Betaläsaren M

Hurra!

Av alla mina betaläsare är jag mest glad för min systers två tjejer, 13 och 14½ år gamla, som befinner sig precis i bokens målgrupp. Dessa goa tjejer, M som jag tänker kalla dem båda här, lägger en del av sitt sommarlov på att läsa mosters bok och kommentera efter varje kapitel och svara på frågor som en annan skoluppgift. 

Nu precis fick jag första kommentaren från M 13 år:

Prologen var bra, spännande, och lagom lång, och jag tycker att det var en jättebra början på boken, och själv vill man bara fortsätta läsa , utan att sluta! :)

Första kapitlet var bra, men först förstod jag inte vilka de två första flickorna ifrån skolan var, men sedan förstod jag. Allt flöt på bra, och man ville inte sluta läsa, ett bra kapitel som inledning på boken :D

Kan man bli gladare än så här?

Betaläsare och nya projekt

Ja, då var första kapitlen skickade till nya betaläsare! De gamla ska också få chansen att läsa om, men det känns spännande med nya betaläsare som inte läst första versionen. Vad ska de tycka? De gamla läsarna kan ju alltid jämföra med originalet och se vad som förändrats och blivit bättre, men de nya läsarna ser på saken med nya ögon. Ska bli spännande!

Under tiden har jag börjat läsa romaner. Det är befriande och avkopplande och somrigt att bara få sitta och läsa under lugna stunder, istället för att stånga sig blå över en text. Men samtidigt leder läsandet till tankar. Tankar om mina berättelser. 

Jag har ett par karaktärer som ligger på lur sedan förr, men ingen av dem talar till mig just nu. Inga nya karaktärer finns i sikte heller, eftersom det är något som blockerar sikten. 

Vad är det? undrar ni. Jo, det är Lianne, huvudpersonen i trilogin. Men hur kan  hon blockera sikten, frågar ni, när du precis redigerat klart första boken och bara sitter och väntar på betaläsares kommentarer? Det ska jag tala om.

Lianne påpekar för mig att hennes livs historia inte på långa vägar är slut efter tredje bokens slut. Hon undrar om inte jag trots allt måste skriva den där fjärde boken om henne. Hon knackar mig vänligt på axeln och säger: Ursäkte mig Vilse, men jag har berättat mer för dig än vad du skrivit ner. Är det inte ditt jobb att berätta allt om mig?

Länge har det lurat, men aldrig har det varit så starkt som nu. Materialet till fjärde boken är i princip helt klart. Det är inte mycket nytt som behöver hittas på för att det ska bli en helhet, bara precis lagom mycket för att det ska bli roligt att skriva. Jag har scener och händelser av alla sorter: krig, kärlek, föräldraskapets bekymmer, vänskap. Jag har en helt färdig outline, händelse för händelse som ligger klar. Om jag börjar skriva den, kommer fler, ännu okända saker dyka upp och spä på berättelsen och göra den ännu rikare och bättre. 

Hur kan jag motstå?

Tja, detta är en trilogi. De brukar inte ha en fjärde bok. Berättelsen hamnar i ett så ljuvt slut där som den är. En fjärde bok skulle rucka på det, helt i onödan. Jag intalar mig själv att jag kan ju skriva den fjärde boken bara för mig själv och de sanna fansen och aldrig nämna den för en förläggare (om jag mot förmodan någonsin skulle få en förläggare). 

Jag tänker att jag kanske inte måste bestämma något av allt det där just nu. Jag kanske bara kan få skriva, för att det finns ord och personer som vill komma ner på papper. 

Kan jag inte få det?

Genre gör skillnad

En barn- ungdomsbok i genre fantasy. Riktar sig till åldern 10-15 år. 

Så brukar jag beskriva min trilogi när folk frågar vad det är för sort. Jag har insett det sista att en modifikation av genre skulle göra stor skillnad för mig i min skrivprocess.

