Deadline är nu och det är svårt. Bokrea eller inte?
Nej, det är väl klart att Ljus som varit dolt inte ska vara med på bokrean, den är ju så ny! Bara ett halvår eller nåt. Bokrean tar vi först nästa år. Författare och förläggare måste få betalt för sina böcker innan man chocksänker priset.
Ja, men det är väl klart Ljus som varit dolt ska vara med på bokrean! Då kanske massa folk köper den och så får vi upp hajpen inför boksläppet av I levande mörker. Smart!
Men hur mycket skulle man sänka priset? Hur känns det att höja det igen sen? Vad händer med försäljningen i stort?
Idag har jag plöjt drygt 40 sidor text. A4. Inte läst alltså, utan redigerat. Gjort säkert tio ändringar per sida. 40 gånger. Det är faktiskt 400 ändringar. På en dag.
Först av allt skrev jag en ny scen som till skillnad från de 40 sidorna är något så in i bänken fulländad gestaltningsmässigt redan från början att det gav energi att rensa och böka och rejsa resten av dagen.
Sen avslutades alltihop med att jag bestämde mig kolla på en instruktionsvideo i något som jag borde ha researchat för längesen för nu måste jag ändra en detalj i bok2 som redan är tryckt i bok1. Fast jag tror jag just kom på hur jag kan navigera mellan katastroferna.
Och jag tror att jag stirrat på dator för många timmar i streck nu.
Att redigera en uppföljare innebär inte alls samma insäljarångest som annan redigering gör.
Den här boken ska inte övertyga nån.
De som läser den är de som älskade ettan.
Ettan är inkörsporten.
De som ska få ynnesten att uppleva I levande mörker - som är och förblir min favorit - är de som tagit sig genom kolossen till debut som heter Ljus som varit dolt.
Att sälja in den kommer jag aldrig sluta med.
Men att ge ut uppföljaren är att predika för kören.
De som älskade ettan kommer att älska den här mer för att den är ... ännu bättre.
Det finns enorm kraft i det.
Slutredigeringen är bara fest. Jag tänker "den här boken skulle man kunna ge ut" och sen ler jag.
Just det. Det är ju vad jag ska göra.
Fälla träd, såga lagom stor bit, mejsla fram en skålform och handtag är gjort sen länge.
Jag bara sandpapprar nu. Lite försiktigt.
Vid varje genomläsning rörs jag av hur förtvivlat len träsleven blivit.
Fulländad. Fingertopparna njuter.
Jag tror jag försöker säga att jag är stolt.
Ovanpå det har jag hittat ny skrivarmusik dagen till ära. Underbarnet Jasmine Thompson som gör covers på låtar jag älskar med en röst som härstammar från magiska världar.
Idag lyssnade jag på Jasmine och skrev om ett ställe som värkte lite igår. Jag struntade alltså i vad jag hade att göra och hoppade hundratjugo sidor fram och skrev så att en karaktär började gråta som tidigare låtit bli.
Jag grät själv. Torkade kinder och tryckte ner tangenter med blöta fingertoppar. Led med dem. Älskade dem. Älskade Jasmine.
Det var fint. Det var ett tag sen sist.
Så det verkar som att I levande mörker som haft Cardigans You're the storm som ledmotiv i över ett decenium nu lystrar till Imagine Dragons Demons, framfört av goa originalbandet ibland, Jasmine ibland.
(Förlåt Nina. Jag älskar dig och din röst är fortfarande lika med skrivarflyt för mig. Varje gång jag hör You're the storm kommer jag se en musikvideo av I levande mörker i huvudet. Lovar.)
Men Demons. Mina karaktärerna dansar hand i hand med varsin textrad.
Tror nästan jag måste citera låten någonstans i serien.
Kanske trean. Kanske tvåan också.
Och ni som gillade Ed Sheerans Hobbitlåt kan ju ta en titt på Jasmines cover. Just saying.
Igår kväll kom de! Foton från min fotosession i lördags. Jag hade klippt mig, köpt ny, svart klänning som matchar nya omslaget och ansträngt mig med sminket. Fotograf Daniel Nilsson väntade på mig och 45 minuter senare var det klart.
