Jag tror att du kan se det själv

Handledarmöte.

Du har ju kommit väldigt långt, säger handledaren, innan hon går igenom de tankar kring vetenskapligt förbättrande som hon fått när hon läst första utkastet till min uppsats. 

Det enda jag är orolig för är att den ska bli för lång - inte för att jag till vardags skriver 500sidiga romaner, utan för att det finns för mycket intressant att ta upp inom min frågeställning.

Men allt hon säger pekar på att hon vill att jag ska ta upp mer, inte mindre. Jag förstår att det för min del kommer att innebära ordplockande med pincett den här veckan: om jag tar bort de här fem orden här kan jag stoppa in den nya meningen därborta.

På slutet frågar jag rakt ut om det är något som står ut, något avsnitt som hon känner att jag kan korta ner eller ta bort.

Hon tittar på mig rakt, eftersom hela hennes person är sådan, och så säger hon: Jag tror att du kan se det själv.

Åratal av självredigering stiger inuti när hennes danska, intellektuella ögon ser in i mig. 

Som om hon visste att jag ägnat veckan åt att läsa inskickade manus.

Som om hon visste att jag var författare.

Som om hon visste att jag var förläggare.

Men det gör hon inte.

Hon har bara sett min skrivprocess under de gångna veckorna, hört mina resonemang under seminarierna, och hon drar slutsatsen att det inte är några som helst problem för mig att redigera klart min uppsats.

På fredag är det inlämning.

När matsalsbordet fylls av suddbös från 40 olika sudd och hjärnan ändå lyckas tänka på annat

Idag har jag (med två förkylda, griniga barn hemma) rättat nationella prov.

Eller för att gestalta samma mening:

Medan hostan, bråken och snorpappren misslyckades med uppmaningen att samsas på övervåningen, öppnade hon nästa häfte från Skolverket varpå nytt suddbös föll ut över matsalsbordet. Hon stoppade ytterligare en turkisk peppar i munnen och ignorerade skoskaven i gommen. Rödpennan gick av sig själv nu, för vid det här laget kunde hon alla de rätta svaren utantill.

Så. 

Nu känns det bättre. 

Det gäller att ta varje chans tillvara att få skriva något under lärarens mest intensiva period på jobbet.

De nationella proven är nämligen inte det enda som pockar på så här vid läsårets slut. Det är uppsatser, salstentor (jag ska ge mitt livs första prov!), rester och kompletteringar in i det oändliga. Kroppen är så matt att den bara vill se på Forsyte Saga om kvällarna/eftermiddagarna/helgerna. 

Inget annat. 

Nope.

Samtidigt plågas jag av en flod av scener, repliker, exotiska ceremonier, gamla seder och smärtande, oväntade konflikter (Vid Serena, det är SÅ många konflikter i Allt som vi lovat!). Brottstycken klottras ner här och var, längre haranger återberättas studsande för maken, innan kroppen åter kollapsar framför Forsyte Saga, men ingenting skrivs ordentligt. Inte just nu. 

Koncentrationsförmågan används liksom upp under arbetstid till att sätta rättvisa betyg och hitta på elevanpassade lösningar till dem som sölade hela hösten och nu kom på att de gärna vill ha godkänt i svenska i alla fall.

Men det finns ströstunder. I bilen, i köket. 

Då kommer de flygande på breda, glittrande vingar. 

Dagdrömmarna.

På dem lyfter jag från spisen till mitt andra hem, där jag bevittnar främmande folkslags traditioner, hör någon gråta bakom en låst dörr och känner doften av salt när havsvinden ruskar om skutan medan hjärnan tar anteckningar och känner en redan älskad berättelse djupna, breddas och odla dova bastoner. Med händer bakbundna av livet ser jag boken växa ändå. 

Fast Shomin tycker det är på tiden att jag läser på om trålfiske.

Så just nu gör jag det. 

Tills potatisen kokat klart.

