Lite lätt frånvarande

När jag var sju började jag skapa en magisk fantasivärld som jag fortfarande tillbringar ordentliga mängder tid i. Anledningen är att världen skapades kring en lek som blev en barnbok som blev en trilogi. Och om sanningen ska fram finns det väl stoft till en fjärde (trots att huvudberättelsen är avslutad). Någon fjärde bok kommer dock inte skrivas av den enkla anledningen att läsare först måste upptäcka den första. Och den första är under omskrivning.

Men vad jag just sagt om leken som blev böcker är inte hela sanningen till att jag gått vilse i denna (tyvärr) påhittade värld. Ni vet alla de där små stunder av tystnad som dyker upp i vardagen? Du diskar, lagar mat, kör bil, viker tvätt. Ingen pratar med dig, händerna arbetar men sinnet är fritt. Det är då normala människor lyssnar på radio eller funderar över vart de ska åka på semester.

Inte jag. Jag reser till Kändo. Kändo är huvudstaden i min värld. Där bor personer som jag älskar och känner sen minst tio år tillbaka. Jag lyssnar på deras konversationer och fnissar för mig själv. Jag deltar i födelsedagsfiranden, tittar på när de är på jobbet och fascineras av deras krig mot det onda. Jag får veta vilka som gift sig, vilka som inte kan få barn och hur det känns att vara utelämnad åt fienden. Parallellt med min egen värld existerar denna verklighet. I den är jag vilse. Vilse bland kärlek, ondska, vänskap och äventyr.

(Om sanningen ska fram är det snarare i den världen jag är hemma, vilket leder till en vilse liten jag i verkligheten.)

Du som träffar mig kan se det på mitt lite lätt frånvarande ansiktsuttryck.