Jag njuter inte av att bli fotograferad. Jag hatar det inte, men är inte världens mest bekväma modell heller. Men Daniel är en kompis. Han är lugn och mild och otroligt snäll, skuttar tjänstvilligt fram och tillbaka och visar upp resultatet med en gång för att försäkra sig om att jag är med på vad som händer och sen lägger han bra med tid på efterarbetet.
Så jag är nöjd. Nu ska snart omslaget gå till provtryck med nytt, proffsigt författarfoto. Sen ska jag beställa roll-ups.
Den nyfikne kan kika in här till exempel. Annars finns fotona sprinklade lite här och var över lianne.se och hannahoglund.se
Och ja. Jag tänker att örhängena är små Telum. Visst?
Motsatsen till Bilbo-dag måste ju vara Mr Banks-dag.
Idag har jag en sån.
Upp med tuppen, pyttsa ut barn, två lektioner på varann, pang, pang.
Snicksnackig lunch med kollegor.
Tre timmar vid skrivbord som resulterar i två FULLSTÄNDIGA terminsplaner för TVÅ HELA kurser inklusive sidhänvisningar och projektarbeten och kunskapskravskoll.
Hämta barn inklusive kusin så att gravida systern slapp ge sig ut i regnet.
Stödhandla med nämnda barn.
Komma hem, plocka bort sopor, dammsuga hallen, plocka bland skor.
Sätta igång LÅNGKOK.
Prata med stora barn om skolan, pianolektionen och kärleken.
Skala potatis och morot.
Röja diskbänken.
Chatta med bästisar och skicka lite omtanke hit och dit.
Sätta mig med MANUS.
Ni hör ju. Allt har gått som på räls. Jag har till och med toat ordningsamt.
Fullt medveten om att Bilbo-dagar säkert finns även i framtiden, dagar när orken inte räcker och alla får äta havregrynsgröt med snabbmakaroner till middag, njuter jag lite extra av att det finns eminenta Mr Banks-dagar ibland.
*hummar "I feel a surge of deep satisfaction ... How pleasant is the life I lead!" och pryttlar vidare. Ordningsamt och metodiskt.*
Är du som jag att du älskar att hitta på nya världar och sen gå vilse i dem? Samlar du ord som karameller och drömmer om att bli författare? Då ska du kolla in #VilseVerkstan som riktar sig till ungdomar i första hand och är en ny sorts online skrivarkurs.
#VilseVerkstan ger dig möjlighet att få personlig respons på det du skriver och tillgång till slutet diskussionsforum för unga som skriver.
Vad väntar du på? Kolla in det! Dyrt är det inte heller.
Lektörsrapporten som pulats med under jullovet är mejlad och klar.
Fem sidor kommentarer blev det, indelade i praktiska, handgripliga avsnitt.
I mejlkorgen trillar det in intressanta förfrågningar från skrivande tjejer i 8an.
Huvudet börjar således utarbeta en ny, spännande plan.
De här mejlen med förfrågningar, de har gett mig en insikt idag. Av någon anledning hamnar skrivande ungdomar på hannahoglund.se när de googlar möjligheter för sitt skrivande. Av någon anledning kontaktar de Vilse Förlag, fastän de inte läst Ljus som varit dolt. Den här trafiken och framförallt den här kreativiteten och önskan till kontakt med vuxen skrivande människa måste tas tillvara på.
Därför smider jag spännande planer med ny infallsvinkel och egen idé på online-variant av skrivarkurs för ungdomar/yngre författare. Möjligheter är bara förnamnet.
Sen har jag har märkt en viss irritation hos etablerade lektörer över att "vem som helst" tror sig kunna lektörsläsa numera. Till er vill jag säga så här: jag har åtskilliga terminer på universitet i ryggen i ämnen som språk och litteratur. Jag har skrivit sex romaner. Jag är ingen novis och när det kommer till yngre förmågor vet jag att jag har ganska mycket att komma med. Jag jobbar faktiskt med ungdomar.