Surrealistiskt

På bordet i skolans bibliotek låg de nyligen anlända böckerna. Pinfärska från Adlibris. Stora högar. Matteböcker, The Fault in our stars i klassuppsättning. Två högar med En man som heter Ove som jag beställt till min etta eftersom man i svenska som andraspråk ska läsa svenska böcker med svenska referensramar och jag inte kan tänka mig en bättre eller mer lättläst bok att diskutera allmänmänskliga perspektiv kring, med elever som inte är så jättebra på svenska än.

Och så nya läroboken förstås. Två högar med den dyra, blanka läroboken som jag fått förtroendet av verksamhetschefen att välja ut och köpa in till skolan eftersom vi inte har haft något vettigt material i svenska som andraspråk. Alls. Äntligen hade den kommit och nu ska den förenkla mitt liv och underlätta elevernas studier.

Lycklig tog jag med klassen ner till biblioteket. Jag har fyra elevgrupper som alla är härliga att undervisa på sitt sätt, men jag tänker inte sticka under stol med att jag är hemskt förtjust i den här klassen. Mina ettor som är så unga och ändå har sett så mycket. De kommer till Sverige med tungt bagage och de tillfällen när jag fått blicka in i deras erfarenheter har påverkat mig mer än de tror. Dessutom är de allihop lika skärpta, motiverade, snygga, glada och i många fall förvånansvärt trygga. Vi har tokroligt ihop. 

Väl nere i biblioteket visade jag dem till bordet med alla nya böcker. Jag visade läroboken som de skulle checka ut idag och jag visade Ove som vi ska läsa om några veckor i världens smartaste temagrej som jag hittat på. Jag gjorde mitt bästa för att inte snegla på de två högarna med den rysligt bekanta framsidan som också låg på samma bord. Den med röd rygg.

"Men det är här ju din bok!" sa en av grabbarna och plockade upp den från bordet. Nästa man likadant. De kikade på framsidan, den ena kommenterade på författarbilden medan den andra började läsa baksidan.

Där står jag. Mina glada grabbar kollar in min bok. Som skolan köpt tio ex av. Två separata världar möts. Jag hade skrivit på morgonen före jobbet, men det var inget som jag pratade om när jag väl kom dit.

"Kan vi inte läsa den här istället?" tyckte killarna och log med varma, svarta ögon.

"Nej", sa jag snabbt.

De skrattade.

Sen lånade vi läroböcker och gick tillbaka upp där vi lärde oss vad en tes är och hur man skriver en argumenterade text. På ett bord en trappa ner låg tio Lianne staplade på varann.

Surrealistiskt.

Då vet man att det snart är sommarlov

När kollegan i början av lektionen hittar en platt plastcirkel med goda glidegenskaper på golvet som han och jag spelar airhockey med, med var sin tavelsudd, medan byggrabbarna gör sina sista inlämningar.

Då vet man att det snart är sommarlov.

Extra glad idag

Jag hade så roligt på jobbet igår att jag hade tackat nej till ledigt om det erbjudits. På vilken annan plats kan man få prata om guncontroll i USA, favoritkaraktärer i Game of Thrones, Edward vs Jacob, Hobbit vs Lord of the Rings-trilogin och huruvida det heter Endor eller Moon of Endor.

Ja, ni har märkt rätt: teknikklasserna jag har den här veckan är min sorts nördar! Störtsköna klasser.

Ovanpå det bloggar jag idag på Debutantbloggen om barnlitteratur och vem som kan skriva för barn.

Att ta farväl, eller En riktigt corny high school-film

Imorgon går mitt vikariat ut. I tio veckor har jag jobbat som specialpedagog och lärt känna en hel hög människor som jag kommer ha svårt att glömma.

Detta är mitt farväl.

Farväl till svenskläraren på byggprogrammet som levererar mitt favoritämne på ett helt nytt sätt och som har en sund, beundransvärd relation till sina något brokiga grabbar. Jag kommer sakna dina ständiga fjällrävenbyxor och din förkärlek att fotografera whiteboard med mobil.

Farväl till skäggiga, tatuerade engelskläraren som spelar i band och är stolt över att vara den enda läraren i sitt ämne som talar amerikansk engelska. Jag kommer sakna din värmländska, dina lektionsidéer och dina knappordiga mejl.

