Det här med musik live

Stans Kulturskola höll pianokonsert igår (eller pianocafé som det heter för att barnen inte ska förskräckas för mycket). För att använda ett alltför slitet uttryck, så var det m a g i s k t.

I mina älskade Emily-böcker upplever den skrivande, drömmande flickan Emily då och då något som hon kallar för "glimten". Hon vet inte hur hon annars ska beskriva det, men världen stannar upp, bröstet fylls och något ställs på glänt så att hon får en glimt av en större, färggrannare värld. Nu var det längesen jag läste böckerna, så det är möjligt att jag tolkar om vad hon skildrar, men i stort är glimten ett ömtåligt, åtråvärt ögonblick av djup förbindelse med något större och evigare som inte är religiöst.

Glimten är en av flera anledningar till att jag älskar Emily-böckerna, eftersom jag också upplever  den suggestiva, gäckande glimten.

Ni vet, något surrar dovt och djuplodande i bröstet, omvärlden försvinner, tankarna saktar ner och klarnar samtidigt. Nackhåren pirrar. Det är en fysisk reaktion lika mycket som psykologisk och trots glimtens bräckliga och flyktiga natur, kan den vara flera minuter i bästa fall, men glimten kommer aldrig när du jagar efter den.

Detta magiska tillstånd faller över mig ibland när jag: 

- skriver bok

- sjunger

- läser bok

- lyssnar uppmärksamt på någon

- bedömer elevtexter (jag vet, visst är det häftigt!)

- genomlever musik

Min privata teori är att det handlar om att jag nyttjar eller ger näring åt ett kreativt centrum. Att skapa eller vara medskapare. Att läsa och bedöma andras texter är en kreativ process, att verkligen lyssna och ta till sig av andras erfarenheter likaså. 

Naturligtvis var jag på pianokonserten igår för att lyssna på min 11åriga dotter. Hon är fantastisk. Säga vad man vill om hennes ostädade rum, men spela piano, det kan hon. Ändå var hon så nervös och jag vinkade och log mot henne allt vad jag kunde medan hon förflyttades genom sittkön närmare och närmare den gigantiska flygeln på det stora, stora boktorget där jag också haft mina boksläpp.

Visst fanns där många ungar som haltade sig genom Idas sommarvisa och Für Elise, men även under dessa nummer var jag till bredden fylld av aktning inför deras mod att spela inför så många människor, så unga och små som de var. Och mellan dessa små stapplande fingervalser kom de lite äldre ungdomarna som utan tvekan hade kunnat ta betalt för sina uppträdanden.

Nu älskar jag pianomusik. Förvisso. Men pianomusik live, som regnar över ens törstande själ utan att en förväntat sig att få uppleva det, det mina vänner, kan orsaka glimtar. Innan det hann bli min trollunges tur att spela var jag känslomässigt utmattad av att ta mig genom alla dessa toner som östes ut i rummet. Glimten grep tag och släppte inte greppet på  l ä n g e.

Någon rev av den intensiva temamusiken från Pirates, någon annan försänkte oss i sex minuter lockande, trevande Twilight i moll. En lång, smal nästan-vuxen elev med tydlig autism blandade svulstiga, klassiska, hamrande verk med något som - att döma av leendet hos hans lärare - måste varit egenkomponerat. När applåderna för honom tystnat tackade han inte bara genom att buga, utan genom att spela en trudelutt. En ung grabb, inte äldre än fjorton, med halvlångt hår och sportiga kläder, spelade ett långt, ömt stycke som jag aldrig hört men närmast kan beskriva som en kärleksförklaring till instrumentet där hela klaviaturen nyttjas till fullo. 

Sist kom så min trollunge och spelade Yirumas "River flows in you". Nervositeten och den långa väntan orsakade ett felsteg. Ett enda. Jag vet ju att hon kan den som rinnande vatten. Efteråt bugade hon och rusade till mig för en kram, innan vi gick ut och åt på resturang för att fira hennes stora bedrift, nästan-nioåringens sagolika mål på fotbollscupen förra veckan och att femåringen lärt sig cykla utan stödhjul.

