Seriens dramaturgi

Okej. En liten diskussion om dramaturgi (dvs berättelsestruktur, berättelsens uppbyggnad med toppar och dalar.)

Jag har skrivit en trilogi. Den har ett mycket tydligt slut i tredje boken. Jag talar inte bara om att tredje bokens problem är lösta i slutet av boken utan trilogins alla personer och alla händelser ebbar ut i någon sorts final. Allt har sitt avslut. Here at the end of all things (jag har en tick att jämt citera filmer, tio poäng till den som lokaliserar filmen).

Dessutom finns en epilog till sista boken (liksom det finns en prolog till bara första boken) och där får läsaren se hur vackert och bra allting blev. Klart slut. 

Men nu tänker jag ju förstöra allt det här med att skriva en fjärde bok. Jag säger hela tiden att jag kanske bara skriver den för mig själv, även om jag känner att händelserna antagligen har en läsvärde för alla som tyckte om de första tre böckerna. 

Men det är på grund av seriens gemensamma struktur, seriens dramaturgi, som jag inte kan påbörja fjärde boken utan att påverka tredje. Jag kanske måste ta bort epilogen till exempel, för det blir ju lite kaka på kaka att först ha en epilog där läsaren får se en belysande scen av en avlägsen framtid, för att sedan hoppa till just denna framtid i nästa bok och beskriva den i detalj. Och jag gillar ju epilogen.

Och tänk om jag får för mig att rucka på själva avslutet i tredje boken. Inte förändra något i tredje, nej nej, men kanske göra en sån där fuling att oj oj, det som vi trodde var över var inte alls över. Sauron överlevde i alla fall! Så vill man inte ha det. När Sagan om Kungens återkomst är slut vill man gärna tro att Aragorn får vara kung och Sauron förblir död på riktigt den här gången. Nej, någon sådan fuling vill jag inte göra.

Så vad finns kvar till fjärde boken? Blir den bara en efterdyning efter det stora klimax som finns i tredje boken? Går det att acceptera? Jag har material så det räcker och blir över, krig och kärlek och skratt, men det är dramaturgiskt inte lika stora saker som i tredje boken när de goda killarna nästan helt slås ut av andra laget. 

Det låter ju som att jag borde lägga ner det här projektet. Eller hur? Men ni vet inte hur underbara alla orden är som väntar. Ni vet inte hur mycket jag redan skrattat åt den där scenen när något oväntat händer. Ni vet inte hur hemskt det är när det ofattbara händer och vilken sorg som lamslår dem. Ni vet inte vilka egenheter helt nya karaktärer har och vilken betydelse det får för Lianne (min huvudperson). Menar ni att allt det där ska stanna i mitt huvud? Det tror inte jag går. Jag har kämpat emot länge nog.

Och det vore så roligt. Så r o l i g t ! Att få skriva helt nytt, flödesskriva igen, se vart allting leder och vilka nya saker som kommer dyka upp på vägen. Oj, vad det vore roligt.

Det är helt klart värt ett försök.

Pinsamt, men sant

Oskar, som nämns titt som tätt på den bloggen, skrev idag om sitt storhetsvansinne. Om hur hans bok Drakhornet kommer bli större än Harry Potter och hur filmatiseringen kommer bli. Jag lämnade en blygsam kommentar om att det nog hänt att jag tänkt tanken själv. Jag sa inte sanningen om vad jag drömde inatt.

Eftersom det var en dröm som jag hade på natten kan jag med att berätta om den. Då kan jag inte riktigt stå till svars för vad som händer i den. Jag sov ju.

Jag drömde att jag fyllde 40. Jag skulle ha stort partaj. Jag var tydligen jätterik och jättekänd på grund av mina böcker, för mina systrar bjöd in Stephanie Meyer (författaren till Twilight, om någon missat det) som en överraskning till mig. 

Och hon kom.

Hon ville så gärna träffa mig. Hon kände att vi hade så mycket gemensamt.

Vansinne. =) Och bara för att förtydliga, jag vill inte bli så känd som Stephanie Meyer. Det verkar jobbigt. Jag vill bara att mina karaktärer ska få leva i andra människors tankar. Det vore nåt.

Men jag tror inte att jag skulle ha något emot att träffa Stephanie Meyer. Jag tror det skulle kunna bli ett intressant samtal. Åtminstone för mig. 

När väven växer vackert

Okej, nu har jag just skapat en ny etikett på den här bloggen som heter "Fjärde boken". Det måste innebära att jag planerar att skriva desto mer om den där fjärde boken som vill ut genom mina fingrar, trots att jag redan skrivit en trilogi som känns avslutad. 

Så här är det.

Jag satt bredvid en spjälsäng i en dryg halvtimme. I fyrtio minuter satt jag i kolsvart mörker bredvid en spjälsäng och kunde inte göra annat än tänka och hålla min ettåring i handen. Jag har suttit så många timmar i olika perioder med mina tre barn, och varje period har lett till en egen bok. Jo, så får man nog säga. Det är bra för tankarna att sitta där i mörkret och tvingas tänka för att underhålla sig själv. Man vet ju aldrig om det kommer passera en hel timme innan barnet somnar. 

