Jag står i ett kök hos en nyinflyttad granne. Hon har två små barn, det ena på höften. Jag har precis skickat hem mina två stora på cykel för att det är dags att laga middag, men jag går inte hem. Jag står kvar och pratar med lillan i handen för vi har så trevligt. Utanför fönstret finns ett märkligt gult ljus från hög himmel och runt grannens tomt löper en grönskande häck.
Det är sommar.
Jag är hela tiden på väg att gå - barnen har ju redan gått - men grannen och jag pladdrar på och plötsligt nämner hon en film och jag drar någon liten analys om varför jag tycker om den filmen och hon lyser upp. Hon tycker också om den filmen. Det gör ju jag med!
Och det är här som allting vänder. För det första som flyger genom min hjärna är "detta måste jag berätta för min lillasyster." Och då minns jag.
I drömmen som var precis före denna, hade hon nämligen dött.
Hon är död!
Sorgen var akut, överväldigande. Tårarna var omedelbara nära jag insåg vad det betydde, att den enda i världen som är precis som jag, som skrattar åt samma saker och förstår mig innan jag sagt något, var borta. Jag skulle aldrig ringa henne igen, jag skulle aldrig få mess från henne igen, skulle aldrig asgarva åt länkar ihop igen. Skulle inte höra henne säga: Vad kan jag göra för dig?
Jag grät och grät, vaknade och insåg att jag grät på riktigt. Fruktansvärt.
När jag sen förstod att alltihop bara var drömmar, både att systern dött och att jag fått trevliga grannar från Ryssland, tystnade tårarna, samtidigt som jag insåg att min lillasyster inte är odödlig och kommer tas ifrån mig en dag, eller jag henne, och är det inte hon så är det något av mina andra tre syskon som jag inte kan leva utan.
Då govänner, då förstod jag att den där boken som jag funderade på för ett år sen...
"Om någon säger 'röd' - namnet på en färg - och det är femtio personer som lyssnar, så kan man utgå från att det är femtio olika nyanser de har i sinnet. Och man kan vara säker på att alla dessa röda färger är väldigt olika." - Josef Albers (ur Kevins McClouds Inred med färg)
Det här är ett problem som jag är plågsamt medveten om när jag skriver. Därför tycker jag om att vara specifik. Jag är alldeles för visuell i mitt språk för att godta att min läsare ser fel sorts grön när jag säger grön.
Detta är en källa till oändliga bryderier, för hur beskriver man färg? I åratal har jag varit på jakt efter en färgbok som jag en gång såg på ett soffbord i ett hem jag aldrig satt min fot i igen, men denna bok var exceptionellt bra på att sätta ord på färger och förse mig med språkliga verktyg och användbara namn. Jag har aldrig hittat en bok som matchar den och söker jag i nätbokhandlar eller på biblioteket hittar jag antingen böcker om färglära, ett ämne i fysik och optik som jag inte begriper något om, eller inredningsböcker där färgerna har namn som 2020-G30Y och ska gå hem hos en tapethandlare.
Men när jag hittar riktiga namn på färger - absint, turkisk blå, pompeijisk röd, ljus umbra - så får jag ett nytt problem: vet folk hur de färgerna ser ut? Om jag säger pärlgrå, himmelsblå, purpur, azur, då har jag nog läsaren med mig, men i många fall kan det bli tetigt. Dessutom kan jag inte säga turkisk blå i en bok som utspelar sig i en värld där nästan ingen vet var Turkiet ligger.
Därför lämnas jag ofta till förklaringar. Med adjektiv och metaforer försöker jag beskriva just den här gröna färgens natur och hoppas att läsaren ska hänga med och inte störa sig alltför mycket på att färgen på klänningen tog upp så många ord i boken.
En vacker dag får jag väl en förläggare som drar mig i örat, men tills vidare kör jag på. Jag tycker om färger, jag är ingen svart-vit person med ett vitt ljust-och-fräscht-hem, och om jag säger att jag har målat dotterns rum lila så måste ni ju förstå att jag inte menar bebislila, utan en vacker, mjuk gredelin. Okej?