Min enda fråga nu är vad jag ska lyssna på när jag skriver idag.

Jul i Vilsehuset

Men ni vet.

Maken kör stan runt i jakt på mer tejp då den nyinköpta julpysslats slut av dotter.
Jag sitter på golvet vid granen och rimmar mig fnissig.
På övervåningen ligger tre barn och skruvar sig utan att somna, trots sen timme.

Det är dan före dan.

Så. Himla. Duktig.

Äldsta dottern har en bästis som är ett par år äldre än henne. Vi kan kalla bästisen för I. I har hejat hela sommaren åt varje framsteg med bokvideo och omslag och troget väntat på boksläppet för att få läsa själv. I har tagit för självklart att hon kommer älska Ljus som varit dolt eftersom hennes bästis gör det.

Nu håller hon på att läsa. I måndags kom hon hem och visade en datorgjord faktapresentation som hon ska visa i skolan när den är klar. (Den är inte klar eftersom hon inte läst hela boken än.)

Idag kom hon hit och sa: "Hanna, nu vet jag äntligen vad Tellum är! Onkel Elli berättade om paraden på Jonnadagen!"

Hjärtat stannade till. Huvudet tänkte: Det heter inte Tellum, utan Telum och onkeln heter inte Elli, utan Eli.

Men munnen höll tyst. Munnen log och sa: "Åh, vad roligt!" Sen pilade I upp på övervåningen, med sin läsarbild av boken och världen intakt, utan min klåfingriga inblandning.

Duktigt, va?

Fast tydligen inte så duktig att jag behöll det helt för mig själv.

Antagligen betyder det att vi har en hit på våra händer

4åringen får se the line drawing (steget som kommer efter skisser, men före det färdiga omslaget) till framsidan på andra boken.

4åring: Mamma, kan du läsa den boken för mig?

Jag: Men den är för stora barn.

4åring: Är den farlig?

Jag: Ja, ganska farlig.

Jag berättar vad varelserna och personerna heter och hon kan inte ta ögonen från bilden.

4åring: Men mamma, snälla, kan du läsa boken för mig?

Jag: Men den är ju för stora barn.

4åring: Men får jag se boken?

Jag: Den är inte färdig. Jag håller på att skriva den och jobba med den.

4åring: På din bokmässa?

Jag: Just det.

Klart jag jobbar med den på bokmässan. Vad gör man annars på en bokmässa?

Ord och inga visor från redaktören på hemmaplan

Min tioåring vill gärna veta hur jag haft det i Stockholm och eftersom hon både läst och älskar serien tänkte jag berätta för henne vad redaktören sa. 

Fyra ställen såg han möjligheter att korta ner. Inte ta bort, bara trimma lite. Jag var förvånad över vilka fyra han valt då jag själv ser andra ställen som lämpligare, men jag sa inget om mina åsikter till dottern utan förhörde mig bara om hennes åsikt.

"Du kommer ihåg det här du vet i första boken, när, blablabla..."

"Ja, åh, det älskar jag!"

"Ja, alltså han tycker jag ska korta ner det."

*upprepa fyra gånger*

Hon gav mig höjda ögonbryn och blängande tonårsögon. 

"Du får inte ta bort nåt av det! Han kan ju skriva en bok själv då så får han se hur lätt det är!" Huvudskakningar. "Vad ska han säga om tvåan sen då, att du ska ta bort *infoga dotterns favoritscen*? Jag tror inte det, mamma! Du skulle frågat mig istället och jag hade sagt att allt är perfekt."

Högläsning

Högläsning är en förbisedd form av umgänge i dagens teknologiska värld av film. Många tror att högläsning hör till den värld där barn bor som än inte kan läsa själva, men jag håller inte med. Gymnasieeungdomar skiner upp när svenskläraren läser novellen högt för dem innan novellen ska dissikeras. Det är något med högläsning som binder samman människor; det skapar en gemensam portal till gömda platser. Själv har jag läst många böcker högt för min man och det har varit mysiga perioder när han lägger sitt huvud i mitt knä och jag läser ett par kapitel i skenet från levande ljus om kvällarna.

