Hoppsan

Har precis avslutat del 7. Avslutningen blev PRECIS så fantastisk som jag föreställt mig. Då kvarstår en ljuv avslutning i form av en del 8, sen är manuset klart.

Just nu är boken 645 sidor lång. A4. 

Kära vänner.

Hur låter en oboe?

Igårkväll satt jag och försökte beskriva hur en oboe låter. Tänk sådana spännande uppgifter jag ramlar över som författare, uppgifter som måste lösas och slutföras tills jag är nöjd. 

Jag tycker om att väva in ljud och musik i mina böcker eftersom jag är så fäst vid ljud själv. Mitt ljudminne är bättre än mitt synminne (även om det inte är något fel på det heller). Högt uttalade fraser, tonlägen, musik och rytmer fastnar lätt. De har också makt att beröra. En sensuell röst, en djup cello, en vacker dialekt - sådant njuter jag av, kanske till och med mer än jag njuter av vackert sceneri. 

Därför är jag beroende av musik när jag skriver. Musiken jag lyssnar på i bilen under skrivperioder vävs in i texten som skrivs senare, även om jag sen skriver under tystnad. 

Igår lyssnade jag på olika oboestycken medan jag letade ord med ljus och lykta. Hur låter det? Hur beskriver jag det? Hur känns det?

Det blev bra. Jag är nöjd med resultatet.

Citat

Det verkar som att de flesta författare håller med mig om att vi måste hålla tillbaka det kritiska ögat under den kreativa processen. Sen när texten finns släpper vi lös vårt kritiska tänkande och ett helt annat arbete tar sin början.

Idag skrev en av årets nya bloggare på Debutantbloggen om fenomenet att stryka (inte kläder som hon säger, utan i sin text). Då citerade hon Augustin, en av grundarna för Debutantbloggen och det var så fantastiskt bra sagt att alla författare borde ha det över skrivbordet där de sitter - inte under den kreativa processen, men i efterarbetet. 

När texten är skriven, stryker vi det som behövdes för att skriva texten, men som inte behövs för att läsa den.

Wow. Undrar om jag någonsin kommer dit.

Slutspurten

Jaha. Nu har jag inte bloggat här sen den 2 september. Den 2 september hade jag enligt bloggen precis påbörjat del2 i mitt manus, dvs jag hade skrivit drygt 40 sidor på boken.

Nu har jag skrivit närmare 600 sidor på boken och det skulle väl kunna förklara tystnaden här. Ni kan tänka er hur jag flödesskrivit i månader. Men nu kan jag inte tiga här på bloggen längre, för ni förstår att boken är snart klar.

Med klar menar jag att jag snart fullbordat berättelsen, fått ner sista sidan på pränt. Efter det väntar den första stora genomläsningen när en hel del ord kommer att strykas eller bytas ut och ännu fler rättstavas. Sen går manus ut till de ivrigt väntande betaläsarna och det ser jag fram emot, samtidigt som det ska bli läskigt. Läskigare än tidigare.

Den här boken är mycket mer mitt liv än något annat jag skrivit. Visst, det är fantasy och inte på riktigt och handlar inte om mig alls, men dessa karaktärer står mig närmare än många levande människor. Jag älskar dem och har levt sida vid sida med dem i många år. Det är trots allt fjärde och sista delen i en serie. Detta sista kapitel i serien innehåller berättelser som varit min tillflyktsort i svåra tider under flera år och att dela min trygga plats med andra är obekvämt så det förslår.

Men vilken fantastisk känsla det är att allting snart finns på papper! Inte bara fast i mitt huvud, utan färdigformulerat och vackert, tillgängligt att avnjutas när helst jag har lust.

Men å andra sidan är det sorgligt. Om cirka femtio sidor ska jag aldrig skriva om dessa personer mer, deras historia är färdigberättad - vilket är en sanning med modifikation. Jag kommer inte skriva nya böcker om dem, men jag har mängder med manusarbete att göra på samtliga fyra böcker. Nya kapitel måste in i bok 2 och nya scener i bok 1 och 3 och sen ska allting arbetas igenom ovanpå det. Jag har att göra.

Mitt nyårsmål är att färdigställa serien i sin helhet och sedan få bokkontrakt på första boken i år. Det är målet.

Sen finns fler manus och fler projekt, men detta måste göras först och jag känner mig både redo och taggad. Om jag bara hade tiden.