Och så var de bara två.

Jepp. Bara två kapitel kvar av första omarbetningen. Sen är det en andra genomläsning följt av kommentarlyssnande och korrläsning. 

YAY!

Dags att sova. Gonatt gott folk. Imorn vill jag måla en tavla... =)

Spurt!

Det är helt galet detta. Anledningen till att jag inte skrivit här är för att jag har jobbat och jobbat med omskrivningen av första boken. Och nu har jag bara fyra kapitel kvar! FYRA! Av 22, ska jag kanske tillägga. Fyra kapitel på ca 10 A4sidor styck, sen har jag gjort detta. Jag har omarbetat mitt manus. Yeah!

Min plan är att låta ett gäng läsa boken, varav flera stycken kommer vara barn i målgruppen 11-14 år. De ska få svara på frågor och bli belönade för sina åsikter med varsin biocheck. Det är planen.

Jag älskar den här boken. Inte riktigt lika mycket som jag älskar tvåan och trean i trilogin, det tror jag inte går att ändra på, men jag älskar den! Den är riktigt, riktigt bra! TJOHOO!

Onykter

Jag är stolt över min nya nyktra inställning till mitt skrivande. Jag har börjat se på mitt skrivande som ett arbete med det resultatet att jag inte har lika svårt att göra mig av med saker i texten som jag egentligen älskar och jag är mer öppen för kritik. Summan av kardemumman är att texten blir bättre och jag känner mig nöjd. Fantisera och romantisera får jag göra på fritiden, har jag sagt till mig själv. Ska jag kunna samarbeta med ett förlag måste jag kunna se krasst på min text. Gulligulla får jag ägna mig åt när jag inte skriver. Jag har lagt många, många timmar av sådant arbete över tangentbordet den här veckan.

Men ikväll har varit en kväll av gulligull. Jag hade kunnat sitta med texten, hade kunnat få gjort saker. Men istället har jag suttit och beundrat en scen som jag har i mitt huvud. En scen som inte alls är med i boken, utan som utspelar sig flera år efter det att den sista boken är slut. Men det är en underbar scen med kärlek och humor. 

Personerna i scenen är trilogins två huvudpersoner, och det finns inga två jag känner lika väl. Jag älskar att lyssna på deras samtal, oavsett vad det handlar om. När jag lyssnar på deras prat försvinner tiden. Jag kan inte se riktigt klok ut, sittande helt still på en stol och stirrande ut i intet. Jag har försökt förklara för min man att jag läser. För mig är det som att läsa en riktigt bra bok. Jag sätter mig ner och plockar upp den mentala boken, försöker komma fram till på vilken "sida"  jag var sist och sen börjar jag läsa. Karaktärerna lever sitt liv och jag får titta på.

Det, gott folk, är vad som menas med att fantisera sig vilse. Vilken lycka.

Ibland måste man få vara lite onyttig och mentalt onykter. I det långa loppet förhöjer det kvalitén på texten också. Djupet som dessa karaktärer har går inte att kullkasta. Extramaterialet till min trilogi är o ä n d l i g t.

Utsikt

Tänkte meddela att det inte är knöligt längre. Inte alls.

Och jag äger texten.

Det är förunderligt hur jag plötsligt kommit över den oöverstigliga kullen och nu kan se. Uppe från kullen är utsikten underbar. Och härifrån kan jag se allting.

Knöligt

Jag skulle ha skrivit ett inlägg igår som hette PLOPP och handlade om hur saker och ting föll på plats. Oerhört tillfredsställande! Vid genomläsning av kapitel 2 var det inte alls så trasigt som jag trott, utan riktigt trevligt. Det var bra som det var. Andra halvan av kapitel 2 fick bli ett nytt kapitel 3, tillsammans med en ny scen som väntade på att användas.