Men ni ska veta att när jag var barn hade jag ett framträdande talfel. Jag kunde inte prata utan att stamma. Vissa bokstavskombinationer och situationer var värre än andra, men oavsett sa jag sällan en hel mening utan att fastna någonstans på vägen.

Jag gick hos talfröken. Det var det bästa på hela veckan! Dels fick jag prata om allt som var jobbigt i mitt lilla liv, och dels fick jag prata om språk på ett sätt som jag älskade. Först långt senare - när jag insett att jag är språkvetare - förstod jag varför.

Om det var talfrökens förtjänst eller om det bara växte bort vet jag inte, men det blev bättre. Jag stammar fortfarande, men inte genomgående. Jag har vissa bokstavskombinationer som jag sällan får ur mig och jag vet vilka ord det är och vilka synonymer jag kan ta istället. Korrigeringen går per automatik, så väl faktiskt att jag ibland undviker vissa ord även när jag skriver.

Min värsta situation var och är högläsning. Ni kan ana hur frustrerande det var i skolan när jag läste främmande språk och var ganska skaplig, men aldrig kunde läsa veckans text högt för klassen utan att staka mig.

Nu har jag snart läst min series samtliga fyra böcker högt för min dotter enligt hennes önskan. (Vi har femtio sidor kvar, ack, denna tomhet som stundar!) Hon är van vid att jag hakar upp mig nån gång ibland och sluddrar förbi ord när tungan blivit trött. Hon kommenterar inte när jag byter ut alla "trots" mot "fastän" för att det är lättare att säga eller hoppar över andra ord helt. Tvärtom älskar hon teatern i min läsning, hur jag byter röster och dialekter och halvgråter själv när karaktärerna gör det. 

Varje timma av högläsning har varit en liten bit paradis för oss båda, eftersom vi får dela världen och dess hemligheter med varandra, men de senaste kvällarna har en förlagsfråga plöjt sin väg genom huvudet: Kan jag läsa in mina böcker själv och göra ljudböcker av dem? Jag som älskar att läsa högt och ge texten liv på riktigt.

Svaret är sorgligt. Nej. Det tror jag inte att jag kan. Men man kan inte göra allt.

Istället uppmuntrar jag ALLA att läsa högt själva! Läs, oavsett hur bra ni är på att läsa. Läs för varandra, skratta och gråt ihop. Det gör läsupplevelsen dubbel.

Många bollar, många fronter

Uppdateringarna på Vilse kan beskrivas som närmast katastrofala, ungefär lika katastrofala som blåsorna runt Busans läppar. Vattkopporna som går runt i huset är inte att leka med och nu är stora tjejen äntligen tillbaka i skolan och istället ligger minstingen varm som ett element bredvid mig. Två av tre klara.

Mot bättre vetande är jag personlig på Debutantbloggen idag igen, men vad ska man göra när man haft en ångestfylld vecka och närt tvivel? Nu greppar jag tag i det lilla mod jag har och går vidare. Framsidan ska putsas klart för uppvisning i april, författarporträtt ska tas så fort förkylningen lagt sig och näsan inte längre är röd och lager- och distributionsproblemet måste bli löst snarast. Dessutom kommer manus återvända till dig från redaktören inom kort. Nog händer det grejer.

Under tiden klappar jag prickiga armar, kinder och magar, läser underhållningslitteratur medan jag snyter mig och har Astrid Lindgren-film-maraton i soffan. Igår var det Pippi på de sju haven följt av Madicken och idag blir det nog Lotta. 

Dessutom tror jag att jag kommer läsa ut fjärde boken för tioåringen före april börjar. Det blir en final det!