I begreppet fantasy finns en underliggande tanke om äventyr. Om Sagan om Ringen är fantasyns fader och Robert Jordan och alla andra gått i hans fotspår, så betyder fantasy en äventyrsberättelse i en påhittad sagovärld. 

Den andra och tredje boken i min trilogi skulle kunna gå under den beteckningen utan problem. Nog blir det äventyr så det räcker! Men i den första boken har det hela tiden känts som att äventyren lyser med sin frånvaro och därför har jag känt mig missnöjd med manus. Fantasy utan äventyr måste ses som ett misslyckande. 

Men så insåg jag att den första boken (och även till viss mån de andra, men framför allt första) inte är en äventyrsbok utan en mysteriebok. Pusselbits-varianten. Plötsligt såg jag allting i ett annat ljus!

En mysteriebok måste inte ha en massa äventyr. En mysteriebok ska innehålla händelser som inte får någon förklaring förrän precis på slutet. Spänningen ska ligga i ovissheten om vad allting betyder, ovissheten i vad som egentligen hänt. Och precis sådan är min bok!

Hurra! Jag är ingen misslyckad författare! Bristen på äventyr och spänning i form av action har sin förklaring. Spänningen ligger i det som inte sägs, men som ändå finns där under texten och får läsaren att undra. Sen när mysteriet fått sin förklaring och boken tagit slut, kan läsaren glatt gå vidare till nästa bok och få se vilka äventyr den nya kunskapen leder till!

Min bok är alltså fantasy i den bemärkelsen att den utspelar sig i en annan värld än vår. I en värld full av magi och häxor. Men annars är det en mysteriebok och den genreförändringen gör all skillnad för mig. Jag har ju kära vänner lyckats plötsligt! 

Deadline

När jag påbörjade omskrivning av gammalt manus satte jag midsommar som deadline för mig själv. Till midsommar skulle jag vara klar och betaläsare skulle få lägga vantarna på texten.

Men sen blev jag klar betydligt tidigare. Oj, vad nöjd jag var med mig själv. Jag var färdig och började läsa annat för att få distans till texten så att jag sedan kunde korrläsa. Men när jag började korrläsa kände jag mig inte alls nöjd och omarbetningen började om. Igen. Nu såg det ut som att det där med midsommar kunde jag glömma. Det här skulle ta sin tid.

Jag har lagt många timmar på de inledande kapitlen (eller snarare kapitlen efter de inledande kapitlen) och även på mittenbiten. Jag har stirrat och stirrat och känt mig kass ibland och grym ibland. Så idag fick min kära syster läsa lite bland de nya bitarna och hon tyckte att jag kunde lämna det så för betaläsarna att tycka till om det. Plötsligt, bara så, kunde jag gå vidare från mittbitarna och röra mig mot slutet.

Och nu sitter jag här, med väldigt lite kvar. Jag har ett par nya sidor som behöver skrivas på sista kapitlet och de ser jag fram emot att skriva. Jag kommer skriva dem någon stund när andan faller på och allt bara blir precis sådär som det ska. Utöver det, har jag bara några korta stycken i kapitel 17. Det är allt. Sen är jag klar. KLAR.

Det betyder att midsommartanken inte var helt fel ändå. Kanske att betaläsare kan få texten i nästa vecka. Min plan är att utöka betaläsarkretsen brutalt. Inte bara de snälla systrarna och vännerna och de livsviktiga syskonbarnen som är i rätt ålder för denna barn- ungdomsbok, utan några intresserade halvbekanta ska få tycka till. Ojoj. Det ska bli spännande!

Tvivel

Jag kämpar och kämpar med omskrivningen av gammalt manus. Jag tror benhårt på den här berättelsen, det som brister ibland är min förmåga att berätta den. Vad, hur, i vilken ordning? Vad ska få vara kvar, hur kan jag göra om? Jag stöter och blöter och arbetar. Jag tycker det blir bättre. Jag tror som sagt både på berättelsen och karaktärerna och deras rätt att bli lästa och omtyckta.