Jag var glad igår, tillfreds och riktigt lycklig. Det hade sagt plopp! Allt stirrande och tänkande hade lönat sig och det hade ordnat sig. Jag ägnade dagen åt det sista trixandet och kvällen åt den nya scenen. 

Men helt bra är det inte. Den nya scenen är inte ordentligt fogad till resten av det nya kapitel 3. Det känns lite knöligt. Som om jag tagit på mig en extra tröja utan att hålla i ärmarna ordentligt på den första med konsekvensen att de glidigt upp och tjorvat sig. Det är knöligt. Det är inte bekvämt.

Det måste vara bekvämt. Jag läste igenom sent igårkväll och det kändes fortfarande knöligt. Nu snurrar ett antal lösningar runt i huvudet på hur det kan ordnas, men jag är inte övertygad om någon av dem än. 

Jag får därför fortsätta som jag gör. Läsa och tänka och läsa. Till slut vet jag av erfarenhet att knöligheten försvinner och det blir precis så bekvämt som det ska. Allting sitter där det ska sitta. Tills vidare får jag ta tag i min dag. Tyvärr.

Karaktärer är min styrka

Jag är grym på att skapa karaktärer. Ibland undrar jag om jag borde skriva pjäser/filmer för det jag är bäst på är just konversationer. De faller sig så naturligt. Min närmsta författarkollega är fantastisk på beskrivningar och hans böcker börjar alltid med frågan VAR. Allt handlar om landet, platsen, miljön. För mig är det frågan VEM som dominerar. Jag är grym på karaktärer.

Idag skrev jag en ny scen till kapitel 3 i min kapitelbok. Det var lite av ett kill your darlings-tillfälle eftersom scenen jag skrev skulle byta ut en som jag alltid älskat. Orginalscenen är fantastisk skriven (enligt mig) både i stämning och språk, men framför allt för att läsaren få se viktiga sidor hos tre karaktärer som läsaren ännu inte vet kommer bli huvudkaraktärer. Allt de säger, gör och ser ut är bara så DOM, om jag får använda denna slang.

Men saken är den att scenen inte håller faktamässigt med bok 2 och 3 i trilogin. Så jag skrev en helt ny scen med  helt andra repliker men som skulle tjäna samma syfte. Och den blev riktigt bra.

Och då insåg jag att det finns få jag känner så väl som just dessa tre. Jag känner mig som en skådespelare som spelat samma roll i en filmserie eller serie i tre säsonger och bara genom att trycka på en knapp kan bli den personen. Rollen känns hemma.

Det finns inte på kartan att jag skulle fundera över om det var "out of character" eller inte att säga eller göra som de gjorde. Varje ord som kommer ur deras munnar är precis dem. Jag känner dem utan och innan.

Jag äger dem.

(se tidigare inlägg om att äga sin text.)

Att äga en text

Teodor Kallifatides beskriver i Ett främmande land utanför mitt fönster den process han som immigrant går igenom innan han äger det nya språket: svenska. Jag fascineras av hans självbiografiska böcker av denna anledning att han skriver böckerna på svenska som är ett språk han lärt sig som vuxen. Först när boken är klar översätter han den själv till grekiska (oftast gör han det själv, har jag förstått det som) som är hans modersmål. 

Denna process, att äga ett språk som han kallar det, är en plågsam kamp. Att lära sig glosor och grammatik är bara en liten del i denna process. Han menar att för att äga ett språk såpass att han kan skriva på det måste han känna varje liten nyansskillnad i språket, både på grammatisk nivå och i semantiken i ord såväl som idiom. Jag kan bara föreställa mig hans kamp, men resultatet är fantastiskt. Hans språk är underbart att läsa.

Just nu känns det som att jag går igenom en liknande process. När jag skriver ett manus har jag precis hela texten i mitt huvud. Det är en stressande känsla att gå och bära runt på flera hundra sidor text som det tar tid att knappra ut på papper, men det är samtidigt enormt tillfredsställande. Jag är bokens skapare: jag känner varje person, plats, replik, känsla, tanke, uppsåt och jag vet precis var allting ska leda. Jag behöver aldrig leta efter något för allting finns högst upp i högen på mitt mentala skrivbord. 

