jag snabbt.

De skrattade.

Sen lånade vi läroböcker och gick tillbaka upp där vi lärde oss vad en tes är och hur man skriver en argumenterade text. På ett bord en trappa ner låg tio Lianne staplade på varann.

Surrealistiskt.