Farväl till korthåriga bibliotikarien som alltid ler när man kommer till fina skolbiblioteket och som startat bokklubb för alla på skolan. Jag kommer sakna våra konversationer vid lunchbordet och den fantasikittlande känslan av att du tänker så mycket som du aldrig säger. PS. Jag kommer försöka sälja in en bok till dig till hösten.

Farväl till världens bästa engelsklärare som aldrig någonsin talar svenska med sina elever och alltid ser på problem med lugn. Jag kommer att sakna din kreativitet, våra internskämt och hur du pekar på näsan när du når en poäng.

Farväl till pianisten som jag kallar Karl Bertil Jonsson i smyg. Jag kommer sakna dina miner och fingrar när du sakta knappar på din dator. Kämpa på, du kan!

Farväl till estetgrabbarna som brukar spela akustisk gitarr på engelskan. Jag kommer sakna ert flinka plinkande och våra roande samtal om fotbolls-VM. Ni kommer aldrig veta hur djupt jag rös när ni spelade Cavatina och More than words i fredags före lunch.

Farväl till underbara vårdklassen som alltid gör mig glad. Farväl till One Direction-fan, High School Musical-diggare, farväl till tjejen med långa ögonfransarna och killen som lät tjejerna göra inbakad fläta före studiepasset. Farväl till paret som är så goa med varandra att jag tror ni varit gifta i minst tjugo år - jag hoppas ni håller ihop alltid som ni gör nu. Farväl till tjejen med tandställning som alltid jobbar men gärna vill prata om vad mina barn heter. Farväl till er allihop!

Farväl till byggeleven som lyckades ta ikapp engelskan. Du kan så mycket mer än du tror. Jag kommer sakna ditt pojkaktiga ansikte och alldeles för låga röst. Farväl till alla dina klasskamrater som trodde att jag var 22. Jag kommer att sakna ert snack, skratt och era obegripligt ickeböjda kepsskärmar.

Ett stort tack (men inte så mycket farväl) till svensklärarsystern som alltid har tuggummi och lipsyl när man behöver. Jag kommer sakna att luncha med dig, klappa dig på axeln när du gråter över kopieringskort, men mest av allt att stå i klassrum tillsammans med dig och prata litteraturanalys. Det borde vara olagligt att ha så roligt på jobbet.

Mest av allt kommer jag sakna kollegorna på rummet. Jag kommer sakna våra samtal under te-rasterna, er uppriktiga oro för eleverna och era alltid blommande leenden mot elever som kommer upp till oss, oavsett vilken dag ni har själva. Ni förtjänar så mycket uppskattning som ni aldrig får. Ett hjärtenypande farväl till er. 

Om någon mer än min syster orkade läsa hela vägen ner hit så kan jag meddela att läraryrket är spännande, utmanande, aldrig sig likt och rikt på saker att dryfta vid middagsbordet. Jag är innerligt tacksam för inblicken som de senaste månaderna inneburit. Tack och lov att jag ska tillbaka, om än i annan form och med andra elever.

En hjälte

I en mellanstor, svensk stad på Västkusten, står en svensklärare i ett klassrum och föreläser om läsning. Han pratar i max sex minuter, om ens det, och det han får sagt på den tiden är så inspirerande att byggklassen framför honom faktiskt verkar lyssna. Jo, ett par stycken sitter med sina telefoner, men de tjafsar inte med varandra, rullar inga stolar fram och tillbaka, kastar inga flygplan gjorda av anteckningar. 

De lyssnar. Och det är stort.

Själv blir jag nästan förryckt, så bra är det som han säger, helt i klass med en extra välskriven artikel i Litteraturmagasinet, eller en intervju med Peter Englund på Babel.

Men det är inget av det. Det är helt okända Tim, Tim som har nästan samma färg på håret som på huden och alltid går i pikétröja.