Där är jag inte nu. Jag har plockat fram ett åtta-nio år gammalt manus och försöker skriva om det. Jag känner personerna, platserna, känslorna och uppsåten och jag vet precis var jag vill leda dem. Jag har redan skrivit de två uppföljarna. Men - jag vet inte vad som står var, hur många gånger varje liten detalj är nämnd. Jag känner texten, men jag äger den inte. När jag läser något så undrar jag genast: är detta första gången detta nämns eller står det med i den tidigare texten? Och så måste jag leta. Leta! Det är oerhört frustrerande.

Samtidigt måste jag gå igenom denna process. Jag hade inte kunnat skriva om ett manus med en gång det är klart. Då är det ju perfekt i mina ögon. Det måste gå tid för att jag ska få distans och kunna se med nya ögon och förbättra, men den distansen försvårar samtidigt processen.

Hm. Jag önskar helt enkelt att jag hade mer tid. Det skulle lösa det mesta. Men men. Nu har jag till midsommar på mig, sen ska första boken vara genomarbetad för läsning av min "personal". 

Lapptäcke: tutorial

Det verkar som att lösningen på korvstoppningsproblemet i kapitel 2 är att göra det till två kapitel och fylla ut med karaktärsbyggande konversationer och händelser (som jag redan har på lager) mellan all information om den nya platsen som vår hjältinna hamnat på. Att dela kapitlet i två känns mycket, mycket märkligt, för att säga det milt. Säger du kapitel 14 tex så vet jag precis vad som händer där, och nu ska plötsligt alla kapitel skjutas fram ett nummer. Jaha.

Men kapitel 2 måste bli bra. Inledningen måste bli bra så att läsaren läser ut boken och gärna de följande två också.

Efter att ha läst, tweakat, läst, stirrat, gjort om, skrivit nytt och gjort om igen har jag fått ett trasigt kapitel framför mig som det måste bli ordning i. Efter mycket tankemöda har jag kommit fram till att jag måste använda lapptäckstekniken för att foga samman alla dialoger och stycken. Här följer en tutorial.

Skriv ut kapitlet som det ser ut, tillsammans med de nyskrivna scenerna. Klipp ut det som vekar höra ihop. Börja pussla ihop ett lapptäcke. Flytta runt och läs, flytta igen och läs igen. Se hur många sidor text du landar på (eftersom detta är en kapitelbok där varje kapitel har lika många sidor). Se till att du får en bra blandning mellan tygerna, dvs lättsam konversation/tankar till informationsspäckade stycken om den nya världen. När du känner dig nöjd läser du igen och nu med fokus på de karaktärer som ska presenteras i ett kapitel 2. Kommer de fram allihop?

Öppna nu ett nytt dokument på datorn och klipp och klistra igen, fast digitalt, tills du ser helheten. Läs och läs och läs igen. Fila och fila.

Det kanske kan tyckas dumt att skriva ut, men jag kan inte få överblick annars. Under den första skrivprocessen, då när manuset kommer till, har jag aldrig känt behov av att skriva ut. Men nu när jag ska göra om befintligt manus känner jag det behovet precis hela tiden. Jättedumt. Varken ekonomiskt eller  miljövänligt. Jag försöker låta bli, men till kapitel 2 måste jag nog.

Det verkar som att kapitel 2 är akilleshälen och roten till allt ont och saltet i såret och navet i hjulet och tomten på loftet och det som är helt avgörande för om jag lyckas med att göra om inledningen på boken. Från kapitel  3 och fram behöver texten bara göras om marginellt i jämförelse. Det är min professionella åsikt.

Nu ska jag åka och handla. Och vänja mig vid tanken på två kapitel istället för ett.