Jag har ju lovat Anna, så här kommer beviset, på Vilsevis.
Jag spelade piano! Det där är min hand, jag lovar, mitt piano också. Jag satt där länge! Jag drog alla låtar som jag lyssnat på under resans gång, från tio år tillbaka, till idag. Musiken är tätt sammankopplad med böckerna för mig och jag har fått med något fragment av någon sångtext i varje bok (tror jag, blir osäker nu när jag lovar.) Texterna blir mina karaktärers liksom harmonierna och ackorden min musa och bokens egna känsloliv.
(Här kan den ointresserade sluta läsa.)
När jag började skriva på andra boken (som jag precis skrivit om helt och hållet) var det You're the storm med Cardigans som gick varm och fortfarande när jag hör den, ser jag en musikvideo i mitt huvud med bokens mest dramatiska händelser.
Jag började med den.
Sen blev det allt möjligt, säkert tio låtar till, och jag tänkte dela ett axplock med er.
Brandi Carlile. Jag älskar henne. Den här låten spelar jag ofta och dedikerar den alltid till min man, men eftersom jag spelar medan jag tänker på berättelsen förknippas den här lika mycket med mina hjältar som någon annan.
Det blev övertydligt idag. När jag sjöng den här idag var orden inte mina längre, utan hans.
Det här är ju Brandis stora hitlåt och den första av hennes låtar jag hörde. Det här är riktig musik! Gitarrer och trummor, en röst som spänner över nästan två oktaver och en fruktansvärt bra text.
Den heter "The Story" och vilket låt kan passa bättre för en författare? Ofta när jag lyssnar på den blir texten min sång om mitt liv och mina berättelser, men i sagan är den någon annans. Varje ord och utbrott är så tätt kopplat till honom, till denna karaktär i berättelsens hörn, att jag omöjligt kan höra den utan att se hans storhet och hans offer.
Jag lyssnade ganska mycket på James Blunt när han först kom och det här är första låten på hans debutalbum, High. Första raderna fångade mig med en gång eftersom det handlade om en soluppgång - en företeelse som har en central roll i min uppdiktade värld - och jag föll som en fura, lyssnade sönder den totalt.
Det var jättelängesen jag spelade den här, och idag när jag gjorde det, hände något otroligt.
Den bytte mening. Plötsligt handlade texten inte alls om den soluppgång jag alltid föreställt mig, utan om något helt annat, nämligen om en person som gör entré i andra boken. Den här personen klev bokstavligen ut ur mina noter och tittade på mig och sa: du kommer tillbaka till mig, va? Min berättelse är inte slut här, utan det finns mer?
Jag kunde lugnt le och lova honom att det finns två böcker till. Gåshuden var total.
Sen spelade jag Ingrid Michaelson såklart och Lucy Schwartz och lite annat, innan jag insåg att jag inte skulle bli klar förrän det blev lite svängigare.
Det här är inte bara svängigt, utan sorglöst, ett ord som ständigt återkommer i samband med en person i berättelsen, känns nästan som ett stående epitet. Jag spelade både den här och I've got the world on a string där känslan liksom är att man äger hela världen. Enough said. Vem blir inte glad av såna här saxofoner?
Nu kanske någon tycker att jag borde lagt upp klipp på när jag sjunger låtarna istället, men så blev det inte.
Något måste jag ju spara till min releasefest.
Men bäst idag var inte stunden vid pianot, utan analysen av sista kapitlet som jag ägnade eftermiddagen åt, i telefon med min lillasyster. Om någon äger så är det hon!
... och jag får veta vem det är jag burit på i nio månader. Något som länge varit okänt blir känt, från ena ögonblicket till andra, och dessutom blir det självklart att det var just det här barnet som jag väntade på.