Så till alla skrivande som är sugna på nåt kul och inte alltför kostsamt för att få lite respons och möjlighet till publicitet: håll ögonen öppna. Jag kan komma att annonsera nåt. Snart.
Och jag tror jag just kläckte vad idén ska kallas.
Kursen gick kalasbra! Vilka kreativa genier som kom till min skrivarworkshop i veckan. Vi gick igenom den dramaturgiska valen lite kort, vi talade om gestaltningens show, not tell och gjorde en övning och sen pratade vi om olika motiv och miljöer inför deras slutövning som var att skriva början på en berättelse. Många tog mitt visitkort när de gick för att kunna hålla kontakt mejlledes, några köpte min bok.
Gestaltningsövningen är vad jag kommer ta med mig. Med tanke på att konceptet var helt nytt för dem, var de fantastiskt kreativa när de väl fattat. Det var bland annat följande meningar som vi gick igenom utifrån frågorna: vad är det som är fel och hur kan man visa det istället?
Far och son stod nära varandra.
Hon sjönk tillbaka i fåtöljen. Det här var så inte hur hon tänkt sig sitt liv.
Filmen var slut.
Ganska snart kom de på att man kunde visa med en scen att far och son stod varandra nära istället för att bara säga det. De kunde laga mat ihop, laga en cykel ihop, prata. I fallet med filmen sa ungdomarna att man kunde skriva "hon vaknade när eftertexterna rullade" och jag bidrog med klassikern "ljusen tändes i salongen" och vi talade om effekten det har på läsaren att kunna visualisera och lukta sig till popcorn på bion istället för att bara berätta att filmen tog slut.
Roligast var ungdomarnas förslag på den där tjejen som fått sitt liv förstört. Jag målade upp en bild av hur pojkvännen gjort slut och hon fick feber på sin student och kom inte in på Chalmers - vad som nu kan ha lett upp till platsen i texten där berättaren har skäl att skriva att hennes liv inte blivit som hon tänkt sig. Ungdomarna tyckte hon kunde läsa Divergent för tusende gången och käka glass ur paketet eller trycka i sig choklad och se på film. Då skulle det framgå hur hon kände sig, tyckte de, utan att man sa det.
Allt som allt en givande erfarenhet.
Tills jag kommer hem till mitt manus och läser första meningen i avsnittet jag redigerar för tillfället. Avsnittet ska möbleras om lite och jag har filurat på det några dagar, det enda som inte skulle ändras var förstameningen för den är så himla bra.
Men när jag läste förstameningen i det här avsnittet efter kursen insåg jag att den hade fungerat som perfekt exempel på dålig gestaltning i min kurs. Idéerna på hur jag kunde visa samma sak som meningen berättar infann sig genast.
Bara att kavla upp ärmarna och stryka favoritmeningar. Man lär så länge man lever.
I år var året då jag tillsammans med maken och 70 000 andra såg Håkan på Ullevi.
Jo. Det är nog top-två.
Sen var det också året när jag läste hela serien om Lianne för min storgillande dotter. Det var året när jag och maken reste utomlands ihop för första gången på 12 år. Det var året när vi hade en riktig sommar med badväder och 30graders värme dag efter dag, vecka efter vecka. Det var året när jag började undervisa i svenska som andraspråk, något av det roligaste jag gjort.
Men främst kommer 2014 alltid vara året då jag debuterade och Lianne såg dagens ljus. Det kommer vi inte runt.
Nyår är en tid för utvärdering och eftertanke, men jag måste säga att jag alltid lockas mer av att titta framåt än bakåt på nyårsafton. Vad för det nya året med sig? Vad väntar? Vilka överraskningar finns och vilka milstolpar kan vi se fram emot?
Under 2015 ska jag:
ge ut del II: I levande mörker. Av de fyra böckerna i serien har det varit min favorit under de senaste två åren. Jag hoppas, hoppas, hoppas läsarna kommer hålla med mig om det, och att läsandet av I levande mörker kommer leda till någon sorts försäljningsökning.