Prokrastinerar lite

Har bara dagar av redigering kvar innan redigeringspaus. Vill få gjort allt på min lista eftersom det känns fånigt att Redaktören ska lägga tid på att säga till mig att fixa sånt som jag redan tänkt fixa. Hela veckan lång har jag stulit mig tid och min bästis säger att det är okej att barnen ser på teve när jag jobbar eftersom det inte alltid ser ut så. Jag har ju inte alltid veckor som denna.

Nu har jag kommit hem från jobbet, gett barnen mellanmål och kramat och pratat. Barnen har gått upp. Jag sitter med min dator. Jag skulle kunna få gjort massor. Men jag gör inte det.

Istället pratar jag med min bästis (vilket visserligen var long overdue), och funderar över världshistoriens läskigaste och bästa twist på t r e d j e boken i serien. Jo. För det är ju så aktuellt att jag funderar på det just nu. Men idén kom när jag diskade efter mellis (som idéer gärna gör) och nu kan jag inte släppa den. 

För att rensa hjärnan (eller nåt) kollade jag twitter istället och läste en så rolig grej som min idol Martina Haag skrev att jag vart tvungen att reposta den och dessutom kommentera och tagga hennes syster.

Så nu har jag ångest. För att jag twittrat Martina och Bea samtidigt. 

Jag tror inte att jag är riktigt normal.

Men nu ska jag redigera. Jepp. Jag måste fixa efterdyningarna av borttaget material så att boken stämmer. Känns väsentligt. 

Ska bara trycka i mig ett paket sesamkakor till.

Livets vackraste

Idag för tio år sedan blev jag mamma. Tio år. Men jag minns. Allt.

Jag minns smärtan, traumat, känslan av hopplöshet. Jag minns lättnaden, glädjen, euforin när hon kommit ut. Hon var universums mittpunkt och det vackraste Gud skapat. Hon var min. Min trollunge, med tjockare, längre och mörkare hår än någon av de utländska barnen på BB. 

Trollunge som hon var fick hon mitt trollnamn i födelsegåva. Det vackraste namn jag visste. Ett mjukt men starkt namn, ett som tål både det ena och det andra och aldrig någonsin sjåpar sig, men ändå kan visa ömhet och kärlek. Det namnet. Med ett sådant hår hade vi faktiskt inget annat val.

Men troll som hon var förändrades hon. Det mörka håret ljusnade under det första året och när hon var två hade hon blivit blond. Det kanske inte låter märkligt tycker ni, men det var heller inte det märkvärdigaste. Hennes ögon fördunklades. Från att ha varit safirblå blev de efter ett år gröna och efter ytterligare tre år antog de sin sanna form: inte chokladbruna som mina, utan honungsgula. Guldögon kallar vi dem, efter skatten som hennes anfäder vaktar inne i bergasalen.

Detta barn är den bästa storasyster man kan önska till en familj. Hon tar hand om sina småsyskon som vore de hennes egna barn om det skulle behövas. När Busan trotsar och skäller på sin mamma kan man vara säker på att Storasyster kan få henne att skratta igen inom loppet av två minuter. Det är som magi.

Hon är en god vän med många vänner och sätter ofta deras önskningar före sina egna. Hon är rolig, fantasirik, talangfull och god. Hon är intelligent och skärpt. Hon lärde sig läsa innan hon fyllde fyra. Hon läste Harry Potter när hon gick i förskoleklass och hon tycker att de bästa böcker hon läst är mina. Hon spelar piano med två händer, sjunger solo i kyrkan, ritar av vad som helst naturtroget och blir överlycklig när hon får baka muffins på egen hand.

Hon är en av livets bästa gåvor och idag firar vi henne, hela febriga familjen. Alla är hemma och skrotar och hostar och hurrar. Alla är glada för henne, men gladast är hon: för när man fyller tio år i vår familj får man sin första mobiltelefon och när man får sin mobiltelefon kan man lyssna på One Direction på youtube hela morgonen lång och le som om man vunnit på lotto.

Min stora, fantastiska flicka som vuxit alldeles för mycket alldeles för fort. Tack för att jag får vara din mamma.