Men tänk om det inte räcker? Tänk om jag helt enkelt inte är tillräckligt duktig? Jag gör helt enkelt ett stort misstag som önskar titulera mig författare. Språket bär inte, till att börja med.

Mörka, mörka tankar. Förhoppningsvis oförtjänta. 

Framsteg

Förra veckan gick jag runt och sa så här:

Jag önskar att jag inte hade skrivit den här boken för tio år sen när jag uppenbarligen inte kunde skriva böcker. Det hade varit så mycket lättare att skriva den nu, när det hade blivit bra från början.

Saken är den att hade jag inte skrivit den där boken för tio år sedan hade jag ju inte lärt mig. Då hade det inte blivit två uppföljare och två andra romaner osv. Jag har lärt mig under arbetets gång.

Den här veckan har jag bestämt mig för att tänka så här:

Vad bra att jag nu får lära mig hur man gör när man skriver om ett halvbra manus, eftersom jag uppenbarligen inte visste hur man gjorde förut. Men jag börjar få kläm på hur det går till och känner mig positiv inför arbetssättet. Återstår bara att jag kan känna likadant för resultatet och jag har ett hopp om det också.

Självklart

Och DÄR föll saker på plats.

Och NU kommer barnen hem. 

Vi ska på utflykt. Något säger mig att min plan att skriva av mig under förmiddagen för att sen kunna vara närvarande när barnen är hemma kommer gå i stöpet.

Brasses lek

Idag leker jag Magnus och Brasse. Dagens uppgift: Vilken ska bort?

Vi har ett gäng gamla scener och ett gäng nya idéer. Vilken ska ersätta vilken? Vilken av de nya idéerna kommer fungera och vad ska jag ta bort ur manus för att få plats med de nya idéerna (eftersom jag kör på att varje kapitel är 10 sidor sitter jag ofta med sådana problem). 

Det är inte en fråga om kill your darlings, inte alls. Det handlar om att jag måste få ihop handlingen och då kan man inte ta bort vad som helst utan att det har konsekvenser. 

Men jag gillar min nya idé. Visserligen är den liiiite "Harry Potter tror professor Snape är den dumma" men vad ska jag göra? Ska jag sluta skriva helt och hållet bara för att det finns andra författare i världen? :S

Men vad ska bort? 

I den riktigt leken kom alltid Magnus och Eva på supersmarta grejer som Brasse ratade. Brasses argument var alltid bäst. 

Kan någon kliva fram, erkänna sig vara Brasse, och tala om för mig vad jag ska göra?

Orden som trängs

Åh nej. Jag måste sova. Jag ligger i min säng och jag måste sova. Men i mitt huvud trängs orden.

Orden börjar ställa sig på sina platser. De radar upp sig och bildar meningar. Färdiga, fina meningar. Meningar som vill bevaras. Meningar som inte vill att jag ska somna och glömma bort dem. 

Men jag måste sova. Jag blir sjuk om jag inte sover. Och imorgon kan jag inte vara sjuk. Jag ska skicka iväg barn på skolutflykt och elektrikern kommer tidigt dessutom. 

Men mina ord. Mina fina, färdiga ord.

Häng kvar. Stå på standby, okej? Som snälla, lydiga ord?

Skrivandets lycka

Förra veckan skrev jag en helt ny text. Som att se solen igen efter en lång vinter. Som att andas fritt efter en lång förkylning. Jag har suttit i veckor och månader med omarbetning av befintligt manus, och att skriva nytt igen var ett härligt, friskt andetag.

Att flödesskriva är det bästa jag vet. Bättre än en god middag eller rolig semester. Detta till trots, fick jag hela tiden påminna mig själv om det under förre veckan. "Vilse," fick jag säga, "detta är det bästa du vet, njut nu av det. Ta hand om tillfället."