Resa till Rom. Det är nästan så att det skulle få komma på första plats. Det är Så Stort. Jag är latinläraren som aldrig varit i Rom. Jag hittar på Forum Romanum, men har aldrig stått på det. Jag har läst deras ord på originalspråk, de som en gång byggde, älskade, förförde, förlorade och slogs om staden, men inte gått i deras fotspår. Jag har skrivit en bok om Caesar men inte stått i Pompeius curia där han dog och fällt en tår till hans ära, men nästa år ska det alltså ske. Maken och jag planerar stort för resan och när jag väl kommer till dit ska ingenting göras halvdant. Jag har redan köpt en ny klänning och fler kommer det bli. Ska jag till Rom efter alla dessa år så ska jag banne mig se ut som en filmstjärna. Hela resan.
Mina nyårslöften är som följer:
Jag ska kodväxla mindre. Kodväxla betyder att man slänger in utrikiska ord i sitt språk och alltså växlar mellan två språk och säger saker som: det var det crappigaste ever! Kodväxling är något jag blivit medveten om genom jobbet där jag bannlyst alla språk utom svenska i mitt klassrum. Eftersom eleverna måste öva på att våga prata svenska måste jag också prata svenska och eftersom man kan säga någonsin istället för ever, är min förhoppning att bli bättre på att välja det svenska ordet.
Efter 2014 års icketräning med den sorgliga mitt-gym-gick-i-konkurs-missären så blir det nu nya tag. Tisdagskvällar kommer bli gymkvällar igen och jag längtar! Maken och jag ska gå till gymmet ihop eftersom barnen är stora nog att vara själva en kväll i veckan. Sen ska vi inte träna ihop, gubevars, men vi ska vara varandras dragplåster.
Jag tar sikte på förlagskontrakt igen. Lianne är och förblir min i nuläget, men alla andra berättelser som väntar på egna resor får inte glömmas bort. Jag har redan börjat: feelgoodboken ligger på förlag och Sean och jag gör upp planer för en eventuell bilderboksdebut. Det rör sig, i alla fall.
För mig handlar nyårslöften om att medvetandegöra en viss del av sitt liv för sig själv. Att välja fokus. Sen får året komma med sina skruvar och dalar, men jag försökte något i alla fall, som är långt bättre än att aldrig önska förändras.
I Den Goda Cirkeln firas nyår och jag hör ljudet av deras avlägsna röster medan jag går här och putsar guldkantade vinglas och flätar flickornas hår inför kvällen. Tillsammans med Jonnadagen är nyår en av årets stora högtider och på nyårsdagen håller Kung Alexander tal och samlar alla häxor kring gemensamma mål och förhoppningar. Nyår är inte med i första boken, men väl i andra. Nyårsscenen i I levande mörker är faktiskt en initial favorit för att den fungerar som en av två språngbrädor till bokens centrala konflikt. I nyårspresent tänkte jag bjuda på två repliker från Nyårsafton, med viss reservation för redigering.
Mamma
kollade ugnen och klockan samtidigt. ”Tänk om de inte tycker om
maten?”
”Det
är canneloni med inte mindre än tre sorters ost”, sa Lianne. ”Det
kan inte gå fel.”
Nästa vecka ska jag hålla i en skrivarworkshop för tonåringar. Den är mycket kort - bara en timme - och hålls under ett ungdomsläger där de har många olika workshops att välja på. Jag kommer nog ha två pass ser det ut som, men jag tror att det är med två olika grupper. Hur som helst hinner man inte så långt på en timme och jag vill förstås att de går därifrån superpeppade att skriva och med några grundläggande verktyg i fickan.
Jag skulle kunna mässa i en timme. Jag är bra på det: entusiasmera och engagera och få folk att komma ihåg vad jag säger. Men faktum kvarstår: man får med sig mer om man får göra något själv. Problemet är att jag vet av erfarenhet att ungdomar kan vara lite slöa att komma igång med egna uppgifter och vi har som sagt ont om tid. Ändå börjar en plan urskiljas i mörkret och nu vill jag ha era tankar på denna plan.
