Valborgs finaste

Madicken och Lisabet springer barnkammaren runt på Valborgsmässoafton för att Madicken känner livet i sig. Sen tar hon de nya sandalerna fastän hon inte får, för att hon vill vara fin till majbrasan. Alva blir smygkär i sotaren och Abbe hittar den förlorade skon.

Varje Valborg i grundskolan och gymnasiet bar jag finklänning dagen till ära. Våren skulle hälsas och det skulle sjungas om vintern som äntligen rasat ut och om de glada vindar som skulle komma i dess ställe. Dagen avslutades alltid med Chalmers spexiga kortegen som ilar genom centrala stan mellan nya och gamla studentmössor.

Idag firas det mer lågmält. Har köpt vårkläder till barnen och nya skor till mig själv. Röda, som Madickens. Och fastän jag alltid älskat Vintern rasat tänker jag ge er den finaste Valborg. Håkans.

Och för er som inte förstår Göteborgsreferenserna: Änglarna som åkt på pisk är förstås IFK och anledningen till att gårdarna är grönsvarta är för att Gais vunnit (Håkans lag). Valborg råkar vara min favoritHåkanlåt, om jag måste välja bara en, som tex under pistolhot.

För den så hågade kan man se Helens tolkning med Håkan på gitarr bakom. Glad Valborg govänner!

Tänk att vara en sån som folk säger Helen eller Håkan om, och så fattar alla att det rör sig om Sjöholm/Hellström. Det finns bara en Helen och bara en Håkan.

Och jag hoppas de ska passa ihop

Lättnaden när annonsen, debutantporträttet, registret och fotografiet hade skickats in till Svensk Bokhandels höstkatalog i måndags skulle jag inte jämföra med lättnaden när barnmorskan sliter ut barnet och smärtan äntligen är över. Verkligen inte. Det verkar ju helt överdrivet. Jag tänkte jämföra den med lättnaden när barnmorskan säger: "Du är öppen tio cm nu! Det är snart över!" Skönt.

Tidsplanen säger att så fort annonsgrejerna är klara börjar slutredigeringen som antagligen är det läskigaste som finns. 

En sista redigering. S i s t a. Vet ni hur många gånger jag knådat den här texten? Vet ni hur många veckor - inte timmar, utan dagar och veckor - jag totalt lagt på den här boken? När det sista är gjort är det sista gjort och sen ska det aldrig mer pillas på. Daunting.

Men slutedigeringen kunde inte börja bättre: jag ska till Stockholm över långhelgen! Jobbet är stängt tor-fre och på torsdag ska vi på familjeutflykt och på fredag åker jag upp för att träffa min redaktör och bena ut de sista frågetecknen, samt träffa världens finaste människor och antagligen få möjlighet att både prata skrivande och skriva. Förra resan hann jag med alla mina högt satta redigeringsmål på tåget, typ. Jag känner goda vibbar.

Får man ha så här mycket roligt? Jag hade jättekul på Andra världar i helgen och njuter av att se nätverket växa och med det förståelsen och kunskapen som skapar möjligheter. Som om det här projektet inte alls är omöjligt. Som om det var på riktigt.

Annars finns mycket längtan. 

Ser fram emot att känna känslan av att hela boken håller. Funderar på korrektur. Toklängtar efter bokens enda "illustration" som Sean håller på med. Väntar på den perfekta dagen att filma klart bokvideon. Funderar på hur man kontaktar Howard Shore om filmmusik, eller jag menar, vilken av alla talangfulla kompositörer jag känner som kan tänka sig att skriva en minut musik gratis, gärna med avslutande körackord.

Fas ett har gått mot sitt slut, folket. Nu kommer fasen när alla pusselbitar ska läggas tillsammans.

Nervös

00:01 går det upp. Omslaget till Ljus som varit dolt. 

Jag har läst igenom nattens inlägg otaliga gånger och börjar nå en punkt där jag förstår att det faktiskt inte gör någon skillnad hur många gånger jag läser det. Boken måste ge sig ut på egna ben och jag får ta det där första, skälvande steget tillbaka.

På Debutantbloggen inatt alltså. Då smäller det.

Som jag gått och värkt och värkt, och nu finns det på pränt

JA!

Inte nog med att jag skrivit tisdagens inlägg till Debutantbloggen där jag kommer avslöja omslaget till Ljus som varit dolt, utan jag har dessutom skrivit mitt debutantporträtt till Svensk Bokhandels höstkatalog! Ni vet, helsidan som ägnas mig, där jag tar bokhandlarna med storm, fastän jag bara får skriva om mig själv? Klart!