Och han äger. Han talar om kopplingarna mellan texter och våra tankar, hur vi kan vigda vyerna genom det vi läser och sätta oss in i andra människor, men han talar också om att ibland kan vi märka att det vi läser ger en mindre bild än verkligheten. Kanske försöker texten få oss att tänka något som vi inte vill tänka, övertyga oss om rasism till exempel?

Om detta talar han, långt bättre än jag nu skriver, och byggklassen lyssnar.

Jag ryser och jublar inuti: Tim for president!

Klokt

När jag kliver in i vissa klassrum - och jag säger inte på vilket program dessa klassrum kan tänkas vara, det kan ni få gissa själva - då kommer jag att tänka på något som Flyn Rider säger i Trassel: 

- Andas in riktigt djupt! Vad känner du? För mig är det delvis kroppslukt och delvis riktigt dålig kroppslukt.

Snart ska jag skriva om skrivande igen. Typ imorn. Har nämligen ett viktigt och nördigt resonemang kring styckeindelning som väntar på er oumbärliga respons. 

Till dess får ni klara er på Flyn Rider.

Så, ja... Hurra?

Efter att ha ryckt in som timvikarie varje vecka hela terminen har jag nu huxflux fått ett riktigt vick på sju veckor med början igår. Jobbar dryga 75% från nu och fram till jul. Hurra!

Det är ett riktigt bra vick som lyfter mitt CV flera hundra meter.

Det är världens chans.

Det känns jätteroligt.

Det är vad jag velat ha hela terminen. Få prova på. Visa vad jag kan.

Hurra!

Sen känns det sådär att maken reser till andra sidan jorden under just den här perioden. Hämta, lämna, tvätta, jobba, natta barn själv. Hoppsan?

Men den stora frågan är naturligtvis den som ni redan tänkt:

 - hur ska det gå med nanowrimo?

Hur ska jag hinna spotta ur mig ord och samtidigt vänja mig vid det nya livet? Hur ska jag hinna med barnen om jag ska skriva? När i all världen ska jag planera skrivandet när jag hela tiden måste planera allt annat?

Jag hade tänkt lägga ner. Hade planerat annonsera att sorry, det här kom upp och det är en chans jag måste ta. 

Men så skrev jag över tvåtusen ord igårkväll. Det förändrade läget.

Jag ska göra vad jag kan, men jag måste tassa lite försiktigare. Det får ni leva med. Min kropp fixar inte hur mycket logistik som helst för det är som jag brukar säga: utan balans blir det ambulans.

Sånt man inte trodde fanns

Har en kille i veckans natur-trea som är en levande Sheldon, fast istället för att ha Asberger är han den mest socialt kompetenta eleven här. Någon vänder sig till honom och frågar vad en fras han läst i en artikel betyder. Frasen är på latin. Jag hör vad de säger och ställer mig redo att vara behjälplig. Jag är väl ändå latinlärare och alla andra i rummet är väl ändå naturvetare. Ämnet vi läser är svenska.

Men Sheldonkillen ger en förklaring som vida övergår något svar jag hade kunnat ge utan att först läsa på. Han håller Europas samlade språkhistoria i huvudet, han drar paralleller som om han hörde hemma på doktorandutbildningen och han snyter det ur hatten.

Finns såna människor?

Note to Theresa: Jag och samma kille hade dessutom en diskussion om Higgs, CERN och nobelpris som möjliggjordes av vårt samtal i veckan. Haha, tack!

Att vara lärare eller inte

Tror jag gick på mellanstadiet när jag bestämde att jag skulle bli lärare till yrket och ägna fritiden åt att skriva böcker. Just då var det nog lärare i franska som gällde, men det där med ämnena har förändrats genom åren. Det är väl också det enda som förändrats. Lärare och författare i sig har aldrig ändrats.

Pappa sa det så bra häromdagen: Jag har ett pedagogiskt behov. Det handlar alltså inte bara om att vi i min familj gillar att undervisa, är bra på att undervisa, utan vi har rent av ett behov av att undervisa. Det är så här vi är funtade. Vi har en pedagogisk läggning. Vi kan planera och genomföra och bedöma och stå framför grupp och entusiasmera. Det är det vi kan.