Igår klockan halv elva skrev jag sista meningen i boken. Klockan kvart över tolv hade jag finlirat klart och insåg att jag måste försöka somna, framför allt eftersom tvååringen lät som ett ånglok när hon andades och hade hög feber. Natten skulle bli lång och sömnen kort och jag fick stänga datorn.
Klockan nio imorse hade jag hunnit läsa slutet två gånger och jag fylldes av en förunderlig känsla av att äntligen veta hur boken slutar. Igårmorse visste jag inte det, men nu vet jag, och det känns så självklart att det var med just dessa meningar som berättelsen skulle avslutas.
När jag skrev igårkväll var jag hög, så hög som jag bara blir när jag skriver som bäst. Men jag hade också en underlig känsla när jag skrev: är det verkligen det här jag vill lyfta fram, ska det verkligen gestaltas så här, hoppsan, titta vilket ord som kom där, det var jag oförberedd på.
Skrivande är en sådan fantastisk process. I veckor jag har tänkt ut vilka olika delar som skulle finnas med i slutet, vad som skulle sägas, vilka hintar framåt till trean som skulle finnas med och vad i originalet som skulle bort och finnas kvar. Allting låg uttänkt och klart, bara att skrivas igår, och ändå överraskar texten mig.
Det är det som jag älskar med att skriva.
Igårmorse visste jag inte hur boken skulle sluta och det vet jag nu. Jag tittar på min text och blir varm. Tänk att det var du som jag burit på all denna tid. Det var värt sin väntan.
Texten står vid vägs ände. Trådarna har samlats och knutits, kvar återstår endast en rosett.
Det är bara några timmar kvar i handlingen, en kväll, det är allt, och jag inser att det finns bara ett enda sätt att gestalta dessa få, men vackra timmar.
Igår kunde jag halvsitta stundvis, idag sitter jag upp i sängen. För tillfället. Jag har också klarat av mitt mål för dagen: jag har duschat och fönat håret helt själv. No more mohikan.
I tre dagar har det varit elände, Netflix och jag. Nu läser jag en riktigt bra bok. Det går åt rätt håll, men som alltid när det kommer till min kropp och magsjuka går det alldeles för långsamt. Jag klagar inte, för jag har varit med om långt värre. Jag slapp dropp, ambulans och svimma på badrumsgolvet. Nu i efterhand kan jag tycka att jag kom lindrigt undan, trots att jag är så utslagen och mager som bara jag blir.
Men det kliar lite i mig. Jag har verkligen bara några sidor kvar att skriva på boken och de har stått på standby i dagar. De är otåliga och stampar likt Tranströmers stjärnbilder i sina spiltor. Igår försökte jag blidka dem genom att se på intervjuer på Youtube med människor som jag tycker är lika mina hjältar. Det hjälpte lite. Jag saknar min boks hjälte.
Sen vill jag ge en kort replik till dagens inlägg på Debutantbloggen. Där svarar flera författare på frågan: Vilken bok önskar du att du skrivit? med svaret: Harry Potter.
Jag reagerade genast.
Jag önskar nämligen inte att jag skrivit Harry Potter.
Varför skulle jag göra det? Jag har ju skrivit min serie och det skulle jag i sådana fall vara utan. Kan inte föreställa mig ett liv utan den. Mitt livsverk (så här långt), mitt allt. Mina hjältars liv skulle försvinna och spolas bort.
Dessutom vill jag inte ha JK Rowlings liv (utom möjligen för att få en relation till alla de bästa brittiska skådespelarna) och jag vet inte hur jag skulle bära mig åt om jag blev så berömd, eller ens hälften så berömd. Det här med att vara igenkänd verkar väldigt jobbigt.
Men min man tror ju att min serie kommer att bli lika stor som Harry Potter och det är en av hans sötaste egenskaper. Den, och hur han tar hand om mig när jag går ner fyra kilo på en dag och ligger svettig och orkeslös i min säng med mohikanfrisyr. Att han matar mig och bär runt på mig, duschar mig och virar mig i handdukar. Tvättar, handlar, diskar, medlar när barnen bråkar. Kokar långkok, fastän han aldrig gjort det förut.
