Lianne och jag ska göra bokmässan!

Den korta historien: Jag ska på bokmässan! Jag ska ha egen monter i år. Med monterpersonal! Och inte vilken monterpersonal som helst, utan en sedan många år mässvan sådan. Var jag står någonstans? Jo, i A04:26, bland barnböcker och fantasy, precis där Lianne hör hemma.

Den långa historien: Föreningen som jag stod med förra året skulle inte ha någon monter i år. Så deppigt. Hela våren kändes det trist att missa mässan, denna ypperliga plats att möta nya läsare och nätverka och bara ha roligt. Men budgeten kändes ansträngd tyckte både min halva och andra halvan av förlagets styrelse.

Men så var det en etablerad deckarförfattare som skrev till mig i somras. Hans fru köpte min första bok till deras barnbarn förra året. Det var första gången vi träffades, men tydligen hade författaren i fråga läst den här lilla Vilse-bloggen och visste vem jag var. Så nu i somras, när mässan kom på tal, uttryckte han att han så ser fram emot att träffa mig igen på mässan och köpa del två i serien till barnbarnet, eftersom grabben i fråga tyckt så mycket om del ett.

Och så stod jag där. Monterlös. 

Det dög inte. 

Diskussioner påbörjades.

Inspiration flödade. Idéer föddes.

Styrelsen övertalade sig själv.

En monter bokades bakom kulisserna. En liten en, men funktionsduglig och mysig som bara den.

Utan vidare, skulle Lianne och jag plötsligt till mässan igen, men nu i den form och på det sätt som vi själva vill och trivs med.

Läs mer HÄR och kom för allt i världen förbi och hälsa! Ni hittar mig som sagt i A04:26 alla fyra dagar.

När Lianne mötte mässan för första gången förra året
I år blir det med TVÅ böcker

Men bara tyst. Så ingen hör.

*viskar* Jag tror att något rör på sig.

*viskar tystare* En scen med Iam.

*himlar med ögonen* Eller egentligen hela gänget. Men Iam är rolig. Lite smått förvånad också.

*vågar prata i någorlunda normal samtalston* Jag var på kräftskiva igår och hamnade i samtal med en kompis som läst första boken men inte andra, och två ungdomar som bodde i huset vi hälsade på. De ställde massa frågor om böckerna och det kändes roligt att få prata om det igen. De fascinerades och log och ställde följdfrågor.

Utdrag:

Ungdom i huset: "Men vad menar du, har du redan skrivit tredje och fjärde boken?"

Jag: "Javisst. För längesen. Men det är massa redigering kvar, framförallt av trean, och därför kommer den ut först nästa år. Men det rör sig ändå om ett gammalt manus."

*inflika att författaren där tänkte att hon var lite, lite trött på Lianne (bara lite) och att hon inte har någon susning om hur skrivandet ska komma igång.*

*viskar igen* Men så spelade jag piano idag.

*med handen runt munnen* Scener från en resa i tredje bokens början har malt i veckan och jag tror något föll på plats.

*rösten tror den är lika tyst, men det är den inte eftersom entusiasmen lyser igenom* Faktum är att jag fylldes av längtan efter att skriva, riktig längtan. Inte för att jag borde eller för att jag måste ge ut den ett visst datum eller för att jag önskar den var klar så jag fick läsa den i sin helhet, utan jag längtade efter att skriva för att det som pågick i mitt huvud var så bra att det förtjänar att skrivas ner. Jag tjusades.

*med glittrande ögon nu* Och det finaste var att min första tanke när denna längtan övermannade mig var att jag tänkte "Tänk att det finns nya, oskrivna, underbara scener som min syster inte har läst än. Hon kommer älska dem!"

Händerna föll sen från klaviaturen när jag insåg att jag fortfarande ser henne som seriens målgrupp. Trots att min dotter älskar böckerna, och massor, massor med barn och ungdomar med henne.

Och det gjorde att jag blev tvungen att blogga.

*andas fram sista orden* Jag tror att jag kommer skriva snart. Och jag tror att jag kommer att älska det.

Min syster på väg till Kändo

Två beslut

Mitt nuvarande lärarvikariat har fått mig att analysera Berättelsen om Lianne ur ett antal terapi-liknande vinklar. Jag hade tänkt skriva om det förra veckan. Kanske skriver jag om det imorn. 

Just nu har jag två beslut att kungöra och kungöras måste det. Annars vet man ju hur det blir. Ingen som kollar om man håller vad man lovat.

Beslut nummer 1: Jag ska prova (och med största sannolikhet köpa) Scrivener. Jag har en mycket stark aversion emot att lära mig nya program. Jag har en starkare aversion emot att förändra den sortens vanor. Men mitt gratis-skriv-program hänger sig hela tiden och mina dokument måste återskapas och må dåligt. Det är ingen inbjudande miljö längre. Jag frågade maken vad han tyckte, riktiga Word eller Scrivener (och då tänkte jag att Word kan komma till användning för fler personer i familjen Vilse än bara mig, med tre skolbarn och deras läxor) och han sa Scrivener. Så jag lovar att ge det en ärlig chans. Ingen hantverkare utan rätt verktyg och allt det där.

Beslut nummer 2 (som egentligen är nummer ett): Första utkastet till Allt som vi lovat ska vara färdigt i mitten på februari. Det måste det. Annars har jag ingen tid att redigera manuset, om boken ska komma ut under hösten nästa år. Det här beslutet är svårt eftersom jag knappt skriver alls och ska ägna denna hösten åt B-uppsats och sånt. Jag frågade min lillasyster om det överhuvudtaget var realistiskt och hon sa klokt på lillasyster-vis att jag inte kommer kunna hindra mig själv från att skriva när det väl släpper.

*lite lätt orolig för att det inte ska släppa*

På skaparhelgen som krönte sommaren sa jag att boken var som ett badvatten som skvalpade runt helt färdigt i mitt huvud och allt som behövdes var att dra ur proppen så skulle allt rinna ur mig och hamna på rätt plats.

Det är fortfarande sant. Men proppen är tyvärr omöjligt att finna.

Oavsett hur det går med proppletande och nytt-program-tillvänjande, tänker jag att det är bra med en deadline. Och jag tänker att jag höll på likadant förra hösten. Jag började aldrig den där redigeringen av I levande mörker och ändå blev jag klar i februari, för att jag hade en deadline.

*tänker att det är olika att redigera ett färdigt manus och skriva om ett gammalt helt på nytt, men säger inget om det*