Nånstans längs vägen går jag och blir sjuk. Får en kropp med begränsningar. 

Läget förändrats. Jag känner att läraryrket blivit för administrativt och gymnasieskolan för tungrodd. Plötsligt funderar jag på att skola om mig när jag bara har ett år kvar på en fem och ett halvt år lång utbildning. 

Efter mycket vånda bestämmer jag mig för vad jag ska göra med mig själv, känner att vägen åter ligger utstakad och livet återfått sin balans.

Vad händer då? Jo, jag börjar vicka. På gymnasieskola. Som lärare. Och jag har så vansinnigt roligt. Resultatet blir att den där utstakade vägen framför mig gungar igen, fast inte lika mycket som sist.

Okej. 

Bra saker med att jobba som vikarie:

• Jag slipper sätta betyg eller göra några som helst omdömen. Inga bedömningsmatriser så långt ögat kan nå, inga sena nätter med inlämningar och nationella prov alls. Inga elever som hatar mig för att jag varit orättvis i deras ögon.
• Jag slipper krismöten, mentorselever, elever med diagnoser eller missförhållanden hemma som kräver både extra tid och extra planering.
• Jag har inget arbetslag jag måste anpassa mig efter, inga projekt som måste samköras och stötas och blötas, utan jag kommer bara in och gör min grej som jag själv rår över.
• Jag slipper planera utan jag får hela lektionsplaneringen serverad av den som jag vickar för.

Dåliga saker med att vara vikarie:

• Jag får inte planera och hitta på vad jag vill utan jag är styrd av den jag vickar för. Skönt på många sätt, men samtidigt kreativt hämmande. Riktigt jobbigt när lektionsmaterialet suger eller är på tok för avancerat för klassen ifråga.
• Jag har inga kollegor, ingen att prata med om hur helgen var, eller hur eleverna betett sig. Fast det är inte sant sålänge som jag vickar på svensklärarsysterns skola. Då har jag ju henne och hennes vapendragare som hjälpte mig med en kopieringskris så sent som igår.
• Jag hinner bara nosa på eleverna, hinner fatta tycke, men aldrig lära känna någon av dem.
• Jag får inte jobba så mycket som jag vill, får inget schema att ge till fritids och dagis, utan hoppar in tre dagar ena veckan och inga dagar alls veckan därpå, oftast utan förvarning. Ibland är det skönt att vara ledig och få gjort lite av allt det som jag brukar göra (läs: umgås med barnen, tvätta ikapp, skriva/blogga ikapp), men jag hade föredragit lite mindre ovisshet. Lite rutin. Barnen hade föredragit det om inte annat.

Jaha. Någon som blev klokare? Ska jag bli lärare i alla fall, eller bli lärare också, ovanpå det andra, nya? Jag vet inte.

Allt jag vet, är att det gjorde ont i hjärtat att lämna in vikarienyckeln till personaltjejen, vända ryggen åt skolan och gå till min bil, utan att ha nya lektioner att se fram emot. Framtiden tom.

Jag vet också att min kropp skriker efter vila idag, efter tre korta dagar i klassrum. Korta, men ack så ljuvliga.

ÄNTLIGEN får man betalt för sitt skrivande!

Tusentals arbetstimmar räcker inte. Kan omöjligt räkna hur mycket tid jag lagt på mina romaner. Många timmars skrivande, fler timmars redigering, och sen ytterligare timmar av planering och manusdiskussion och klurande. Kära hjärtanes.

Men idag nådde jag en ny punkt.

Den ena klassen jobbade så bra att jag, för att se upptagen och viktig ut, drog upp datorn och satte mig och skrev. Bara under stunden som ingen frågade om hjälp. 

Fick skrivit en hel sida. På betald arbetstid.

Det ni!

Det bästa med att ha en svensklärarsyster

... är inte att kunna ha litterära manusdiskussioner som jag förut trodde. Det är heller inte att få hjälpa till med lektionsplanering och prata litteraturhistoria, språkhistoria, grammatik och muntligt framförande i tid och otid, även om jag njuter av det med.