Magin i att lägga händerna på tangentbordet och skriva sista kapitlets första mening är obetalbar. Nu väntar femton sidors njutning, innan jag når målet.
... när jag ställer mig med köksalmanackan i arla morgonstund och en gång för alla ska få ihop två graviditeter, en examen, en resa, en födelsedag och en rehabilitering och räknar veckor och datum fram och tillbaka och inser att det trots allt inte finns några logiska luckor i manus! Det som jag hela tiden tänkt GÅR IHOP!
Jag känner inget stort behov av att ha med en massa sex i mina böcker. Det finns ändå med, i mindre doser, och då inte för själva erotikens skull (nej tack) utan för att det säger något om personernas relation, vad de känner och tänker före och efter, hur de behandlar varandra. Sex är en del av livet och därmed också en del av litteraturen, men det är inte med bara för att vara med.
I den här ungdomsserien som jag skriver är det däremot inte med. Dels för att åtminstone första boken riktar sig till så små barn som elva-tolv år och dels för att den magiska värld där böckerna utspelar sig har en lite annan syn på det hela än västvärlden har idag. Lite mer gammaldags kanske, precis som annat i världen också är gammaldags (som svärdsfäktning, för att ge ett exempel).
Men i slutet på andra boken (där som jag är i min omskrivning) ska allting plötsligt bli romantiskt, efter det att paret i fråga gått som katt kring het gröt i två böcker. Skrivandet blir en balansgång eftersom det inte får bli för corny, samtidigt som läsaren faktiskt måste få gotta sig i det hela efter all denna väntan, plåga och spänning.
Tidigt i omskrivningsarbetet föddes en tanke, en händelse, som skulle få komma med i slutet, men nu när jag sitter här med mina slutscener inser jag att enda sättet (berättartekniskt) för denna nya grej att komma med, är att den hamnar nästan allra sist och det passar inte hundra med handlingen.
För att få ihop det hela finner jag mig själv i färd med att sitta och skriva ord som bh i den här boken och kände att jag rodnade. Eller rodnade gjorde jag ju inte, men jag rodnade lite å hjältens vägnar.
Det var inte en erotisk scen, knappt ens sensuell, men den var lite laddad på något vis. Ni hör ju: lite laddad, och jag kände det som att det inte alls hörde hemma. Märkligt!
I timmar gick jag runt och undrade om jag var pryd, men kände att det inte alls var förklaringen. Till slut insåg jag vad det rörde sig om: det var ett stilbrott mot resten av boken.
Ett stilbrott. Det finns en viss stämning i boken som här plötsligt bröts.
Det var det ena svaret. Det andra svaret (i all ärlighet) handlar om att jag värnar om mina hjältar. Mina älskade karaktärer som är så goda i all sin mänsklighet, får inte framställas på ett ovärdigt sätt. Något som för dem är fint och vackert, får inte bli tarvligt bara för att en läsare tränger sig på.
Kontentan: Jag vill ha värdighet i en kärleksrelation på papper. Jag är inte pryd för det. Jag tror tvärtom att litteraturen vinner på det.
Suck och stön fågelfrön för barnens klasskompisars mammor som ringer och ger mig hjärtklappning och inte är förlag. Aaaah.
Att göra idag (förutom vänta på telefonsamtal som inte händer):
- Lämna sonen hos mormor och morfar
- Plocka fint
- Dammsuga
- Duka fint
- Skriva blogginlägget jag skrev i huvudet igår som (som vanligt) hänger ut både mig och mina karaktärer, men som ändå tillför något intressant till den här bloggen (kan bli imorgon också)
- Ha yogakväll med bästisen när nioåringarna somnat.
Dessutom fortsätter jag skriva i varje ledig minut, med eller utan tangentbord vid händerna. Det är så många ord att välja, fila på och beundra så här i slutskedet.
