Seriens dramaturgi

Okej. En liten diskussion om dramaturgi (dvs berättelsestruktur, berättelsens uppbyggnad med toppar och dalar.)

Jag har skrivit en trilogi. Den har ett mycket tydligt slut i tredje boken. Jag talar inte bara om att tredje bokens problem är lösta i slutet av boken utan trilogins alla personer och alla händelser ebbar ut i någon sorts final. Allt har sitt avslut. Here at the end of all things (jag har en tick att jämt citera filmer, tio poäng till den som lokaliserar filmen).

Dessutom finns en epilog till sista boken (liksom det finns en prolog till bara första boken) och där får läsaren se hur vackert och bra allting blev. Klart slut. 

Men nu tänker jag ju förstöra allt det här med att skriva en fjärde bok. Jag säger hela tiden att jag kanske bara skriver den för mig själv, även om jag känner att händelserna antagligen har en läsvärde för alla som tyckte om de första tre böckerna. 

Men det är på grund av seriens gemensamma struktur, seriens dramaturgi, som jag inte kan påbörja fjärde boken utan att påverka tredje. Jag kanske måste ta bort epilogen till exempel, för det blir ju lite kaka på kaka att först ha en epilog där läsaren får se en belysande scen av en avlägsen framtid, för att sedan hoppa till just denna framtid i nästa bok och beskriva den i detalj. Och jag gillar ju epilogen.

Och tänk om jag får för mig att rucka på själva avslutet i tredje boken. Inte förändra något i tredje, nej nej, men kanske göra en sån där fuling att oj oj, det som vi trodde var över var inte alls över. Sauron överlevde i alla fall! Så vill man inte ha det. När Sagan om Kungens återkomst är slut vill man gärna tro att Aragorn får vara kung och Sauron förblir död på riktigt den här gången. Nej, någon sådan fuling vill jag inte göra.

Så vad finns kvar till fjärde boken? Blir den bara en efterdyning efter det stora klimax som finns i tredje boken? Går det att acceptera? Jag har material så det räcker och blir över, krig och kärlek och skratt, men det är dramaturgiskt inte lika stora saker som i tredje boken när de goda killarna nästan helt slås ut av andra laget. 

Det låter ju som att jag borde lägga ner det här projektet. Eller hur? Men ni vet inte hur underbara alla orden är som väntar. Ni vet inte hur mycket jag redan skrattat åt den där scenen när något oväntat händer. Ni vet inte hur hemskt det är när det ofattbara händer och vilken sorg som lamslår dem. Ni vet inte vilka egenheter helt nya karaktärer har och vilken betydelse det får för Lianne (min huvudperson). Menar ni att allt det där ska stanna i mitt huvud? Det tror inte jag går. Jag har kämpat emot länge nog.

Och det vore så roligt. Så r o l i g t ! Att få skriva helt nytt, flödesskriva igen, se vart allting leder och vilka nya saker som kommer dyka upp på vägen. Oj, vad det vore roligt.

Det är helt klart värt ett försök.