Fingertoppskänsla

Jag har magiska fingertoppar. Nej, nu menar jag inte att de skapar fantastiskt bra böcker om de har ett tangentbord, jag menar att jag kan känna när mina barn är på väg att få feber redan innan de har feber. Eftersom jag klappar deras lena, vackra ansikten flera gånger varje dag, vet jag exakt hur de ska kännas och skulle huden vara bara 0,1 grad varmare än vanligt, så vet jag det.

"Hon är på väg att få feber," sa jag till läkarsystern igår förmiddag. 

Läkarsystern kände. "Nej, det är bara du som har kalla fingrar," sa hon.

Igår eftermiddag var Busan varm som en kakelugn. Natten var jobbig för både mig och maken, men framförallt för Busan själv och idag bränner man sig om man klappar henne. Det var faktiskt flera år sedan jag såg henne så här sjuk. Arma barn. 

Med min spisplatta tätt intill mig har jag därför hållit mig stilla hela dagen. Netflixmaraton följs av gråtsessioner och lite surplande av mammas hemmagjorda drickyoghurt, den som man får dricka med sugrör. 

Hon somnar, vaknar och gråter. Äter något och pratar i sammanhängande meningar en liten stund, innan hon somnar igen. Mycket, mycket närhet och kärlek har det varit. Älskade barn.

Men när hon somnat har jag dragit fram min smidiga dator och påbörjat ett projekt. Ett projekt som jag trodde skulle ge mig en bild av så kallade "döda områden" i boken. Ett projekt som skulle ta tid, men ändå vara värt arbetet inför redigeringen.

Jag har gjort ungefär en tredjedel av boken idag och jag kan redan säga att det här ger mig så mycket mer än en uppfattning om var vi har stillastående vatten i behov av storm. Alla som redigerar borde göra det här.

En tabell över spänningshalten i varje tråd i boken. En tabell som ska bli en graf. En riktig graf! Så himla smart. 

Mysbyxornas högtid

Invirad i julröd filt fryser jag ute på polarisen tillsammans med Bea Uusma. Bredvid mig sitter min man och skakar på huvudet åt kvinnoföraktet som Malala möter i sitt hemland. För en stund är barnen nöjda på övervåningen: sonen spelar pokemon med bästa kompisen och flickorna sminkar varandra inne i äldsta dotterns rum. Stolt kommer treåringen ner och visar upp julröda naglar.

Det är juldagen. Alla går i mysbyxor. Alla äter rester. Igår var det lockat hår och röd klänning och många timmars kökstjänst. Men inte idag. Vi har byggt ihop legosatser och installerat spännande äventyr på PS3an. För en stund får de vuxna försvinna in i julklappsböckerna vi köpt åt varann.

Men ändå händer det saker i mitt högst nystartade förlag. Igår, på självaste julafton, fick jag mejl av min redaktör. Jag undrar vad som gjorde att han hade tid med att skicka mejlet sådär vid ettiden, två timmar före Kalle. Är det hans fru som står för matlagningen ensam? Var de bortbjudna och han hade en stund till övers innan han skulle packa in paketen i bilen och åka? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte har råd med honom på det vis som han menar.

Fast jag ger inte upp. Inte alls. Jag har en lösning som skulle passa mitt manus som handen i handsken bara han går med på det. 

Svarsmejlet är ännu inte skrivit. Han vet ännu inget om min briljanta idé. Det är ju juldagen vetja. Tror jag måste se på film snart och sen måste maken och jag surfa ut på turistinformation. 

För titta vad jag fick i julklapp mer än boken:

Glöm inte kika in för årskrönikan kring nyåret. Till dess önskar jag er alla en lika underbar jul och mysiga, lugna mellandagar som vi avnjuter.

God fortsättning!

Klockar ut och klockar in

Vilse, numera specialpedagog, klockar ut efter ett arbetspass utan varken rast eller lunch.

Vilse, klassmamma, klockar in för att pynta ett Halloweendisco.