Har bara fyra och en halv scen kvar på den här boken. Wow.
Men dagen kan inte annat än bli fantastisk eftersom det var andra dagen i rad som jag vaknade till fanmejl och lovprisning (den här gången från underbara svensklärarsystern). Kommer ju bli outhärdligt högfärdig snart.
Jag är ledsen, men jag kan inte blogga idag. Jag är alldeles för upptagen.
Idag skriver jag på fem olika scener samtidigt (vissa försöker jag memorera i huvudet genom att upprepa meningarna gång på gång medan jag hänger tvätt och kör bil, andra finns det fragment av i diverse dokument) och jag försöker ordna min dotters Stora Födelsedags-TjejMys som går av stapeln imorgon 18.00 tillsammans med fyra, fnittriga bästisar.
Vi hörs sen.
*försöker bestämma sig för vilka ord som ska få komma ner på papper innan det är dags att gå till mormor*
4569 ord före halv tolv på förmiddagen, det måste väl vara världsrekord?
Jag har hamrat, knapprat, och följt mina hjältar in i mörkret och hem. Jag har ställt mig upp och sprungit fram och tillbaka, hysteriskt hoppande av glädje, klappat händer och tjutit, hurrat (det tyckte tvååringen var jätteunderhållande). Jag har gråtit.
Jag är helt slut.
Det här är den bästa delen av skrivande. Flödesskriva räcker inte som beskrivning, utan karaktärernas stormande känslor införlivas i mig och blir mina egna. Det handlar inte om att jag känner med dem eller förstår hur de känner sig, utan jag känner deras känslor i min kropp. Det är underbart, uppfyllande och utmattande.
Nu ska jag lämna manus, så gott det går. Kanske åka pulka med barnen eller baka bröd. De kommer hem från skolan snart. Något blir det i alla fall för att väga upp deras smått disträ mor.
Blossande, lite svettig, lättad, slutschasad. Sådan springer jag i mål och stänger dokumentet. Dagens skrivmål blev klart och likaså kapitlet.
Ondskan förlorade den här ronden, det är allt jag avslöjar om handlingen.
Jag har tagit mig igenom den gamla texten och strukit och strukit och flyttat och flyttat och försökt minnas alla nya meningar, fragment och repliker som jag närt under de senaste veckorna. Jag har lämnat luckor, tappat ord och börjat om. Jag har kämpat med gestaltning och segrat. Nu är det klart. Färdigfilat.
Sängen kallar: Gå och lägg dig, det är en dag imorgon också. Sant.
Men först väntar det där som jag skjutit upp. Disken.
Min kompis som gav ut sin bok själv, hans bok ligger nu på både Bokus och Adlibris (eftersom han registrerat den i Bokrondellen, det är så man gör, gott folk.)
Jag blir lite pirrig när jag ser boken där, samma bok som jag sett på hans soffbord. Han har nått målet. Så vackert.
Det här var en av mina bästa julklappar som jag fick av kära maken: Dag Öhrlunds Skriv din bok och sälj den!
Jag slukade den under juldagen och älskade varje ord! Den handlar mer om förlagsvärlden än om hur man skriver böcker (vilket är precis vad jag ville läsa). Den är proppfull med matnyttigheter, intervjuer med agenter, redaktörer, förläggare, veteraner, tips, misstag och andra värdefulla råd. Mycket av det jag läste var information jag kände igen från mina år som läsare av Debutantbloggen, men en hel del var nyheter.
Lite nedslående var det att få svart på vitt att den här ångesten/väntan aldrig går över. Först vill man bli antagen, sen vill man att boken ska sälja, sen vill man få den översatt. Den ständiga kampen skrämmer lite, men tjusar också.