Varför måste jag säga så till mig själv? Jo, för att samtidigt som det är det bästa som finns, är det oerhört stressande om jag inte har obegränsat med tid till mitt förfogande, något som jag inte har. Jag måste vara mamma, jag måste sköta mitt hem, jag måste äta och sova även under dagar som dessa. Men all aktivitet som inte är skrivande under en sådan här period, oavsett dess längd, kan tyvärr inte ses som något annat än ett avbrott.

För jag bär runt på en hjärna som sprutar ord. Bara för att jag slutar skriva betyder inte det att orden slutar komma. De kommer och de kommer med en fart utan dess like. Och till slut bär jag runt på 20 sidor oskriven text (ibland har det varit 200 sidor). Jag stoppar in tvätt i maskinen och oroar mig för att några av alla dessa ord ska försvinna ur mitt medvetande om jag inte skriver ner dem omedelbart. Och så kan jag inte det. 

Hur trevligt det än är att umgås med make, barn och vänner, kan jag inte stänga av tankekvarnen i mitt huvud som sprutar ut helt färdiga meningar. Underbara meningar! Och eftersom flödesskrivandet trots allt pågår under relativt sett kortare perioder måste det få vara så. Allt utom skrivande blir ett avbrott.

Men vilken njutning det då blir när jag väl kan sätta mig. De älskade, underbara orden som säger precis det jag vill ha sagt på precis rätt sätt. Att läsa dem när de väl finns bevarade någon annanstans än i mitt huvud är som att äta glass på stranden. En dyr, tjusig hallonsorbet. 

Berättelsen i sig blev kalas. Vissa läsare tyckte jag skulle utöka den till en fristående bok. Jag vet inte om jag vill det, men publiceras ska den på något sätt. Antingen om den utökas och publiceras på riktigt, eller så lägger jag den på min hemsida en vacker dag när trilogin är utgiven, läst och omtyckt. 

Då kan läsarna ty sig till hemsidan när de läst ut trilogin och allt känns så där tomt och vemodigt. När de blir vilsna, som jag, och inte vet vad de ska läsa nu. Då kan de läsa extramaterial och borttagna scener på trilogins hemsida och dröja sig kvar lite längre i min värld, njuta lite till. Det blir fina grejer det.

Svar på frågan

Nu har Oskar svarat! Jag har fått svar på frågan som jag diskuterar här och sedan ställde i en kommentar på Debutantbloggen.

Oskar är underbart utförlig och noggrann. Han gör en lättöverskådlig uppställning och säger en hel del kloka saker. 

Läs hans inlägg här.

Mycket av det han säger har jag tänkt på och en hel del av det han säger är sådant som jag är bra på. Men det är så ljuvt att känna att jag har någon att "bolla" det hela med, trots att han inte läst min bok eller jag hans. Jag ska säga vilka saker som jag fastnade för.

Hans första råd: "Börja aldrig med en infodump" fick mig att betänka hela korvstoppningsproblemet som jag talat om tidigare. Men naturligtvis börjar jag inte med det. Jag börjar med en kittlande prolog och ett mysterium, därefter ett förstakapitel som i princip bara handlar om huvudpersonens tankar och varande, spetsat med lite information till läsaren som huvudpersonen fortfarande inte känner till. Det är först i kapitel två som infon börjar strömma till. Där har jag försökt göra det lättbegripligt och "lagom". Det är trots allt en barn- ungdomsbok. 

Oskar säger att man ska hålla karaktärerna levande och portionera ut informationen och det tycker jag nog att jag gör. Men sen säger han en sak som kräver övervägande. "Det gör inget om inte hela din värld syns i första boken." 

Håller jag med om det? För mig har det varit viktigt att nämna saker som kommer vara viktiga i de senare böckerna, för planteringens skull. Men jag kan naturligtvis inte hålla på så på bekostnad av tempot i den första boken. 