Fel dag att vara vilse

O nej. Nu har jag en sån där dag när det är jobbigt att vara vilse. Jag ska ha kompisar hit på lekdag och behöver städa upp lite och ordna med maten till alla. Ikväll är jag dessutom bortbjuden och det är jättetrevligt alltsammans. Verkligen roligt att ses.

Problemet är bara att jag inte är anträffbar. Jag är i ett land som heter Advel. Där finns häxor och magi och jag försöker bestämma vad Lianne ska köpa i present till sin mamma. Det blev en sen kväll vid tangentbordet igår och det för gärna med sig ett enormt behov av att sitta här och fortsätta under morgonen. Men jag har ju tre barn. Och jag har gäster. 

Lianne ska få träffa personen som ska bli hennes trygghet, läromästare och mentor. Han är varm och lugn och därmed precis rätt person att se efter henne i allt det nya som hon upplever. Han kan latin som rinnande vatten och det är riktigt roligt att läsa vad han säger, för det var mycket längesen som jag kunde latin som rinnande vatten. Musiken, solen, språket och magin håller mig fången. Det är omöjligt för mina tankar att lämna denna plats.

Men jag måste packa ner i diskmaskinen.

Behovet av det visuella

Jag har ett stort behov av visuell stimulans när jag skriver. Allra roligast var det när jag skrev en roman tillsammans med en annan författare som dessutom kunde måla och han kunde rita upp hur forten såg ut och därtill tre fantastiska porträtt på huvudpersonerna. 

Ovanför mitt skrivbord vill jag ha teckningar, anteckningar och planritningar över hus. Utanför fönstret vill jag ha moln och sol som lyser på dem. När jag började på kapitelbokstrilogin för snart tio år sedan var min svägerska gullig och ritade lite gubbar och grejer som hängde på min vägg lääänge! 

Eftersom jag inte kan rita själv (hmm... *tittar över skrivbordet och ser teckningen av drottningens höga torn, minns oljetavlan under trappan* okej då, jag ritar mkt mkt lite) så är jag beroende av annan input. Surfa på googlebilder kan alltid funka om det är något särskilt jag vet att jag vill ha. Annars är min favorit Göteborgs Konstmuseum. Där måste jag gå ett par gånger om året, i perioder riktigt ofta, och kika på mina favoriter. De där tavlorna dyker därför gärna upp i mina böcker. Jag vet inte vad det är, men ibland längtar jag så efter att SE. Vilse i fantasin, jovisst, men det är helt makalöst att få se med sina riktiga ögon det som annars bara finns i huvudet. 

I och med den nya bearbetningen av trilogin har alla gamla teckningar åkt fram. Både mina och svägerskans. Och det är bara så roligt!

Troll och monster

I många år har jag velat skriva en rimsaga, men aldrig kunnat bestämma mig för vad den skulle handla om eller motivera mig att ta paus från andra projekt för att jag göra det. Så i fredags hände det. Sagan kom av sig själv och jag älskar den! Mina barn älskar den också.

Mustigt och pedagogiskt utvecklande språk och därtill en riktigt tokig historia om en farbror som aldrig varit med om något kul och plötsligt dras in i en värld av älvor och troll.

Kanske är detta det rätta manuset. Manuset som blir min biljett till mitt JA. Kanske finns det massor med barn som skulle skratta åt historien och kanske finns det ett förlag som ser det. Kanske just detta manus blir en bok. Och kanske, kanske är ett JA till min farbror grå även ett ja till mina kapitelböcker. I förlängningen. Manus ska skickas in nu medsamma. Varför inte?

Alltså sitter jag och stirrar på förlagens hemsidor. Igen. Förlagsmonstret ska tämjas med hjälp av vättar och troll!

Några råd på vägen?

Slå mig

Någon borde slå mig. Hårt. Jag skriver en rimsaga om troll, jättar och förtrollade svanar. Skulle inte jag fokusera på bearbetningen av mina kapitelböcker?

