Högläsning

Högläsning är en förbisedd form av umgänge i dagens teknologiska värld av film. Många tror att högläsning hör till den värld där barn bor som än inte kan läsa själva, men jag håller inte med. Gymnasieeungdomar skiner upp när svenskläraren läser novellen högt för dem innan novellen ska dissikeras. Det är något med högläsning som binder samman människor; det skapar en gemensam portal till gömda platser. Själv har jag läst många böcker högt för min man och det har varit mysiga perioder när han lägger sitt huvud i mitt knä och jag läser ett par kapitel i skenet från levande ljus om kvällarna.

Men ni ska veta att när jag var barn hade jag ett framträdande talfel. Jag kunde inte prata utan att stamma. Vissa bokstavskombinationer och situationer var värre än andra, men oavsett sa jag sällan en hel mening utan att fastna någonstans på vägen.

Jag gick hos talfröken. Det var det bästa på hela veckan! Dels fick jag prata om allt som var jobbigt i mitt lilla liv, och dels fick jag prata om språk på ett sätt som jag älskade. Först långt senare - när jag insett att jag är språkvetare - förstod jag varför.

Om det var talfrökens förtjänst eller om det bara växte bort vet jag inte, men det blev bättre. Jag stammar fortfarande, men inte genomgående. Jag har vissa bokstavskombinationer som jag sällan får ur mig och jag vet vilka ord det är och vilka synonymer jag kan ta istället. Korrigeringen går per automatik, så väl faktiskt att jag ibland undviker vissa ord även när jag skriver.

Min värsta situation var och är högläsning. Ni kan ana hur frustrerande det var i skolan när jag läste främmande språk och var ganska skaplig, men aldrig kunde läsa veckans text högt för klassen utan att staka mig.

Nu har jag snart läst min series samtliga fyra böcker högt för min dotter enligt hennes önskan. (Vi har femtio sidor kvar, ack, denna tomhet som stundar!) Hon är van vid att jag hakar upp mig nån gång ibland och sluddrar förbi ord när tungan blivit trött. Hon kommenterar inte när jag byter ut alla "trots" mot "fastän" för att det är lättare att säga eller hoppar över andra ord helt. Tvärtom älskar hon teatern i min läsning, hur jag byter röster och dialekter och halvgråter själv när karaktärerna gör det. 

Varje timma av högläsning har varit en liten bit paradis för oss båda, eftersom vi får dela världen och dess hemligheter med varandra, men de senaste kvällarna har en förlagsfråga plöjt sin väg genom huvudet: Kan jag läsa in mina böcker själv och göra ljudböcker av dem? Jag som älskar att läsa högt och ge texten liv på riktigt.

Svaret är sorgligt. Nej. Det tror jag inte att jag kan. Men man kan inte göra allt.

Istället uppmuntrar jag ALLA att läsa högt själva! Läs, oavsett hur bra ni är på att läsa. Läs för varandra, skratta och gråt ihop. Det gör läsupplevelsen dubbel.