Det allra bästa är när hon fixar vick åt mig.

Är trots allt lärare jag med. Nu ska jag iväg och förklara genitiv. På engelska.

Regn och jordgubbar

Idel sol och sommarvärme, vecka efter vecka.

Idag skolavslutning.

Idag hällregn.

Storasyster var besviken över att hon inte skulle få spela piano för hela skolan ute på gården som planerat. Klassmammorna var hysteriska över det mesta. Lärarna var hur lugna som helst.

Allting blev jättemysigt. Det blev kladdkaka över. Jordgubbarna räckte. Resten av grädden slängde vi. Saften sparade vi till fritids. 

Barnaröster sjöng en ny sommarlovsvisa, Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. Den ligger vackert i hjärtat.

Barnen fick böcker i sommarlovspresent och pedagogerna fick massvis med kramar. Som ni minns ville jag ge böcker även till lärarna, men förslaget röstades ner av klassmammematriarkerna som istället köpte in färgglada grilltunnor och marshmallows och slog in vackert i cellofan. Jag fick förtroendet att köpa böcker till halvtidslärarna, de som arbetar som resurser och vikarier.

Det var svårt att välja. Ursvårt. Jag ville ha sommarlovsläsning, hängmattestil. Kanske deckare, det vet jag att många svenskar läser. Kanske ditt, kanske datt. Åh, den här verkar bra, men äsch, den är nog för tung, fast den vill jag nog läsa själv. Med lillasystern på telefon valde jag till slut två titlar. En spännande bästsäljare och en humorbok som jag själv läst början på och ser potential i. 

Resurslärarna blev jätteglada. De hade inte räknat med någon present och att jag valt med omtanke betydde ännu mer. Mitt år som klassmamma är över. Omgång ett, vill säga.

Sommarlov. I eftermiddag vankas tårtkalas. 

Sommarlov. Tio veckor med barnen.

Det är fyra dagar kvar till pappa kommer hem. En vecka och tre dar tills kaninungen ska hämtas.

Boklista till gymnasiet

Från början hade jag tänkt be er om hjälp med den här listan, men nu behövde svensklärarsystern den redan idag före klockan 10. Därför fick den plitas ihop i arla morgonstund före dagen börjar, och jag ber om ursäkt om jag glömt något viktigt verk eller om det är obalanserat mellan genrerna. Ni förstår att det måste dessutom få plats på en A4.

Okej, mitt ödmjuka försök att hjälpa elever upptäcka läsning, en present från mig till klassen jag besökte förra veckan.

Tips på Sommarläsning

(Klicka för att se listan)

Nu vet jag varför barn och ungdomar inte läser

Igår var sju av åtta klassmammor ute och fikade på kvällen. Vi är så många för att vi samkör allting med parallellklassen eftersom barnen gör så mycket ihop på skoltid. Igår skulle följande saker planeras: flagglek och tipspromenad, avslutningsfika och present till alla åtta pedagoger.

Jag hade spetsat in mig på presenten. Jag är ju trots allt ute på uppdrag. Mitt mål är att få folk att läsa mer och mitt motto är "tänk globalt, jobba lokalt." Förra veckan var jag ute i gymnasieklass och nu tänkte jag satsa på vuxna.

Ett bokpaket. Det var min idé. Tre pocketar var, någon deckare, någon relationsroman, något lättsamt och lagom för hängmattan och stranden. Sommarläsningen klirrad på en gång - vilken bra present! Alla skulle inte få olika böcker, men alla skulle inte få samma heller. De kan byta med varandra om något inte passar.

Klockrent.

Nej. Det var det tydligen inte. Att få böcker i present är tydligen det tråkigaste någonsin, tyckte de andra mammorna.

"Hade jag fått en bok hade jag blivit förbannad," sa en.

"Jag fick ett presentkort på någon nätbokhandel, ja det fick jag ju ge till min mamma," sa en annan.

Ingen läste.