Det allra bästa med boken var en intervju av en förläggare vars förlag jag redan tänkt skicka mina böcker till (både ungdomsböckerna och romanen). Hennes syn på följebrev var en helt annan än alla andra förläggare jag hört talas om. De flesta säger att följebrevet ska vara kort och inte spelar någon roll egentligen, medan hon var precis tvärtom: hon bestämmer sig redan i följebrevet.
Det hon berättade om sig själv och sitt förlag var värt boken, värt varenda öre. Jag känner att jag fått en ovärderlig karta, en tydlig instruktion på vad det faktiskt är hon vill ha och letar efter, som jag kan rätta mig efter när jag skickar manus till henne. Likt en MVG-elev som följer instruktionerna på nationella provet till punkt och pricka, är planen att jag ska skriva ett följebrev som fullständigt knockar henne, som gör det omöjligt för henne att tacka nej till mitt fina erbjudande om publicering.
Idag fick jag ett mejl som gav mig hjärtklappningslycka.
Den andra boken, som jag skriver om för tillfället, prisades högt och lågt på alla plan och jag hämtade mig inte i snabbaste laget. Min initiala reaktion när jag läst detta överrumplande beröm var att jag la mina händer om två-åringens kinder och skrikskrattade ett "Hurra!" rätt i ansiktet på henne som fick henne att gapskratta. Det ökade endorfinnivån ytterligare och i tolv långa minuter satt jag och log som ett fån, fnittrade till, och skrek lyckligt omvartannat innan jag började bli mig själv igen.
Någon tycker om det jag skriver. På riktigt. För en stund blev hela världen min och jag trodde på mig själv mer än jag någonsin gjort.
Jag vill passa på att offentligt tacka Theresa. Vilken recension! Vilken lycka! Önskar så att du ska få det som du längtar efter. <3
Avslutningsvis vill jag bara slänga ur mig en liten fråga: Om jag reagerade så på läsarmejl, hur ska jag då reagera på det där telefonsamtalet som jag går och väntar på?
Tillsvidare roar jag mig med att lägga till ytterligare en scen till slutkapitlet, bara för att läsaren ytterligare ska få gotta sig i vad som ska ske, för att ytterligare förlänga njutningen lite ytterligare. More is more.
Nej USCH, Vilse så får man inte göra! Inte skämta om hemska sjukdomar.
Men jag darrar ju som vanligt, och ni som hängt här ett tag kan ju räkna ut varför. (Du ser, Anna, jag lovade att jag skulle bli full av ångest och tvivel igen.)
Där rök Bonnier.
Men eftersom jag är inne i någon sorts självförtroendefas tänker jag vara positiv! Det går lite lättare att vara positiv när refus-mejlet är det trevligaste man hittills fått. De säger att de inte bara läst utan också diskuterat mitt manus och de har dessutom läst med intresse. Tyvärr kan de inte få det att passa in i sin utgivning (eftersom fantastiska bästsäljare inte är vad de letar efter) så de måste tacka nej.
Nu tänker jag så här: Den första refusen i nya omgången var riktigt deprimerande. Den kom efter några veckor och de hade knappt läst boken innan de la ner. Sakta men säkert har mejlen blivit trevligare och det märks att de faktiskt övervägt utgivning.
Är inte det ett gott tecken? Kurvan kan väl bara fortsätta upp? Två förlag kvar och ett av dem kommer att säga ja.
*tar ett djupt andetag och känner livet pirra och gunga*
Jazza loss. Jag fastnade för orden att inte skriva seriöst utan bara jazza loss.
Navelskådarfråga: Har jag någonsin gjort det?
Det kanske är förmätet (men det var jag ju redan igår, så kör i vind), men jag tror ändå att det var vad jag gjorde när jag skrev Fyran. Jag menar, det här var ju en trilogi, hur busigt är det inte då att skriva en Fjärde bok?
Fyran skrev jag bara för mig, för mitt eget höga nöjes skull. Jag struntade i alla regler som jag satt upp för mig själv när det gällde barn-ungdomstrilogin (inte för långa kapitel, inte för svårt språk, inte för mycket våld/sex/ondska) och skrev historien precis så som den kom till mig, på precis det sätt som jag hade lust med. Jag sa inte nej till en enda scen som kom, utan allt fick plats, allt fick berättas.
