Katastrofen är ett faktum

Jaha. Det här bevisar en gång för alla hur effektivt det är att promenera.

Där gick jag, i ett lätt vårregn, intet ont anandes, och insöp dofterna av grönt som efter dagar med sol plötligt blir vått. Minsta Busan var lämnad på förskolan och jag skulle hem och förlagsjobba, vilket idag bland annat betyder posta böcker till BTJ.

Jag brukar bokfundera under mina tisdagspromenader. Brukar skriva när jag kommer hem. Ofta dikterar jag direkt in i telefonen redan under promenaden och det är vad jag hade tänkt göra idag också.

Istället får jag en helt ny idé. 

Och den är faktiskt görbra.

Men den f ö r ä n d r a r.

Idén är en prolog. En prolog till trean. En kort prolog som utspelar sig ett hemligt antal år före trean börjar, och som sätter tonen för treans grundläggande konflikt och största mysterium.

Hap.

Men jag kan väl inte lägga till PROLOGER hur som HELST? Fenomenet prolog är förbehållen första boken, faktiskt. Bara ettan har prolog. Tvåan har det inte och inte fyran heller. Att lägga till en prolog till trean skulle rubba hela balansen i seriens totala dramaturgi.

Dessutom *fnyser högt*, skulle en prolog betyda att jag BYTER tredje bokens FÖRSTA MENING! Det är väl ingenting man gör HUR som HELST?! Jag råkar tycka om mina första meningar, i alla fyra böckerna. De betyder någonting. De står som vackra symboler för vardera verk. Visst, det är möjligt att jag kommer att tycka om den nya första meningen i en prolog som jag inte har någon aning om hur jag skulle skriva än, men då måste jag ju VÄNJA mig vid det, begriper ni väl? Förstameningar är liksom ingenting som man HAFSAR ihop på en höft! Man skriver dem och sen läser man dem tusen gånger medan en stark, varaktig relation växer fram. Man älskar dem. Ömt.

Så.

Vad sjutton gör jag nu?

Postar böcker?

Miljöskadad, men lycklig

Liten Vilse ser på film på Netflix. Random film med halvkända ansikten. Vilse gillar vändningarna i början, tänker att så illa är det inte ändå, för att vara okänd Netflixfilm.

Faktiskt gillar Vilse utvecklingen riktigt mycket. Vilse gillar karaktärerna. Vilse gillar filmen mycket mer än hon väntat sig!

Och sen händer det. 

Eftersom jag är författare, svensklärare och allmänt berättelseknarkande människa går hjärnan igång och då låter hjärnan ungefär så här:

Var har jag sett det här litterära motivet förut? Visst känns det lite som Sheldon i Big Bang? Nej, det är lite missvisande, men ja, jo, nu vet jag, det känns ju som Splash! Åh, jag älskade Splash när jag var barn, det var en sån där 80talsfilm som verkligen gick hem i mitt lilla barnahjärta. Har ju gillat Tom Hanks sen dess, faktiskt, men vad hette hon som spelade sjöjungfrun egentligen? Det är ju hennes oskuldsfullhet inför världen på torra land som gestaltas här igen, fast i annat, nytt, fräscht format.

Nej vänta, NU vet jag, huvudkaraktären här är ju lite som Amy Adams i Förtrollad! Ja, så är det! Fast, nä. Det når inte hela vägen fram.

Och så BAM! Allt landar. 

Temat, motiven och faktiskt hela freaking FABELN (alltså den grundläggande ploten) är ju exakt densamma som i sagan om Rapunzel! JAA! Med en tvättäkta skäggig Flynn Ryder och allt! Och Trassel som är min favorit-Disney! Inte konstigt att jag faller för den här filmen, den är som en mysig Trassel för vuxna!

Och det govänner, var min fredagkväll med filmen Barefoot. 

