När jag fyllde fjorton fick jag LM Montgommerys serie om Emily. Inte den om Anne på Grönkulla som alla känner till, utan den om Emily på Månvik. Jag älskade Emilyböckerna eftersom jag kände igen mig i den fanstiserande, oförstådda flickan.
Emily skriver också, precis som jag. Skillnaden mellan oss är att Emily levde i början av 1900talet och hade ingen dator. Bläck och papper kostade pengar, och den stränga moster Elisabeth som hon bodde hos såg ingen mening i att köpa sådana saker till flickan. Med milda ord kan vi säga att moster Elisabeth inte understödde Emilys skrivande till hundra procent.
Men det gjorde kusin Jimmy. Kusin Jimmy vad Emilys mammas kusin och han älskade Emily. Jimmy ville att hon skulle få skriva. Han tyckte om hennes berättelser.
Jimmy försåg Emily med bläck och papper. Han köpte en anteckningsbok åt henne som hon fyllde med sina älskade ord och när en bok tog slut, fick hon en ny av Jimmy. Hon kallade dessa anteckningsböcker för sina Jimmyböcker och hon värderade dem högre än allt.
Men det gjorde kusin Jimmy. Kusin Jimmy vad Emilys mammas kusin och han älskade Emily. Jimmy ville att hon skulle få skriva. Han tyckte om hennes berättelser.
Jimmy försåg Emily med bläck och papper. Han köpte en anteckningsbok åt henne som hon fyllde med sina älskade ord och när en bok tog slut, fick hon en ny av Jimmy. Hon kallade dessa anteckningsböcker för sina Jimmyböcker och hon värderade dem högre än allt.
Jimmyboken var inte bara utloppet för Emilys ström av ord, utan också en symbol för att någon trodde på hennes skrivande.
Detta är min digitala variant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar