Motsatsen till konstnärstvivel borde kanske vara när kreativiteten flödar?
Eller så är det när jag läser igenom det jag skrivit och det spritter i hela kroppen av lycka. Mina fina ord! Vad bra det blev! Vad jag skrattar/gråter/lider med personerna! Motsatsen till tvivlet måste ändå vara njutningen i kreativiteten.
Jag satt igår kväll med inledningen på del2. Varför vänta? Jag hoppade på direkt och jag njöt av skrivandets alla moment. Njöt av musiken till bokens nya soundtrack som jag precis färdigställt. Njöt av hur jag måste stanna upp och knäppa lite med fingrarna innan jag fortsätter. Njöt av hur jag slänger ur mig frågor av typen "hur säger man 'i ett nafs' på lite tjusigare vis?" till maken eller kompisen på msn. Njöt av hur rolig min ena huvudkaraktär alltid är och hur mycket jag älskar honom.
Men det jag njöt mest av, var skrivandets magi. Jag sitter och skriver en replik. Den ska inte leda någonstans i berättelsen, den måste bara sägas för att förklara var killen i fråga hållit hus under första delen av scenen. Men när han håller på och förklarar var han varit, inser jag att det ligger oerhört mycket mer i det han säger, än vad han själv förstår. Plötsligt har jag sått någonting, i denna inte ont anandes replik. Jag har sått ett frö inför en av bokens viktigaste trådar.
Jag måste klappa händer, tjoa och berätta för kompisen på msn hur mycket jag älskar att skriva. När texten blir levande under mina fingrar och jag skriver så länge att jag får ont i högerhanden. Varför får jag ont i högerhanden? Jag använder vänster precis lika mycket. Hur som helst njuter jag. Njuter.
Imorse var jag tvungen att börja dagen med att läsa det jag skrev igår. Då fick jag njuta en gång till. Berättelsen kommer till liv och jag bara måste få lov att sitta en stund då och då och beundra. Beundra mina fina ord.