Vreden som stiger tills orken sätter stopp

Häromdagen läste jag ut Jag heter inte Miriam, boken som stått överst både på min böcker-köpta-på-bokmässan-lista och på böcker-att-läsa-efter-bokrelease-lista. Den var värd väntan!

Första halvan av läsupplevelsen var jag så fylld. Det är det bästa ord jag kan hitta.

Fylld av tankar kring romernas situation i Sverige och Europa idag.

Fylld av tankar på mina tre (!) nära vänner vars tre farmödrar suttit i koncentrationsläger.

Fylld av fascination kring överlevnadsinstinkten som Miriam visar - inte i Auschwitz och Ravensbrück i första hand, utan i efterkrigstidens Sverige. Hur hon läser av de sociala sammanhangen hela tiden under hela sitt liv, för att handla så som hon förstår att de andra förväntar sig och vill att hon ska handla - så att hon ska få stanna i paradiset Sverige.

Under andra halvan började jag bli arg och vreden steg och steg och steg.

Först var jag arg på doktor Mengele, som till skillnad från Hitler, hade den dåliga smaken att leva ett långt och lyckligt liv i Brasilien efter det att han tillbringat kriget med sinnessjuka experiment på små barn.

Men efterhand som jag tog mig igenom de riktigt tunga kapitlen förflyttades vreden från doktor Mengele, Hitler och SS till författaren. Varför måste hon skriva boken så här hemsk? Varför måste hon gå in på varenda vidrig detalj? Varför måste små, romska barn torteras, som om det inte var nog som det är? 

Slutet var så rätt och snyggt avvägt som något kan vara. Historien som knyter ihop eländet, utspelar sig under en, enda dag: Miriams 85-årsdag och den historien är bokens oas från svälten och misshanden. Jag tycker om familjen som författaren ger Miriam och deras inbördes intriger som blir så små och fåniga i skuggan av kriget och hjälper läsaren att relatera till alltihop. Och det är i slutet av denna egna historia som författarinnan väljer att berätta för läsaren något som jag inte visste förut: att romerna aldrig fått någon kompensation av Tyskland såsom judarna fått, eftersom de inte utrotades av rasbiologiska skäl, utan för att de är kriminella. Varenda en, tydligen. Även de små, söta barnen som doktor Mengele hade ihjäl.

Det var mycket längesen något med andra världskriget gjorde mig så arg. Så besinningslöst arg! Jag minns hur min väninna berättade om den spottstyver hennes farmor fått av Tyskland, men hur familjen ändå kände att pengarna inte kunde användas till vad som helst, för att de betydde något. 

Men romerna har aldrig fått nåt. Fortfarande inte. Och anledningen därtill gör mig rasande.

För budskapet i Jag heter inte Miriam är otvetydigt: här har vi en kvinna som ljög och sa att hon var judinna för att det var bättre. Romernas anseende befann sig så långt ner på skalan att hon vann på att ljuga och bli judinna. Judarnas lidande och historia är välkänd, men de andra krakar som nazisterna rövade livet från talas det sällan om. Denna fiktiva kvinna väljer i alla fall att bryta med sitt modersmål (jag som lärare i svenska som andraspråk reagerar särskilt på detta, att inte få tala sitt språk på 60 år!), sin döda familj och sin kultur för att få leva i paradiset Sverige. Det var priset. Romerna var nämligen inte välkomna hit efter kriget. Inte ens de vita bussarna såg milt på de stackarna och denna historia får mig att utvärdera hur vi idag ser på människor och människor och hur romer bemöts fortfarande. 

Ett långt samtal med min romska kompis blev det, sen fanns inga krafter kvar att underhålla vreden med.

Ingen kan vara arg för alltid. Det leder inte till nåt.

Men Miriams berättelse kommer jag alltid bära med mig och rekommendera till de elever som gillar den här typen av böcker, och faktum är att de flesta ungdomar gör det. De dras till det otäcka, så då kan de lika gärna få med sig en vacker lärdom på köpet.

Tack, Majgull.