Jag skyller min olydnad på vårljuset. Det gör saker med mig som inte kan kontrolleras.

Och kanske inte borde kontrolleras. Tjena vad bra det blir.

Min relation till Förlagsmonstret

Av mina fem manus (tre kapitelböcker, två romaner för vuxna) har jag bara skickat in barnböckerna. När första boken i ungdomstrilogin var klar skickade jag den till Rabén och Sjögren samt till Bonnier Carlsen. Jag fick nej från båda. Refuseringsbreven var av det bättre slaget, ska tilläggas. De sa att de på grund av för många manus även var tvungna att tacka nej till sådant som var bra. 

När trilogin var avslutad skickade jag in alltsammans till Bonnier Carlsen igen, eftersom de då godtog manus per mejl. Jag skickade även in det till Libris. Det kändes som att Libris skulle nappa eftersom böckerna är fantasyböcker sprängfulla med tankar om gott och ont och sådana grundläggande värderingar som Libris står för. Men det blev nej från dem båda två. Också bra sorts refuseringsbrev, men nej ickedestomindre. 

Min slutsats har varit den att den första boken i trilogin inte är tillräckligt bra och att förlagen därför inte bryr sig om resten. Om den första inte håller måttet så blir det nej.

Men varför kallar jag förlagen för monster? 

Jo, för den oskyldiga romantiska författaren som sitter på sin kammare och drömmer om slott, krig och kärlek är verkligheten med förläggare oerhört skrämmande. Förlagen är oromantiska, realistiska och stora. Dessutom är de många! Det är en djungel att navigera i och att hitta rätt förlag till just barnböcker i Sverige är jättesvårt om man får nej från jättarna som Rabén och Sjögren. Författaren måste i ett trollslag förvandla sig till en försäljare och tänka smart, skriva smart och leta smart. Ha skinn på näsan och resa sig och trava vidare efter varje NEJ. Allt i jakten på ett JA.

Och jag är inte sådan. Men jag måste ju bli. Jag måste lära mig och läsa på. Och det gör jag. Jag har lärt mig massor sen jag började med detta. När jag är inne i förlagssvängen känns det bra och som att jag nog kommer bli publicerad en dag. När jag är inne i mina berättelser däremot kan jag inte tänka på förlag på samma sätt. Då måste jag få lov att leka med molnen och låtsas att hela världen redan är min. 

En paradox är dock, att hur skrämmande förlagsvärlden än är, så finns det inget jag längtar efter mer än en förläggare. Någon att bolla tankar med vad som behöver förändras och inte i ett manus. Men där har jag några vänner/systrar som ställer upp. De lyssnar troget och tycker saker när det behövs. Men en förläggare... tänk vad intressant det skulle vara.

Nästa paradox är att trots min önskan och mitt mål att få det där JA från någon som bara älskar böckerna och vill jobba med mig, så är jag nästan mer rädd för att få ett JA än ett NEJ. När det där JA kommer, då står jag plötsligt på okänd mark. Det är minst lika läskigt som något annat.

Så där. Förlagsmonstret är min bild för en hel radda blandade känslor som alla bottnar i rädsla skulle jag tro.  Rädsla för att inte bli accepterad. Rädsla för att bli accepterad och vad som då kommer hända. I mitt manus finns både min själ och mitt slit men sedan måste jag bortse från det och se krasst på det hela som om jag valde bank för huslånet. Ungefär så.

För mycket information på en gång

Hur börjar man en bok? Alltså den frågan borde jag kunna svara på. Jag har skrivit fem böcker. Faktiskt! *peppar sig själv mentalt.*

Nu till problemet:

Boken jag redigerar är den första i en trilogi. Det är mycket information som ska in i läsarens huvud i början av en trilogi. Närmare bestämt allt det där som resten bygger på. Inte bara personernas karaktär och fröerna som ska sås för handlingens skull, utan en massa information om hur världen fungerar. Nackdelen med fantasy. Planteringen av handling och karaktär är nog en av mina starka sidor som författare. Den andra informationen är det värre med.