Någonstans däremellan kramas jag med Busan i soffan. Det känns bra.

Imorgon är det städdag i området och familjeutflykt till Universeum. 

Jag måste mejla illustratör och grafisk designer.

I förrgår chockade jag mig själv med att använda en hashtag på twitter som avslöjade trilogins namn. 

Så det kan bli.

Nästa vecka jobbar jag till fyra-fem nästan varje dag. 

Måste kramas lite mer med barnen känner jag.

Tror faktiskt att Nano lämnat mig för att flyga söderut över vintern.

Så, ja... Hurra?

Efter att ha ryckt in som timvikarie varje vecka hela terminen har jag nu huxflux fått ett riktigt vick på sju veckor med början igår. Jobbar dryga 75% från nu och fram till jul. Hurra!

Det är ett riktigt bra vick som lyfter mitt CV flera hundra meter.

Det är världens chans.

Det känns jätteroligt.

Det är vad jag velat ha hela terminen. Få prova på. Visa vad jag kan.

Hurra!

Sen känns det sådär att maken reser till andra sidan jorden under just den här perioden. Hämta, lämna, tvätta, jobba, natta barn själv. Hoppsan?

Men den stora frågan är naturligtvis den som ni redan tänkt:

 - hur ska det gå med nanowrimo?

Hur ska jag hinna spotta ur mig ord och samtidigt vänja mig vid det nya livet? Hur ska jag hinna med barnen om jag ska skriva? När i all världen ska jag planera skrivandet när jag hela tiden måste planera allt annat?

Jag hade tänkt lägga ner. Hade planerat annonsera att sorry, det här kom upp och det är en chans jag måste ta. 

Men så skrev jag över tvåtusen ord igårkväll. Det förändrade läget.

Jag ska göra vad jag kan, men jag måste tassa lite försiktigare. Det får ni leva med. Min kropp fixar inte hur mycket logistik som helst för det är som jag brukar säga: utan balans blir det ambulans.

Har inte ens börjat. Har redan fått en recension.

Som bekant läste jag och dottern ut andra boken förra veckan. Sen dess har hon levt i en bubbla, kvar i världen som vi delat varje kväll i veckor. Hon har ritat, pratat, frågat och längtat efter att få börja läsa trean.

Men i kväll, efter årets lyckade Halloweenfest, satte hon sig och gjorde ett bokomslag - enligt sketcherna jag fått från illustratören - och detta är vad hon skrev på baksidan. (Jag har författarens medgivande att posta det här på bloggen, men lämpligt nog hamnade fingret över hennes namn.)

Tack, mitt hjärta. Tack!

Trött i munnen

Äldsta dottern tyckte hon var skruttig i halsen och snuvig imorse. 

Visst, stanna hemma från skolan, sa jag. 

Läs din bok för mig, sa hon. 

Och vi har läst. Och läst. Vi har plöjt fram genom denna koloss till tegelsten (andra boken i trilogin) och kommit hela vägen fram till favoritscenen på båten och lite till. Ungen får inte nog, men min tunga känner det som att den helst vill inta viloläge resten av dagen. Jag drar mig till och med för att skriva ord med för många konsonanter här i inlägget, av rädsla för att jag någon gång ska behöva läsa det högt.

Men jag vill läsa högt för henne. Såklart. Det är ytterst få passager som hon får ta sig igenom på egen hand. Vi vill båda ha det så här.

Tankar: hon är på gränsen till för liten för boken, men hon hänger med. Verkligen. Hon fattar skämten. Hon har lärt sig jargongen och lärt sig nya ord i mängder. Två exempel ur dagens läsning: särbehandla samt kutar (inte nödvändigtvis förekommande i samma mening.) Jag vill bara kort få sagt att det här med att läsa böcker är himla utvecklande för barn (ifall det inte framgått tidigare) när det kommer till ordförråd, läsförståelse, se sammanhang, dra slutsatser. Jag ser denna utveckling pågå mitt framför ögonen på mig när hon resonerar kring hur hon tror de olika trådarna kommer utveckla sig och citerar fyndiga kvickheter.