Följande element skulle kunna ingå i en 30 minuter lång, interaktiv, inledande föreläsning. Vilka går du igång på? Vilka tror du går in hos målgruppen skrivande ungdomar? Ta med lite av alla (fullt möjligt btw) eller mycket av några?
- Dramaturgi. Vi pratar kort om den dramaturgiska valen och hur händelser i en berättelse ska leda till varann. Måste inte ta jättemycket tid i anspråk, men det väcker tankar.
- Ordval. Inte krydda med för många adjektiv och adverb men gärna använda specificerande ord. Skriv att grabben skuttade gatan fram istället för gick, skriv att de lagade en sparrisomelett istället för mat. Måla bilder med färre ord.
- Gestaltning. Jag introducerar show, not tell och ger exempel på berättande och förklarande text kontra text där läsaren får fylla i själv och frågar dem vilken text som de tror engagerar läsaren mest. Här kan man slänga in en kort övning där de får exempel på dåligt berättande att skriva om till fungerande gestaltning.
- Karaktärisering. Vikten av att lära känna sina karaktärer och veta mer om dem än vad som står i texten. Konsten att välja vad som ska stå i texten, vad som ska synas mellan raderna och på vilket sätt och svårigheten att motstå att berätta allt man vet om alla bara för att man kan samt det motsatta problemet: tråkiga, blaséartade karaktärer som är platta, statiska och stereotypa och aldrig överraskar eller känns verkliga och hur man undviker en sådan fälla.
- Rum och miljö. Påhittade världar och system ska vara logiska och gå att köpa. Verkliga platser ska ha specifik information så att de som bor där känner igen sig (istället för att luddigt skriva vad man tror om platsen i fråga). Miljön ska alltid samverka med historien och författaren måste ställa sig frågan: hur påverkas karaktärerna av att bo här? Hur ser den sociala strukturen ut?
Här kunde man gå över till den avslutande övningen som går ut på att kursdelatagerna drar två lappar ur två skålar: en lapp med en plats/miljö och en lapp med ett litterärt motiv. Sen får de 15 minuter på sig att skriva X ord (inget långt utan bara en presentation/inledning) som sedan byts med varandra i en kamratrespons som följs av en avslutande gruppdiskussion om vad som händer med olika berättelser och motiv (som vi läst och sett så många gånger) när vi stoppar in dem i olika tider, platser och miljöer.
Det här kommer mala i mitt bakhuvud medan jag tar mig ner till svärfamiljen i Biografen och antagligen landa på en bra plats som lektionsidéer brukar fungera med mig. Men jag välkomnar en diskussion! Alla tankar och bifall och motargument tages tacksamt emot.
Jo, och gott slut och god fortsättning och alltihop.
Idag postades mitt allra sista inlägg på Debutantbloggen.
Det har varit en ynnest och ett privilegium att få vara en del av detta forum.
Men nu är det slut.
En era går i graven.
Maken kör stan runt i jakt på mer tejp då den nyinköpta julpysslats slut av dotter.
Jag sitter på golvet vid granen och rimmar mig fnissig.
På övervåningen ligger tre barn och skruvar sig utan att somna, trots sen timme.
Tidningen Vi Läser utser årets bästa ungdomsbok. Om man gillade Ljus som varit dolt skulle man kunna gå in och rösta på den. Om man skrollar ner lite till höger.
Då kanske författaren skulle bli så glad att hon börjar redigera tvåan i lite snabbare takt.
Andra boken i serien, I levande mörker, är fantastisk. Jag tänker slå fast det här och nu.
I levande mörker tänjer svåra frågor till sin gräns, frågor som bara nosades på i ettan.
I levande mörker står för kärnan i hela serien. Vad som måste övervinnas och hur.
I levande mörker bygger vidare på relationer som bara hann introduceras i ettan.
I levande mörker kommer få dig att skratta högt åt dråpligheter.
I levande mörker kommer få dig att krypa ihop. Rädd.
I levande mörker kommer få dig att bli irriterad på Lianne, historiens mest trögfattade halvhäxa.