För dem som älskar den här världen är det därför en riktig pärla. Ingen behöver undra hur det gick för den eller den, utan allting (allting!!) får sitt svar innan boken är slut.
Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.
Jazzade jag loss? Den är ju mörkare än allt annat, men ändå vill jag så gärna svara ja på frågan.
Vad är då mitt problem? Jo, jag kan inte skicka in Fyran till förlag. Den kallas Fyran av en anledning: den föregås av tre andra böcker.
Men jazza loss på riktigt är vad jag ska göra när min seriösa omskrivning här är klar. Ja! Då väntar en helt ny roman av en helt ny sort. Den är humoristisk och lättsam och pratsam och olik allt annat jag gjort. Och det bästa av allt, är att jag inte alls har klart för mig vad som ska hända!
Får väl köra en alldeles egen Nanowrimo i mars eller nåt.
Jag har visst varit tyst här. Jag har försökt återvända till en vardag efter jullov och jag har skrivit. Massor.
Igår ville jag bli klar med veckans kapitlet under kvällen, trots att jag skrivit massor under dagen redan som det var. Jag vände mig till min hjältinna och sa: Tvinga mig att skriva, kom igen.
Hon svarade! Hon var hysteriskt rolig, faktiskt så rolig att jag skrattade högt en lång stund (kan tyvärr inte dela med mig av skämtet, eftersom de som inte läst serien inte skulle förstå.)
Men jag förstod. Jag känner henne. Utan och innan. Jag älskar henne.
Jag älskar hennes styrkor och ännu mer hennes svagheter. Jag älskar hur hon aldrig tror på sig själv trots att hon är modigast i serien. Jag älskar personerna som dras till henne för att hon är så god. Jag älskar hennes man och barn, hennes föräldrar och fiender.
Hennes historia är min, inte bara för att jag var den hon valde att berätta den för, utan för att jag fått privilegiet att sätta hennes ord på pränt och dela dem med andra och sen få höra deras känslor för henne.
Min lillasyster, som är förebilden till hjältinnan och den jag alltid berättat historien för (historiens mottagare, på akademiskt språk), läste om fjärde boken som jullovsläsning. Hon klämde 746 sidor på några dagar (A4sidor, manus, ni vet) och älskade den ännu mer nu än förra gången.
Jag står i hennes kök och hon pratar om hur hon grät och blev rörd, hur hon skrattade och åt vad. Hon är så lik min hjältinna, så vacker, och när vi pratar finns personerna på riktigt omkring oss, precis som de gjorde när vi var små.
Jag var hög. Jag är hög! I den euforin tänker jag säger något förmätet och högmodigt som strider mot alla Jantelagens stadgar:
Ni borde alla läsa den här serien. Vilken tur ni har som inte läst den än, som har upplevelsen framför er! Då har ni något att se fram emot.
Under helgen var det nära att den här bloggen förvandlades till en inredningsblogg. Renovering planeras här hemma och jag har förlorat mig i styleroom och fyllt kvällstimmar med att googla "indiskt skåp". Försöker övertala min man om att vi kommer bli ännu lyckligare i ett orientaliskt sovrum med sidengardiner i olika färger. Trådarna har tappats bort medan vi monterat möbler och dammsugit lister.
Men idag. Äntligen. Jag vågade hoppa tillbaka till min värld och landade i en ny, gripande scen med en ny röst som berättar. Jag får med alla känslor jag vill ha med, utan att avslöja det som inte får avslöjas förrän i tredje boken.
Under frukosten med barnen förklarar jag att när de ser slutet på en film vill de aldrig pausa mitt i när det är som mest spännande och jag lyckas få dem att förstå.
Förstå att mamma måste sitta här just nu.
När scenen mejslats klart ska vi på jullovets sista utflykt.