Jag tror fortfarande på min nya idé till framlyftande av dold tråd. Jag håller på att skriva en fristående berättelse om en av karaktärerna och när den är klar kommer jag arbeta med att plantera delar av denna historia i första boken för att driva läsaren framåt. Jag tror att det kan vara en nyckel. 

Men jag kommer helt klart bära med mig Oskars tankar vid nästa genomläsning av manus. Kanske kan jag stryka saker med hans ord i ryggen. 

Så tack!

Skrivarglädje

Okej, jag börjar tro att den här nya texten skulle kunna fungera utmärkt som en prolog till tredje boken. Jag älskar hans berättelse, älskar att han får berätta den själv, älskar min nya skrivmusik som ackompanjerar orden. 

Så här ska det vara att skriva.

Nu busas det igen

Nu har något hänt. Jag flödesskriver! Orden rinner ur mig och jag har inte tid att få ner dem alla!

Hur gick detta till, frågar ni. Skriver hon plötsligt en helt ny roman? 

Nej. Jag busar. Jag skriver en berättelse i första person om en av karaktärerna i trilogin. Någon som bara funnits i bakgrunden har plötsligt fått en egen röst och han har en otrolig berättelse att berätta! Han måste få berätta den. Han måste få tala till punkt. 

Invävt i denna nya berättelse som delvis ligger utanför tidsramen för trilogin, finns en massa information som jag alltid känt till om karaktären i fråga. Men sen finns där ett par nya saker och det var att besvara dessa frågor som triggade igång alltsammans. Jag ville förklara en del som aldrig sägs och förtydliga en del som sägs lite kort. Och plötsligt trängdes ord i mitt huvud som krävde att komma ut.

Barnen började pussla och jag satte mig att skriva. Jag märkte inte först att jag skrev i första person (trilogin är berättad i tredje av en allvetande berättare) och innehållet är skrämmande bra med tanke på att det inte kommer ha en plats i böckerna. 

Men jag kommer skriva klart det ändå. Det kommer finnas i mig på ett annat sätt om jag låter honom prata färdigt. Och jag tror att det kan lyfta böckerna. 

Det är ruskigt lockande att låta detta extramaterial få bli en tillbakablick kanske i början av sista boken eller liknande, men det kommer antagligen inte ske. Jag får spara det till min illustrerade guide-extramaterial-bok-variant, tillsammans med allt annat som inte fått plats i böckerna. =) Tjoho!

Angående serier

Oskar Källner som bloggar på Debutantbloggen och som jag nämnt i förra inlägget postade häromdagen ett inlägg om skrivprocessen. Han håller på med uppföljaren på sin nyligen utkomna bok och diskuterade skrivprocessen kring detta. 

Det fick mig naturligtvis att tänka på mitt arbete där motsatt process pågår, nämligen den att färdigställa och redigera första boken i en trilogi där uppföljarna redan är klara och utomordentliga som de är. Uppföljarna är bättre en första boken - får det vara så? Jag ställde honom en fråga kring detta och han har lovat svara på måndag. Det ser jag fram emot!

Under tiden har jag insett att det finns en tråd i väven som utgör första boken som jag vill lyfta fram ytterligare. Jag har ju precis klarat mig igenom alltsammans och kände mig nöjd med mina lyft av vissa trådar och tilltajtandet av storyn, men nu kommer ytterligare en tråd upp. En viktig sådan. Jag får alltså kavla upp ärmarna igen och börja om från början. Jippie.

Mitt största problem är den bundna formen i vilken jag skriver. Kapitel som alla ska vara ca 10 A4sidor långa. Det betyder att alla kapitel redan är fulla och att lägga till text är ett problem. Men jag får arbeta helt enkelt. Nu börjar målet bli klart med vad det är jag vill åstadkomma och då får arbetet följa därefter.