I levande mörkeröverraskar från kapitel 1. Nytt har hänt redan innan boken börjar. I levande mörker får vi följa en ny underdogs resa mot förnyad respekt.
I levande mörker går djupt. På alla fronter, samtidigt.
I levande mörker är boken som introducerar två av mina personliga favoritkaraktärer i serien (och ni trodde persongalleriet var fullt!). Här möter läsaren häxor som kommer att få nyckelroller senare.
I levande mörker utspelar sig på fler plan än ettan, i flera parallellhandlingar.
I levande mörker låter karaktärer som förut tycktes statiska, bli ack så dynamiska. Folk växer. Gör misstag. Blir flera meter modigare.
I levande mörker innehåller mycket mer romans än ettan och då pratar jag inte bara om det som ni tror att jag pratar om. Kan tyvärr inte säga mer än så.
I levande mörker är helt, ljuvligt, sagolikt lysande.
Jag har blivit sågad. Jag har blivit hyllad. Jag har gömt mig och jag har rest mig och gömt mig igen. Men när jag idag beundrar tavlorna som snart ska förvandlas till andra bokens omslag, lyssnar på låtar som varit ledstjärnor för mina karaktärer i många år och tänker på framförallt en nyckelperson som mitt hjärta ömmar för, men som jag ändå låter lida långt mer än någon annan i serien, känner jag mitt hjärta fyllas. Av godhet. Tilltro. Stolthet. Längtan.
Ni kanske tycker jag skryter. Ni kanske tror jag bara marknadsför. Ni får tro vilket ni vill. Själv ville jag bara skriva av mig och jag får det, för det här är min blogg och jag har skrivit på den här boken i många år. Jag säger inte att boken inte har brister, men just nu fokuserar jag inte på dem.
Helst av allt vill jag posta bilden på skådespelaren som för mig representerar denna nya karaktär, men jag håller mig hårt och nöjer mig med att låta er lyssna på hans låt. Eller ja. Delar av den är hans, delar någon annans. Kan vara så att de inte gillar varann. Det låter jag vara osagt.
Allt jag vill göra är att sluta gå till jobbet, bädda in mig i tjocka täcken, köra ett långvarande Twilightmaraton och äta min lillasysters kakor som är det godaste som bakas i någon värld. Är det så mycket begärt?
Kan vara så att det är mörkt ute.
Kan vara så att man blivit sågad.
Kan finnas ångest inuti som inte lindras av någonting. Inte fanmejlen, inte vänners beröm. No nothing.
Istället såg jag en film igårkväll som fick mig att gråta 87% av speltiden. 20% av det var fulgråt. Det var en rätt B-ig film på Netflix med sisådär skådespelarinsatser på vissa håll och sisådär klippning. Nåt var oproffsigt och jag har svårt att sätta fingret på det, men den var ganska perfekt ändå. Jag mår bra av att gråta av mig och dessutom hade den ett hemskt fint budskap om tro som inte satt helt fel. Tro är som bekant motsatsen till tvivel.
Hela den sorgliga filmtittningen ledde i alla fall till att jag började tänka på mina barn och min riktning i livet och hittade på världens bästa julklapp som sen höll mig vaken alldeles för länge. Den ledde faktiskt till positiv energi. Att ångesten börjar om nu beror antagligen mest på sömnbristen.
Annars är sågningens största missöde att jag oroar mig för min deadline. Jag har ju satt datum nu för nästa boksläpp och det är långt tidigare än jag först tänkt mig. Sålänge som denna ångest härjar kan jag inte skriva eller ens titta på mitt älskade manus för jag vet att hur jag än böjer mig kommer det inte duga åt denna enda människa vars ord hamrar runt.
Det borde inte spela någon roll. Jag har så många som väntar på tvåan, såååå många. Och jag älskar den. Dottern älskar den. Betaläsarna älskar den.
Inte på det offentliga boksläppet, men på efterfesten med vännerna, kunde man höra mig säga följande ord:
- Ingen av er är med i boken. Bara så ni vet. Ingen karaktär är baserad på nån, utan allt och alla kommer från mig. Jag är samtliga personer i boken.