Och i kapitel 2, när min hjältinna förflyttats ur sitt kända liv och kommit till den magiska världen, då ska allting presenteras. Personerna som ska bli hennes bästa vänner, hennes nya lärare. Kanske framför allt henne själv. Vem är den snart tolvåriga flicka som boken handlar om? Hurdan är hon? Ja, jag vet, men ännu inte läsaren. 

Vad jag jobbar med just nu är denna otroliga mängd information. Hur dessa nya magiska världar fungerar, hur magin fungerar... och ovanpå det ska jag presentera en hel uppsjö med personer. Tre bästisar, tre lärare, tre andra kompisar. O kära nån.

Det är detta som jag inte gillar med kapitel 2. Det känns som korvstoppning. Det finns en hel del kul, men lika mycket som måste ses över. Det är där jag är nu. Here we go.

Vi kan väl åka dit?

Igår satt jag med min 7åring och tittade på kartan över mina böckers fantasivärld. Jag förklarade vad allting är. Vart de goda respektive onda bor och var människornas värld finns. Dottern ställde frågor och jag berättade mer. Berättade om magin.

Hennes reaktion:

Mamma, vi kan väl åka dit?!
Men, säger jag, det finns ju inte på riktigt.

(dottern ser ut som att hon fallit flera våningar. luften pyser ur henne.)

Finns det inte på riktigt?
Nej, svarar jag. Det är ju jag som hittat på det.
Men jag vill åka dit!

Ja. Då är vi två. =)

Lite lätt frånvarande

När jag var sju började jag skapa en magisk fantasivärld som jag fortfarande tillbringar ordentliga mängder tid i. Anledningen är att världen skapades kring en lek som blev en barnbok som blev en trilogi. Och om sanningen ska fram finns det väl stoft till en fjärde (trots att huvudberättelsen är avslutad). Någon fjärde bok kommer dock inte skrivas av den enkla anledningen att läsare först måste upptäcka den första. Och den första är under omskrivning.

Men vad jag just sagt om leken som blev böcker är inte hela sanningen till att jag gått vilse i denna (tyvärr) påhittade värld. Ni vet alla de där små stunder av tystnad som dyker upp i vardagen? Du diskar, lagar mat, kör bil, viker tvätt. Ingen pratar med dig, händerna arbetar men sinnet är fritt. Det är då normala människor lyssnar på radio eller funderar över vart de ska åka på semester.

Inte jag. Jag reser till Kändo. Kändo är huvudstaden i min värld. Där bor personer som jag älskar och känner sen minst tio år tillbaka. Jag lyssnar på deras konversationer och fnissar för mig själv. Jag deltar i födelsedagsfiranden, tittar på när de är på jobbet och fascineras av deras krig mot det onda. Jag får veta vilka som gift sig, vilka som inte kan få barn och hur det känns att vara utelämnad åt fienden. Parallellt med min egen värld existerar denna verklighet. I den är jag vilse. Vilse bland kärlek, ondska, vänskap och äventyr.

(Om sanningen ska fram är det snarare i den världen jag är hemma, vilket leder till en vilse liten jag i verkligheten.)

Du som träffar mig kan se det på mitt lite lätt frånvarande ansiktsuttryck.

Berättelsen om min trilogi

Jag var sju eller åtta och lekte med min tre år yngre syster. Vi var i skogen tillsammans med en klasskompis till mig som jag aldrig brukade leka med, men den här dagen gjorde jag det. Jag var lekens självskrivna regissör och hittade på att vi genom ett träd kunde förflytta oss till en annan värld. En värld där alla var magiker. Världen var uppdelad i olika länder med var sitt kungahus men berättelsen spann jag runt min syster. 