Wow.

Men när tungan måste vila rejserredigerar jag fortfarande. Börjar känna mig klar. Är osäker på några ställen. Har inte jobbat så här intensivt och målmedvetet med ett manus på länge.

U n d e r b a r t.

Att duka en soffa för en

Min man är inte hemma ikväll utan ute på välförtjänt galej, och istället för att vara ledsen, bestämde jag mig redan imorse för att se fram emot det och det har jag gjort. Hela dagen.

En ensam kväll att tillbringa med något gott och mitt manus. Paradis! Jag har skrivit de där nya avsnitten och har längtat efter att gå igenom dem och se hur de funkar, följa trådarna som de ingår i från början till slut för att se hur tonen blir annorlunda med det nya. Åh, vad jag har planerat och längtat. 

Men innan kvällen kommer måste barnen äta, leka och äta igen. Sen måste de läggas. Stora tjejen måste komma hem från kanelsbullsbakandet hos kompisen jättesent och då kräva ett extra långt pass läsning av andra boken i trilogin med motivationen: det är ju lördag imorgon. 

Nu sitter jag äntligen här. Bordet är dukat med blodgrapefrukt och lakritspipor och allt jag undrar är hur sen min man kommer bli egentligen och om jag ska laga någon mat till oss eftersom jag inte blev mätt på våfflorna jag gjorde till barnen.

Nej. Skärpning. Nu ska här slipas ord.

Och så var sagan slut

För femton minuter sedan läste jag den sista meningen i trilogins första bok för min dotter. Läspasset, som varade i en timma och en kvart, var det bästa läspass vi haft, och bland de bästa stunderna jag haft. Äntligen - äntligen! -  fick jag dela mina hemligheter med henne, vända mig om och se hennes ansikte då och då, läsa varje insikt, replik och slutkläm med största möjliga inlevelse. Började nästan lipa själv.

Eftersom jag har något sorts hopp om att fler människor kommer läsa den här boken en dag, kan jag inte avslöja allt hon sa, alla underbara tankar hon hade och slutsatser hon gjorde själv eller vilka delar som roade henne mest.

Men jag kan citera dessa två repliker.

"Alltså, mamma, jag var i CHOCK!"

samt

"Vi MÅSTE börja läsa tvåan imorgon!"

Ah, mitt älskade, vackra barn. Vad jag njuter när du vill gå vilse med mig. Klart vi ska läsa tvåan.

Så. Skrutit klart för den här gången. På återseende. 

Har tydligen fostrat en litteraturälskare vid min barm

"Lägg ner boken!" skrek jag, vis av lördagens erfarenhet då Busan drog ut bokmärket ur den niohundra sidor långa Anna Karenina som jag läser igen och som därför pryder vårt soffbord så där som andra människor brukar ha kokböcker och inredningstidningar.

Men sjuåriga sonen lydde inte. Han slog sig ner trots mitt ylande, la fötterna på bordet, slog upp boken och sa med världens lugnaste röst, den som han ärvt av sin pappa:

"Jag ska bara läsa lite."

Varpå jag naturligtvis gjorde det enda rätta. Drog upp telefonen med en revolvermans hastighet.

Och ungen läste. 

Sen vet jag att det är storasystern i den här familjen som är lagd åt det humaniora hållet medan brorsan är naturvetare ut i fingerspetsarna. Jag vet också att han just dragit hem sitt livs första läsläxa, en häftad bok på sjutton sidor vid namn Chokladkakan.

Men alltså det där fotot. Det kan ju göra vilken svensklärare/författare/mamma som helst lycklig.

Hoppas ni alla lade märke till Karl Bertil Jonsson-allusionen i rubriken. God jul! Här åt vi kalkonmiddag idag.

Vilse gånger två

För första gången på tjugo år (okej, femton) lekte jag leken som är upprinnelsen till trilogin nu igår. Fast inte med min lillasyster, utan med min dotter. På hennes initiativ. "Mamma, du är den och jag är den!"