Jag vill inte lämna ifrån mig manuset till läsare/förläggare med kommentaren: läs, det är bra, men inte lika bra som fortsättningen, så läs gärna alla böckerna! Så kan vi inte ha det. Första boken måste kunna stå på egna ben. Sen slutar den på ett sätt som gör att läsare borde vilja veta vad som kan tänkas hända sedan, men första boken måste bära!

Ge ut på eget förlag?

Oskar Källner är en debuterande författare som skriver på Debutantbloggen. Idag svarade han på min fråga: hur finansierar du utgivandet av dina egna böcker?

Här kan du läsa hans inlägg.

Oj, vad intressant det var. Jag har naturligtvis många frågor kvar, bland annat den om trevlige Herr Källner har ett vanligt heltidsjobb vid sidan av sitt författande. 

Men hur som haver ställer jag mig frågan nu helt seriöst: Vill jag detta? Om barnboksförlagen alla säger nej till min trilogi, mina häxor, men jag vet att det finns massor av läsare till den - skulle jag ge mig på detta då?

Tanken är fantasikittlande. Minst.

Först av tre

Svensklärarsystern har börjat läsa den andra boken i min trilogi. Den har ett sådant sug direkt, säger hon. Den flyter säger hon och storyn rullar på som en Volvo. 

Genast är jag tillbaka i mitt vankelmod. Första boken saknar detta. Första boken kommer inte upp i samma spänning som de efterföljande två. Tvåan och trean hugger tag i läsaren och det händer saken hela tiden. 

Första boken är mer mysig. Lite mysterisk. Oerhört spännande på slutet. 

Min fråga: Ska det vara så? Jag ser till andra trilogier/serier och ser att första boken är ofta så. Det händer inte lika mycket. Man tillbringar lite tid till att bara lära känna världen och karaktärerna. 

Kan någon tala om för mig, ifall jag måste skriva om första boken ytterligare, eller ifall det helt enkelt ska vara så här. Jag tror nämligen det ska det. Men jag har tyvärr inte tillräckligt hög tilltro till den åsikten. 

Jo, ibland har jag det. Men sen ifrågasätter jag allt. Precis allt.

Då var vi där.

Ja, nu är vi där. Korrläsning.

Jag fick ett tips om att ändra font och textstorlek så att gömda fel kommer fram. Bara att kavla upp ärmarna, sätta sig på rumpan och arbeta. 

Fantisera mig vilse gjorde jag förra veckan.

Nina Persson

När jag skrev den första boken i trilogin för alla de där år sedan, lyssnade jag i princip på samma spellista musik under hela skrivprocessen. En av låtarna som gick varm var You're the Storm med The Cardigans. Detta ledde till att jag var tvungen att lyssna till samma låt när jag skrev de nästkommande böckerna, för den blev på sätt och vis trilogins officiella låt. 

Jag kan gå i en affär och leta kläder och plötsligt, utan förvarning, spelas en musikvideo upp för min inre blick. Jag ser huvudpersonen Lianne flyga de stora riddjuren genom mörker, jag ser prinsen uppe på slottsmuren, jag ser pilar som viner genom luften, magiska solnedgångar (på riktigt magiska, det är fantasy trots allt), svärdsdueller och blixtar. Så inser jag att butiken jag befinner mig i spelar You're the Storm i högtalarna, om än subtilt. Det är som att trycka på en knapp. Hela berättelsen finns inbäddad i sångens toner.

Min syster gav mig Nina Perssons soloskiva för ett par månader sen (sångerskan i The Cardigans) och vet ni vad, jag tror att det kan ha varit att jag lyssnade på den i bilen som föranledde att jag påbörjade omskrivningen. Det är som Pavlovs hundar. Hör jag hennes röst förs jag till landet Kändo, där häxorna bor och magin är så verklig att jag nästan kan ta på den. Om jag bara sträcker ut handen tillräckligt långt...