Min klasskompis var aldrig med igen, men min syster och jag fortsatte leka denna magiska lek dag ut och dag in, år efter år. Min syster var sig själv och jag var alla andra. Jag byggde upp en värld med över femtio personer som vi kände utan och innan. Det var krig och farligheter, kärlek och slottsbaler. Riktiga äventyr blandades med en vardag där allting blev lite enklare på grund av magin. Leken höll i sig i närmare ett decennium innan den ebbade ut till samtal kring gemensamma, påhittade vänner.

Det hände att jag frågade min syster redan under tonåren om jag fick göra leken till en bok någon dag. "Javisst," sa hon, "bara du dedikerar den till mig." Och det har jag gjort. Åtminstone i manus. 

Första boken var både svår och lätt att skriva. Lätt för att så mycket redan fanns klart och svår för att jag aldrig hade gett mig på något längre. Under arbetet med första boken väcktes tanken på en andra och när jag väl var klar med första skickade jag in den samtidigt som jag började på nästa. Andra gick fort, och var en skrivprocess som jag njöt så av, som om det varit en perfekt balanserad maträtt. 

Sen gick det några år och jag arbetade på andra alster. Skrev en bok med stackatoartat språk som är riktigt mörk. Men mina dagdrömmar om vännerna från leken hängde kvar på samma sätt som de alltid gjort. Ni förstår, de lever i en värld parallell till min egen och jag får ständigt höra nya saker som hänt: den och den har gift sig, den har fått nytt jobb, de kan inte få barn, så och så står det till med fasorna... 

Och medan jag satt och arbetade på ett större romanprojekt sa det bara plopp i hjärnan på mig och jag insåg att alla de där dagdrömmarna blivit till stoff till en tredje bok. Det tog mig knappt två månader att skriva den boken. Den bara ramlade ut genom mina fingrar. Och den är den bästa. Medan jag skrev kunde jag inte förstå hur jag någonsin trott att det bara var två böcker när det så uppenbart var först nu som historien avslutades. Skrivprocessen jag drogs in i under de två månaderna var det mest fantastiska jag varit med om och egentligen tror jag att allt jag skrivit sen dess bara är försök att få uppleva samma sak igen. 

Men nu tillbaka till verkligheten: Den första boken, som jag skrev för snart tio år sedan, är inte tillräckligt bra. Om inget förlag gillar den,  kommer de inte läsa de andra två. Första boken är för seg i starten och för dåligt skriven. Det är först när den är lika bra som de andra som något förlag kommer nappa, och hur mycket jag än tycker om mina andra två romaner, så älskar jag inte dem på samma sätt som trilogin. Vill någon publicera de här böckerna, behöver jag inte mer i livet sen, än att få se mina barn växa upp och fascineras över vilka människor de kan tänkas bli. 

Så det så.

Författare, eller inte?

Jag sitter vid datorn och stirrar på  min text. Pular lite grann. Barnen leker nöjda.

Just då kommer äldsta dottern, 7 år, och vill titta på foton på datorn. 

Nej, säger jag, jag jobbar.

Vad jobbar du med? frågar hon.

Min bok.

Varför då?

Så att jag kan bli författare.

Men du är ju författare. (förvirrad min.)

Nja, säger jag, jag har skrivit böcker, men det går inte att köpa dem i affären. Om inte jag jobbar så kommer inget förlag vilja göra dem till böcker.

Jag tycker man ska kunna låna dina böcker på biblioteket, säger dottern.

Det tycker jag också. Men det kan man inte om jag inte jobbar.

Vad är det som gör författaren? Att jag skriver, eller att jag publiceras? Jag som älskar svenska språket blir plötsligt avundsjuk på engelskans differentiering writer kontra author. Writer skulle jag utan tvekan kalla mig. Den som skriver, direktöversatt. Till author är vägen däremot riktigt lång.

Min älskade Jimmybok

När jag fyllde fjorton fick jag LM Montgommerys serie om Emily. Inte den om Anne på Grönkulla som alla känner till, utan den om Emily på Månvik. Jag älskade Emilyböckerna eftersom jag kände igen mig i den fanstiserande, oförstådda flickan.

Emily skriver också, precis som jag. Skillnaden mellan oss är att Emily levde i början av 1900talet och hade ingen dator. Bläck och papper kostade pengar, och den stränga moster Elisabeth som hon bodde hos såg ingen mening i att köpa sådana saker till flickan. Med milda ord kan vi säga att moster Elisabeth inte understödde Emilys skrivande till hundra procent.

Men det gjorde kusin Jimmy. Kusin Jimmy vad Emilys mammas kusin och han älskade Emily. Jimmy ville att hon skulle få skriva. Han tyckte om hennes berättelser.

Jimmy försåg Emily med bläck och papper. Han köpte en anteckningsbok åt henne som hon fyllde med sina älskade ord och när en bok tog slut, fick hon en ny av Jimmy. Hon kallade dessa anteckningsböcker för sina Jimmyböcker och hon värderade dem högre än allt. 

Jimmyboken var inte bara utloppet för Emilys ström av ord, utan också en symbol för att någon trodde på hennes skrivande.

Detta är min digitala variant.

Den andra skrivprocessen

Vad i all sin dar menar jag med "den andra skrivprocessen"?

Skrivprocessen är ett ord jag fått med mig från min svensklärarutbildning. Skrivprocessen kan man tala precis hur mycket som helst om. Framför allt i en skolmiljö.

När det kommer till författare har alla sina egna knep och vanor. Roald Dahl fick jag höra kunde bara skriva ute i sin kalla bok, insvept i tjocka filtar, med en liten, liten blyertsstump i handen. Han skrev dessutom bara på gula papper. Inga andra dög. Jan Guillou var det någon som sa skriver precis 10 sidor om dagen, varken mer eller mindre. Om det så är mitt i en mening när den tionde sidan tar slut, skriver han inte klart den. Vet inte om det är sant, men om så är fallet har han en maskinliknande disciplin.

Min skrivprocess är också sin egen och har utvecklats under det senaste decenniet då jag avslutat fem större manus. Jag måste till exempel alltid läsa mina texter högt. Jag skriver inte i ordning utan i den ordning som scenerna poppar upp i mitt huvud och fyller därefter på från början till slut. Efter tre längre ungdomsböcker och två romaner är vanan ganska inne på hur en bok blir till i mina händer. Eller just det, inte en bok. Ett manus.

För det är nu som problemet kommer in. Det är inte jag, utan det stora, farliga Förlagsmonstret som ska förvandla mina manus till en bok som alla kan läsa. Och då måste man jobba lite. När det första, färska, vackra manuset är utskrivet, inskickat och refuserat väntar en annan process. Det är den jag kallar för den andra skrivprocessen.

Det första som sker i den andra skrivprocessen är att jag måste få distans till min text. Detta kan bara ske över tid. Det andra är sedan att läsa igen och fundera över vad som är felet med texten. Små språkliga saker ser jag direkt och hela tiden. Finns tusen sådana saker att förbättra i ett manus. Men om jag nu tycker att inledningen är lite för långsam eller historien behöver vävas på ett lite annat sätt på sina ställen, då blir det genast betydligt mer arbete.

Och det är där jag är. Jag har skrivit en trilogi ungdomsböcker som jag tror många barn och unga kommer uppskatta. Jag älskar de här böckerna. Första boken är mysig och har ett överraskande slut, andra boken är spännande och farlig. Tredje boken är så bra att jag kissar ner mig bara jag tänker på den. Men inget förlag kommer säga JA förrän första boken är lika bra som tredje.

Därför ger jag mig nu in i den andra skrivprocessen. Med kritiska glasgögon ska precis allt granskas och vändas upp och ner. Precis allt..