Som jag önskar att jag hade filmat henne. Hon skulle prompt veta vilka alla gifter sig med och vad deras barn heter och jag STÖRTVÄGRADE svara. Såklart. Tänker väl inte förstöra hennes livs bästa läsupplevelse (höhö) genom att avslöja allting nu heller?

Men hon är så med på noterna. Hon fattar. Hon citerar. Hon gissar rätt på så mycket.

Vad hon kommer bli chockad i slutet av första boken. Arma barn, hur rätt hon än har i det som planteras är hon förskräckligt vilseledd angående bokens stora hemlighet. Längtar redan nu efter att läsa andra boken med henne, fastän vi har över hundra sidor kvar i första.

Ett par småsaker har jag hittat i manus som man kan snygga till men ingenting värt att refuseras över. Det gör mig underligt lugn. Men iaktta dotterns lässug och entusiasm, och jag har bevis för att boken funkar. Hon blir inte uttråkad, hon vill hela tiden veta hur det går. De en gång långsamma partierna som jag lagt så mycket jobb på att arbeta bort, är faktiskt borta.

Men jag skriver inte. Jag skurar och rensar och jobbar och gör mellanmål och springer på dubbla föräldramöten och skickar barn på kalas och köper presenter till kalas i det OÄNDLIGA. Det är vad jag gör.

Och så dagdrömmer jag. Massor. Så där så att jag nästan är trafikfarlig när jag åker till Arkens Zoo för att köpa mer spån till kaninen.

Slutkörd om kvällarna plöjer jag Ricky Gervais nya Derek med maken och skrattar och gråter. Kan rekommendera den. Vem visste att Mr Gervais hade en snäll sida efter The Office? Så lagom fin och samtidigt rolig. Älskar brittiskan. När unga tjejen med de målade naglarna svarade "Twitter" på frågan om vad hon läser, och på brittiskt vis helt hoppade över T-ljudet, blev jag så varm i hjärtat att det räckte flera timmar. 

Måste säga det högt igen. "Twitter." Och Dereks alla "I loves cats." Aah. Kanske bara kan visa Derek på mina engelskalektioner imorn?

Vid nåt tillfälle, när jag väntade på maken vid Netflix, knäppte jag på Ten things I hate about you, som trots att jag kan den utantill, tål att ses igen.

Ja, vi älskar Heath Legder på grund av Jokern och A knight's tale och Brokeback Mountain och alltihop. Men mest av allt älskar vi honom här. Inte bara för att den är baserad på Shakespeare, inte bara för att Joseph Gordon Lewit inte fått kindben än, eller för alla dråpliga kommentarer och den perfekta dramaturgin, utan vi älskar den här filmen för att det är den enda high school filmen värd att se. För att vi såg den då, när den kom i slutet av 90talet, och blev förälskade. När jag hör de ljuvliga elgitarrerna och den grymma tjejrösten som vräker på i soundtracket ser jag min bror framför mig, när han målmedvetet byggde ett hemmagym på altanen hos mamma och pappa där jag fortfarande bodde och han bodde igen, och hur han kom tillbaka till livet genom träningen, samtalen och faktiskt, filmer och musik som den här.

Där är jag. Vilse i Derek, vilse i mina dagdrömmar, riktigt vilse med Vilse junior. Får se om jag kan ta mig för något vettigt snart. Skrivarmässigt alltså. I mammalivet är jag vettig för det mesta.

På sidan 155 av 365

Dottern: Mamma, tänk om din bok skulle bli film! Den skulle vara sååå bra! All magin och allting, mamma, den skulle vara så cool!

Jovars. Känns som ett bra omdöme så här långt. 

Dottern vägrar pyjamas. Ska bara höra mer. Och mer. Och mer.

Det behövde jag idag. Har hittat ett avsnitt med fel berättarröst och undrar hur det kunnat gå både mig och testläsarna förbi. Är det därför den refuserats? 

Strunt i det. Nu ska vi läsa kapitel 12.