För trots mitt behov av konst (som jag nämnt här bland annat) är jag fullständigt beroende av musik för att skriva. Det är liksom syre, själva bränslet till skrivandets eld. Jag har många historier om det, och jag återkommer med en av dem i nästa inlägg.

Nu ska jag spela piano. Gissa till vilka noter?

Just det.

Den omöjliga saknanden

I slutet av nittiotalet reste jag med mina föräldrar och syskon till Duvemåla. Jag hade sett musikalen Kristina från Duvemåla, jag hade CD-skivorna och jag hade läst första boken. Jag gungade på Kristinas gunga och häpnade över stenen som hade regnat över Korpamoen under skapelsens alla sex dagar. Jag sjöng "Duvemåla Hage" så fort jag såg en vägskylt med ett namn som förekommer i sången. Jag var i exstas.

Sen insåg jag något sorgligt. Nämligen att jag aldrig kommer få träffa Kristina eller Karl Oskar. Som kristen bär jag på ett hopp om att en gång få träffa en massa personer, allt från min mormor till Julius Caesar. Men inte Kristina Nilsson från Duvemåla. Henne kommer jag aldrig få träffa, ens i en hoppets himmel en dag. För hon finns inte på riktigt.

När jag påbörjade omskrivningen av min trilogi slogs jag av samma känsla. Nej, slogs räcker inte, jag överfölls och förlamades av längtan efter det som trots vad jag kanske tror är omöjligt: Att få träffa personerna i mina böcker. 

De kändes som vänner jag inte sett på länge. Saknaden var smärtsam. Den omöjliga saknaden.

Men så tänker jag så här: I en del österländska kulturer (och även andra) tror man att avlidna släktingar finns kvar så länge någon minns dem. Så länge som någon minns dem och pratar om dem, finns de kvar på jorden. 

Och då känner jag nästa anstormning av känslor: Om det fanns fler som läste mina böcker än jag och mina systrar, om det fanns massor av barn som läste böckerna och pratade om dem och tänkte på dem, då skulle de i större mån bli verkliga. Mina älskade vänner i min berättelse skulle slutligen få liv.

Eller som Brandi Carlile sjunger i sången: But the stories don't mean anything, if you've got no one to tell them to.

Förlagsångest

Idag har jag förlagsångest. Det har jag ibland, som opublicerad författare. Jag kan inte vara superoptimist hela tiden. Ibland slår realisten till och jag inser att statestiken talar emot mig. Så många som postar manus, så få ja att dela ut.

Anledningen är eftermiddagens diskussion med kära systern. Systern som heter nästan samma som bokens huvudperson, systern som var med den gången jag först skapade den här världen för över tjugo år sen. 

Systern säger: Jag vill ha de här böckerna i min bokhylla. Nu! Förstår du? Jag har alla serier jag älskar, säger systern. Narnia, Sagan om Ringen, Twilight. Dina böcker saknas. 

Sen frågar hon: Vad har du för plan?

Jag berättar min plan. Hon nickar. Sen säger hon att hon tycker jag ska speeda upp det hela lite grann. Jahaja. 

Och när hon gått smäller det till. Förlagsångest. Än har jag inte hört från Rabén och Sjögren angående min Farbror Grå. Vad kan det tänkas betyda? 

Hur gör man med en trilogi? Skickar första boken? Skickar alla? Skickar första boken och berättar att det finns fler? Vad ska jag skriva i följebrevet för bästa möjliga effekt? När Rabén och Sjögren, Bonnier Carlsen och Natur och Kultur tackat nej, vad gör jag då?

Ska jag bara kanske ge ut böckerna på egen hand, och hur skulle det gå till?

Ska jag kanske jobba på bageri resten av livet och strunta i alltsammans?

Nej. Det ska jag inte. Jag tror på mina böcker. Jag älskar dem! Det finns andra som också gör det, både barn och vuxna. 

Så det så. Där hör du ditt stora, fula förlagsmonster. Jag tänker inte vara rädd för dig!