Och medan jag satt där ikväll, tänkte jag på den fjärde boken och allt material som jag redan har. Jag tänkte på hur jag vill att den ska sluta och medan jag tänkte på det fick jag några frågor i mitt huvud som jag genast började försöka besvara. Detta ledde till att jag plötsligt satt där med helt nya, fräscha delar till boken, nya riktningar och ett nytt slut. 

Berättelsens väv blev ännu tjockare och ännu vackrare. Därmed även ännu svårare att motstå.

Kommentar till Oskar igen

Alla som läst min trilogi vet vad Jonnadagen är. Jonnadagen är en av favoritdelarna i världen och den återkommer varje år och på så vis också i varje bok. Jonnadagen är ljusets och magins högtid och har fått sin namn efter den första drottningen på Kändo, drottningen i tidernas begynnelse. 

Inbäddat i Jonnadagen ligger historien om hur min värld kom till, en historia om kärlek och ljus, om hat och maktbegär. Inbäddat i firandet av Jonnadagen ligger berättartekniskt om möjligt ännu mer: där finns avslöjande om viktiga karaktärer, där finns åskådliggörande av relationer och genom läsarens upplevelse från bok till bok finns där berättelsen om hur mina karaktärer förändras. 

Och nu skriver Oskar Källner på Debutantbloggen detta inlägg. Och då blir jag glad. Han har så rätt! Han säger att världen är som en egen karaktär i en fantasyberättelse. Det gillar jag. Bra sagt!

Betaläsaren M

Hurra!

Av alla mina betaläsare är jag mest glad för min systers två tjejer, 13 och 14½ år gamla, som befinner sig precis i bokens målgrupp. Dessa goa tjejer, M som jag tänker kalla dem båda här, lägger en del av sitt sommarlov på att läsa mosters bok och kommentera efter varje kapitel och svara på frågor som en annan skoluppgift. 

Nu precis fick jag första kommentaren från M 13 år:

Prologen var bra, spännande, och lagom lång, och jag tycker att det var en jättebra början på boken, och själv vill man bara fortsätta läsa , utan att sluta! :)

Första kapitlet var bra, men först förstod jag inte vilka de två första flickorna ifrån skolan var, men sedan förstod jag. Allt flöt på bra, och man ville inte sluta läsa, ett bra kapitel som inledning på boken :D

Kan man bli gladare än så här?

Betaläsare och nya projekt

Ja, då var första kapitlen skickade till nya betaläsare! De gamla ska också få chansen att läsa om, men det känns spännande med nya betaläsare som inte läst första versionen. Vad ska de tycka? De gamla läsarna kan ju alltid jämföra med originalet och se vad som förändrats och blivit bättre, men de nya läsarna ser på saken med nya ögon. Ska bli spännande!

Under tiden har jag börjat läsa romaner. Det är befriande och avkopplande och somrigt att bara få sitta och läsa under lugna stunder, istället för att stånga sig blå över en text. Men samtidigt leder läsandet till tankar. Tankar om mina berättelser. 

Jag har ett par karaktärer som ligger på lur sedan förr, men ingen av dem talar till mig just nu. Inga nya karaktärer finns i sikte heller, eftersom det är något som blockerar sikten. 

Vad är det? undrar ni. Jo, det är Lianne, huvudpersonen i trilogin. Men hur kan  hon blockera sikten, frågar ni, när du precis redigerat klart första boken och bara sitter och väntar på betaläsares kommentarer? Det ska jag tala om.

Lianne påpekar för mig att hennes livs historia inte på långa vägar är slut efter tredje bokens slut. Hon undrar om inte jag trots allt måste skriva den där fjärde boken om henne. Hon knackar mig vänligt på axeln och säger: Ursäkte mig Vilse, men jag har berättat mer för dig än vad du skrivit ner. Är det inte ditt jobb att berätta allt om mig?

Länge har det lurat, men aldrig har det varit så starkt som nu. Materialet till fjärde boken är i princip helt klart. Det är inte mycket nytt som behöver hittas på för att det ska bli en helhet, bara precis lagom mycket för att det ska bli roligt att skriva. Jag har scener och händelser av alla sorter: krig, kärlek, föräldraskapets bekymmer, vänskap. Jag har en helt färdig outline, händelse för händelse som ligger klar. Om jag börjar skriva den, kommer fler, ännu okända saker dyka upp och spä på berättelsen och göra den ännu rikare och bättre. 

Hur kan jag motstå?

Tja, detta är en trilogi. De brukar inte ha en fjärde bok. Berättelsen hamnar i ett så ljuvt slut där som den är. En fjärde bok skulle rucka på det, helt i onödan. Jag intalar mig själv att jag kan ju skriva den fjärde boken bara för mig själv och de sanna fansen och aldrig nämna den för en förläggare (om jag mot förmodan någonsin skulle få en förläggare). 

Jag tänker att jag kanske inte måste bestämma något av allt det där just nu. Jag kanske bara kan få skriva, för att det finns ord och personer som vill komma ner på papper. 

Kan jag inte få det?