Men nu. Jag hamrar på min mejsel och stenen sjunger under fingrarna. Det blir precis så bra som jag önskat.
Oj. Jag missade visst målet där. Skulle ju berätta om att jag var på väg att skriva "Avskedets plåga, ögonens låga" när jag insåg att orden inte var mina. *hummar vidare på Vårvindar*
I oktober påbörjade jag omskrivningen av den andra boken med ett mål i sikte. Jag skulle vara klar i januari. Januari är här och jag har skrivit över 400 sidor sen oktober och har inte mycket kvar.
Det känns läskigt.
Jag har begravt mig i denna omskrivning och överlevt hösten genom den. Slutet är äntligen här och det är bättre än någonsin och jag njuter av den otroliga upplösningen av alla trådar - men samtidigt aktar jag mig.
Jag vill inte bli klar. Vad ska jag göra när jag blir klar? Då får jag vänta på förlagens dom utan en plats att gömma mig på.
Får jag ja någonstans kommer jag återgå till redigering och utgivning av första boken, får jag nej kommer jag vilja lämna den här världen en stund och göra något annat.
Men vad gör jag under tiden som går mellan det att jag är klar med omskrivningen av tvåan och det att förlagen behagar höra av sig? Går på nålar?
Nej, jag går hellre på snäckskal. Jag tar det varligt och skriver inte i varje ledig stund, utan suger långsamt på min karamell, tar god tid på mig att dagdrömma och fundera på detaljer, på trådar som går vidare in i tredje boken.
Gå på snäckskal. Spännande, ljuvligt, uppfyllande - men ack så ömtåligt. Livet har lärt mig att de flesta magiska tillstånd är just det.
Min man går igång på fotboll och jag på musik. Under de elva år som vi varit gifta har vi båda blivit bra på att träda in i den andres värld och njuta tillsammans av både ock.
Min man gick på Chalmers och jag på Humanisten. Min man är civilingenjör i datateknik och jag gymnasielärare i svenska och latin.
Man kan undra vad vi har gemensamt. En naturvetare och en humanist. Vilka gemensamma beröringspunkter har två sådana själar?
Min man läste en artikel om den nya trenden att ha öppna kontor och nackdelen som det kan innebära för utvecklare. Han tyckte om artikeln eftersom han höll med om innehållet. Han känner ofta att han blir avbruten på jobbet och att han kodar (programmerar) allra bäst när han sitter ensam inlåst någonstans.
Vad i all världen har detta att göra med min skrivarblogg?
As the focus of this essay is to analyze the office environment of a developer, We should consider the working needs of such a person. Developers are most effective when they are able to enter a state of "flow". Some types of work do not require a mental state of "flow", but "flow" is essential to such problems as engineering, design, writing, software development, etc. "Flow" can be defined as a "condition of deep, nearly meditative involvement. In this state, there is a gentle sense of euphoria, and one is largely unaware of the passage of time." (PeopleWare p.63) Entering a state of "flow" or recovering from interruptions takes time—in the order of 15 minutes or more—though interrupting "flow" can be done instantaneously. It is the working environment which offers the opportunity to enter such an optimal state of work.
*ler*
Som vi har roats av detta! Vi har alltid vetat att vi i grund och botten är väldigt lika som personer, men att det tar sig olika uttryck, men att få det svart på vitt av någon helt annan var minst sagt underhållande.
Jag är som mest effektiv när jag flödesskriver, det är uppenbarligen sant, men jag vet inte om jag är likadan med avbrott som jag vet att maken är. Om jag verkligen flödesskriver så finns det ingenting som kan stoppa det flödet (mer än flera timmars avbrott). Jag kan gå och byta blöja eller fixa en trasig leksak eller svara på en fråga från något av barnen och omedelbart återgå till texten. Flödar det, så flödar det.
Och om det flödar kan man tydligen uppleva "a gentle sense of euphoria." Haha. Det visste jag redan. =)