Jag hade ett stort behov av att klargöra det. En släng av debutantsjuka kanske, kalla det vad ni vill, men det fanns de bland gästerna som uttryckte en viss lättnad över mitt uttalande.
Ikväll hade jag en gammal kompis hemma för att se på Steel Magnolias. Förr såg jag den alltid en gång om året, som en gratis sorts terapi, men nu var det alldeles för längesen och när den dök upp på Netflix häromveckan var saken biff. Kära S kom över. S som var ett enda stort varmt skratt i mitt veliga, pubertala och tonåriga liv, som gifte sig och försvann till Norge för 13-14 år sen och nu återvänt hem. Hon kom hit och vi skrattade som hyneor till Sally Field, Dolly Parton och de andra, tills vi lipade som små grisar. Eller ja. Jag lipade. S kippade lite efter andan bara. Sen snöt jag mig, hon dukade undan teet och vi pratade lite för länge.
Jag nämnde författarbesöket som jag ska göra imorgon (mer om det på Debutantbloggen på torsdag) och hon - som lovprisat boken sen hon läste ut den för någon månad sedan - hajade till och sa något hon tänkt på, men glömt.
- Men du, han den där läraren ... Han. I boken. Du sa ju att ingen i boken var baserad på nån, men var inte han ändå ...
Och där började jag asgarva.
För hon har helt rätt. Han är den enda som är baserad på nån.
Och det faktum att hon såg det, tar jag som en komplimang.
På bordet i skolans bibliotek låg de nyligen anlända böckerna. Pinfärska från Adlibris. Stora högar. Matteböcker, The Fault in our stars i klassuppsättning. Två högar med En man som heter Ove som jag beställt till min etta eftersom man i svenska som andraspråk ska läsa svenska böcker med svenska referensramar och jag inte kan tänka mig en bättre eller mer lättläst bok att diskutera allmänmänskliga perspektiv kring, med elever som inte är så jättebra på svenska än.
Och så nya läroboken förstås. Två högar med den dyra, blanka läroboken som jag fått förtroendet av verksamhetschefen att välja ut och köpa in till skolan eftersom vi inte har haft något vettigt material i svenska som andraspråk. Alls. Äntligen hade den kommit och nu ska den förenkla mitt liv och underlätta elevernas studier.
Lycklig tog jag med klassen ner till biblioteket. Jag har fyra elevgrupper som alla är härliga att undervisa på sitt sätt, men jag tänker inte sticka under stol med att jag är hemskt förtjust i den här klassen. Mina ettor som är så unga och ändå har sett så mycket. De kommer till Sverige med tungt bagage och de tillfällen när jag fått blicka in i deras erfarenheter har påverkat mig mer än de tror. Dessutom är de allihop lika skärpta, motiverade, snygga, glada och i många fall förvånansvärt trygga. Vi har tokroligt ihop.
Väl nere i biblioteket visade jag dem till bordet med alla nya böcker. Jag visade läroboken som de skulle checka ut idag och jag visade Ove som vi ska läsa om några veckor i världens smartaste temagrej som jag hittat på. Jag gjorde mitt bästa för att inte snegla på de två högarna med den rysligt bekanta framsidan som också låg på samma bord. Den med röd rygg.
"Men det är här ju din bok!" sa en av grabbarna och plockade upp den från bordet. Nästa man likadant. De kikade på framsidan, den ena kommenterade på författarbilden medan den andra började läsa baksidan.
Där står jag. Mina glada grabbar kollar in min bok. Som skolan köpt tio ex av. Två separata världar möts. Jag hade skrivit på morgonen före jobbet, men det var inget som jag pratade om när jag väl kom dit.
"Kan vi inte läsa den här istället?" tyckte killarna och log med varma, svarta ögon.
"Nej", sa jag snabbt.
De skrattade.
Sen lånade vi läroböcker och gick tillbaka upp där vi lärde oss vad en tes är och hur man skriver en argumenterade text. På ett bord en trappa ner låg tio Lianne staplade på varann.