Kokbok, det var kul, men de fick ju lärarna för några år sedan. Glassmaskin fick de förra året och kanske en chokladfontän hade varit bra i år. Nähä, det gick inte, det blev för dyrt.

Jag kom på den briljanta idén att ge bort signerade böcker. Jag messade Per Herrey, eurovisionvinnaren som just debuterat med en spännande deckare, och frågade vad jag kunde få för pris. Han svarade kvickt och pengarna skulle räcka om vi får pengar från alla elever och det är oklart om det blir så.

Till slut landade det på att jag får sätta ihop såna där bokpaket då, eftersom det var brist på andra idéer, om vi inte kan få den signerade boken, för det var ju lite kul, men ska jag göra bokpaket då är jag ruskigt ensam om det. 

Jag var för chockad för att lägga märke till det just då, men så fort jag kom ut från caféet så insåg jag att jag var skitirriterad. "Jag hade blivit förbannad om jag fått en bok."

Jag undrade: hade de sagt så om de vetat att jag "är" författare? 

Jaha. Nu vet jag i alla fall varför barn och ungdomar inte läser. Det är för att deras föräldrar inte läser.

Inlägget hade kunnat sluta här, men det gör det inte, för trösten väntade på mig, i sin allra bästa form. 

När jag smyger in i huset på kvällen, tyst för att maken sitter inne hos Busan, så ser jag en sjuårig pojke som gnuggar ögonen i sin säng och sätter sig när han ser mig genom dörröppningen.

"Mamma, kan du inte läsa ett kapitel för mig?" Klockan var nästan nio, men det struntade jag blankt i. 

"Klart jag kan!" viskar jag och så läser jag den spännande upplösningen i Megakillen och precis som jag gissat kvällen innan var det bibliotekarien som var kidnapparen.

Denna goa, lilla kille, vars största intressen är att spela spel på diverse skärmar, spela fotboll, klättra och göra konster med sparkcykel, ville att jag skulle läsa ett kapitel i hans nya kapitelbok - eftersom jag tagit mig tid att introducera rätt sorts bok för honom, med lagom långa kapitel och noggrant planerade cliffhangers.

Det finns hopp.

Ett knäpptyst klassrum

Jag visste hela tiden att ingen skulle våga svara på mina frågor, att klassen skulle tiga inför mig, den främmande och farliga författarföreläsaren, men det var ändå läskigt när det blev så. Hade varit skönt med någon form av respons från någon mer än tjejen på högerkant som flitigt ställde frågor på slutet och verkade hänga med.

Men nu är det över, detta som vi drömt om hela våren, svensklärarsystern och jag. Jag hann med allt jag planerat på 40 minuter, medan Busan satt och pusslade lika tyst som klassrummet. Jag pratade om berättande och värdet i att läsa och avslutade med högläsning av prologen till min serie. 

Det var det läskigaste på hela lektionen. Det var på gränsen till hemskt. I ljuset av Boktjuven som jag läst ett par fina metaforer från fem minuter tidigare, tedde sig min prolog... sjabbig. Som en gammal nopprig kofta från Myrorna. Jag försökte läsa med inlevelse, men ville bara sluta. Tiga. Jag är en fantastisk högläsare som gör olika röster och sånt, rena rama Gösta Ekman eller Eva Röse - fast bara när jag läser för min man. I alla andra fall slås jag av en släng av det talfel jag hade som barn och det blir omöjligt att få ur mig vissa begynnelsebokstäver.

Jag läste fort. För fort, sa systern. När jag var klar möttes jag av applåder och sen var det slut. Systern presenterade mig för urtrevliga kollegorna och bjöd sen på lunch på tjusiga caféet och vi pratade om skratten jag framkallat och om den fantastiska diskussion av Manne Fagerlinds bok som de haft före jag kom. Det var allt som allt, jätteroligt.

Nu känner jag mig mest tom. Och trött. Vaknade ändå halv sex. Mitt enda sällskap i tomheten är tankar kring varför jag glömde den och den slutklämmen på det och det resonemanget och varför jag inte var mer eftertrycklig där och där.

