Nosar på nytt

Pga av diverse missförstånd dröjer det där ögonblicket när jag slappnar av för att boken gått till tryck. Jag hoppas innerligt att ögonblicket inte dröjer mer än 48h för vi har trots allt en deadline. 

Men det är inte bara därför jag hoppas. Min nya romankaraktär börjar tycka att den där boken om Lianne har fått nog med tid och uppmärksamhet. "Dags att skriva om mig nu," säger hon och lägger armarna i kors.

Så nu sitter jag här och filar på prologen till Nya boken. Prologen som grott under månader och månader kläs nu i ord hux flux, medan jag sitter på golvet i barnens rum och lyssnar på deras tunga, ljuvliga andetag. 

Men något fattas, inser jag. En klyscha. Inte en sådan som folk suckar åt, utan en ny. Något som är mitt, eller snarare deras. Systrarnas. De som figurerar i Nya Boken. En fras, en hälsning, något som hyser en vi-känsla. Den finns därute och den vill hittas.

Kanske en kvällspromenad är svaret? Golvet börjar bli hårt och barnen sover ju faktiskt.

Sagt om Ljus som varit dolt

Det känns verkligen som att världen och personerna finns på riktigt och att Hanna bara varit ett instrument för att skriva ner deras historia åt dem.

- Katrina Dundee, översättare

Det är ju så jag känner själv. Rörd.

Den dagen var igår

Det var en gång en bok.

Boken var den första som skapades under hennes händer och hon visste egentligen inte hur man gjorde. Det hon verkligen kände till, var världen som skulle beskrivas och dess älskade häxor. Hon skrev och skrev ur hjärtat, berättade historia efter annan, men Förlagsmonstret sa att det inte dög. 

Hon gjorde annat. Skrev annat. Skrev mer av samma. Bok lades till bok, men hon behöll allt för sig själv. Visade skatten för sina närmaste som hävdade att det var för bra för att behålla. Hon vågade inte ändå. 

En gång varje år läste hon boken. Varje gång suckade hjärtat av kärlek och längtan, men drömmen tycktes omöjlig. Hon älskade sina häxor och flätade sitt liv i deras. De gav henne styrka. 

Till slut bestämde hon sig för att ta avstånd från häxorna och se på boken som en produkt. Bara en liten stund. Hur kunde exakt samma berättelse vävas annorlunda? Hur kunde det som kändes så starkt i henne, kännas lika starkt i läsaren?

Hon började jobba och hon slutade inte. År efter år skrev hon om och la till och la till och tog bort. Ersatte gammalt med nytt. Hela tiden samma berättelse, men med andra kläder. Skatten lyste starkare och starkare under hennes fingrar.

En dag var hon klar. Den dagen var igår. Hon hade då omarbetat boken i tre år. Hon hade skrivit en helt ny bok också under den tiden, och omarbetat två andra, men nu var första boken klar. Den första hon skapat. På riktigt klar. 

Hennes första tanke var: vad ska jag göra imorgon? Jo, hon skulle tvätta, packa för resa, handla mat, skicka viktiga brev, baka till skolavslutning. Hon hade att göra. 

Men ändå inte. Hon hade inte att göra. För boken var klar. Inte ett ord eller kommatecken skulle ändras igen.

Som av sig självt, vandrade tankarna iväg till Nya boken, den som hjärtat så länge längtat efter men som redigeringen inte tillåtit. Men Nya boken kommer inte påbörjas idag. Eller imorn. Kanske inte ens nästa vecka.

För en liten stund tänker hon vara bara klar. Den ekande Tomheten som fyller henne och som känns så främmande, måste få finnas en stund. För den är bevis på en bragd olik alla andra.