Lycklig liten Vilse tar nu fredag och ser på Mord i Paradiset.

Och för det älskar jag honom

Ni vet såna nätter när man just sett klart andra säsongen på House of cards och i Frank Underwood-anda föreslår att ha följande slogan som annonstext: MISSA INTE ÅRETS SNACKIS! fastän det inte är sant och sen blir det en självuppfyllande profetia?

Såna nätter när en god man sätter sig vid ett köksbord tio minuter före midnatt med ett utskrivet manus över intorkad glass och penna klickande mot tinningen, för att tala om för den han älskar vad hon ska ta bort i kapitel två.

Det är en sån natt. 

De nya sagornas lockelse

Tror ärligt talat inte jag hade överlevt "vad i hela friden är en ICC-profil?!"-kriserna om det inte var för den Onämnbara boken som numera får nämnas hur mycket den vill. Den har till och med fått ett arbetsnamn.

Jadå, jag ska redigera. Jadå, jag ska skriva ett debutantporträtt som jag kan vara stolt över. Men min nya saga, den som ännu ingen hört, vars sorger, utmaningar och segrar ingen ännu läst, den är mitt nya gömsle. Vacker för att den är orörd. Magisk för att där finns längtan efter att skriva och längtan efter att bli läst av dem som står närmast och redan läst allt annat tio gånger förut.

Likt ett nyfött barn har den en egen, särskild doft som bara nyfödda kan bära innan livet kommer ifatt och den doften är berusande.

Inte bara gröna skogar

Okej idag känns det jobbigt. Hade missförstått något i redaktörens kommentarer. Väntar på nytt svar.

Annars har jag varit tokproduktiv.

• beställt ISBN-nummer
• beställt offert från nytt, lovande tryckeri
• varit på Akademibokhandeln och kikat i SvBkataloger
• surfat runt och läst lyckade debutantporträtt
• ställt förlagsfrågor i forum och fått svar
• godkänt sista versionen av omslag som f ä r d i g t (exkl flikar)

Det sista gör mig lättad. Det andra lindrar och ger en känsla av att vara på gång, att inte bara tvätta och jobba. 

Men innan jag fått svar från redaktören kommer hjärtat kännas fastskruvat i revbenen. Himla oskönt faktiskt.

Pepp från fyra håll

Man skulle kunna sammanfatta redaktörsväntan med att jag varit något nervös inför min reaktion på utlåtandet från redaktören. Sammanfattningsvis har jag varit med om lite för många smärtsamma refuser för att det skulle finnas fog för sådan nervositet. Lite, i alla fall.

För att fatta sig kort skulle man kunna tillägga att jag varit mer eller mindre sängliggande i två dagar och att min kroniska sjukdom inte blir sitt allra mest glada jag när jag får ångest. 

Igår kl 23.05 damp mejlet ner. Jag såg att det var från redaktören, men öppnade inte, eftersom jag måste sova eftersom jag måste jobba idag.

Nu har jag läst. Med ena ögat på maten på spisen visserligen, men i alla fall. Jag känner mig inte det minsta nertryckt i skorna utan precis tvärtom. Peppad! Jag känner samma känsla av entusiasm som jag brukar känna när jag får läsarkommentarer av nära vänner. Fast just denna läsarkommentar var något fylligare förstås. Användbart så det skvätter.

Ovanpå detta har jag dessutom fått kvillrande svar från latindocenten på GU som både rättat mitt latin och tyckte det var riktigt roligt, fått ordning sista detaljerna på framsidan en gång för alla med grafiska designern och slutligen haft givande mejlkonversation med illustratören kring nytt uppdrag gällande något i inlagan som ger mig lyckoskutt i hjärtat.

Pepp från alla i expertteamet i Vilseland alltså. Nu ska jag ruva på min feedback, göra en annons till en katalog, hålla möte med manusgruppen och sen redigera min bok för sista gången. Sista.

Trevlig helg på er!

Redigeringstips och latin

Idag blev det lite matnyttigt på Debutantbloggen. 

Fortsättning följer nästa vecka.

Och för övrigt har jag hittat en korrläsare till latinet i min bok! Åh så skönt. Jag kommer helt på riktigt kunna använda min egen bok i latinundervisning om jag skulle vilja och vara hundra procent säker på att det inte står fel. 

Bli inte arga på mig när jag säger så. Tyck inte att mina tre terminer heltidslatinstudier var bortkastade. Ni måste förstå att man glömmer både en och annan verbform på tio års bortavaro från ett språk som man aldrig talat, utan använt lite mer som ett historiskt, spännande korsord.

Okej?