Men salladen var fantastisk! 

Jo, och min andra Night Circus, som jag ägnade morgonen åt att leta efter, den hade tydligen svensklärarsystern hemma hos sig. Typiskt!

Var är min Night Circus?!

Ska åka om en timme. Allt är så klart som det bara blir när man legat vaken sen halv sex. Jag ska rita en streckgubbe som symboliserar litteraturen så väl att jag borde ta patent på den, jag ska prata om läsupplevelser och ställa frågor. Jag har med mig böcker och delar av manus, men...

Var är min Night Circus?! Jag har TVÅ! Eller den ena har jag lånat ut till mamma, men var är den andra? Jag kan väl inte prata om härliga läsupplevelser och bra berättande utan den? Eller?

Å andra sidan har jag ingen Theodor Kalifatides heller. Ska man orka svänga förbi biblioteket måntro?

Att leka författare för en dag

Det finns en vårdklass på ett gymnasium här i stan som ska få författarbesök nästa vecka. Idag om en vecka. Just nu om en vecka.

Detta upptar författarens tankar.

Det är inte första gången jag besöker en klass, men varje gång är ändå olika. Från början skulle jag leda en bokdiskussion kring Manne Fagerlinds Berg har inga rötter, men nu har det utvecklats till bokprat i största allmänhet. Jag har just bestämt temat för föreläsningen.

Tanken är att jag ska prata om begreppet vilse så som jag använder det här: om förtjänsterna med att förlora sig i påhittade världar, i god litteratur eller i sin egen kreativitet, allt för att få eleverna att vilja läsa fler böcker, vilka som helst. Titeln på min föreläsning är hämtad från filmen Shadowlands, en av mina storfavoriter, och lyder: We read to know we are not alone.

Jag vill få dem att förstå läsandets värde, både för skolresultaten och bildningen, men främst dess magiska effekter på s j ä l e n. 

Kanske kommer jag prata lite om Teodor Kalifatides, kanske om min egen resa som läsare och min resa som skrivande. Kanske nämner jag mina tankar kring jazzens motsvarighet inom litteratur (mer om det i ett senare inlägg) och kanske avslutar jag alltihop med att läsa något utdrag ur någon av böckerna jag skrivit. Man vet inte riktigt, men man börjar få ett hum.

Mina fördelar är att jag är lärare i botten och har en naturlig fallenhet att tala inför grupp, men jag är lika nervös för det. Orosmomenten är flera: kanske går det inte att entusiasmera den här generationen, kanske blir de knäpptysta inför mig som en okänd vuxen, kanske stör Busan som kommer sitta i knät på svensklärarsystern längst bak i klassrummet.

Hur som helst tar jag tacksamt emot alla tänkbara tips och tankar. We read to know we are not alone.

Ja, det tror jag på.

Sen försöker jag låta bli att tänka på det som jag skrev i andra halvan av det här inlägget, för det blir lite lätt deprimerande  Vilket framtidshopp jag hade i februari. 

Vänj den unge vid den väg han bör vandra?

Läs den här artikeln! Det är ju det jag sagt hela tiden! Läsförståelse påverkar alla andra ämnen i skolan. Läsning är en vana. Alla vanor sätts i hemmet. Läsning börjar i hemmet. Skolan kan inte åstadkomma allting på egen hand.

Så vad lär sig barnen i vår närhet av våra läsvanor? Läser vi med dem? Läser vi högt för dem även när de lärt sig läsa själva? Ser barnen oss med böcker i hand? Gör vi spännande böcker tillgängliga för barnen? Introducerar vi dem till olika genrer tills de hittat något de går igång på, vad som helst, som gör att de läser?

Läsning är absolut nödvändigt för att tillskansa sig andra livsnödvändiga verktyg. Utan fungerande läsförståelse blir ungdomarna handikappade i arbetslivet.

En avslutande fråga, som råkar vara en följdfråga på gårdagens inlägg om bokhyllor: Hur påverkade era föräldrar/er hemmiljö/er barndom/era lärare, era läsvanor?