Favoritlek

Översättaren messar en fråga. Oftast ett namn, ett begrepp, en plats, en terminologi som vi glömt namnge. (Mitt jobb att bestämma just namn). Ibland vill hon bara ha smakråd. 

Och leken? Den är förstås för mig att gissa meningen och scenen! Utifrån ett eller två ord brukar jag 95% av gångerna veta exakt vilken mening det är, trots att jag inte läst Ljus som varit dolt sen den korrekturlästes för snart två år sedan.

Kan man få en applåd? Inte? 

Jag kan i alla fall utlova att översättningen är helt fantastiskt magisk. Jag hoppas ni rekommenderar den till alla icke-svensktalande vänner ni har!

Läsare

Det har trillat in lite läsarkärlek på sistone, efter Bokmässan och efter julmarknad. Det har också trillat in lite fler beställningar än vanligt. Det värmer. Det gör det värt det, tycker maken, och låter mig skriva vidare på den episka, gastkramande del tre. 

Men jag skrev nästan ingenting förra veckan. Så många tusen ord hamrades fram veckan före att när jag var klar med hela den delen av boken (fem kapitel) så gick luften ur mig lite. Skrev en middagsscen som blev för lång och för pratig. Funderar djupt och hårt på saker. 

Dessutom är det jul och det är fint. 

Nyåret bär med sig massor med nytt: omslaget ska offentliggöras, en spännande video utlovas och så datum för boksläpp.

Shit vad jag skriver!

Ville bara säga det.

Jo, och att igår var jag världens bästa mamma för att min nästan tolvåring kom upp klockan 23.02 och kunde inte sova och ville att jag skulle läsa senaste scenerna för henne så att hon skulle kunna somna och då tvingade jag henne att gå och lägga sig istället för att vara uppe till midnatt med tanke på att hon idag ska lussa för både skolan och åldringarna och detta gjorde jag TROTS att jag INGET HELLRE VILLE än läsa mina senaste små tillskott högt för någon NUUUU, NUUU och sen var jag inte alls en särskilt bra syster istället som följd av det, för då blev det att jag facetimade henne mellan tolv och ett på natten för hon ville så väldigt gärna höra nya scenerna och satt och skrattade så lyckligt åt alla skämt på rätt ställe, men hon kunde inte lyssna på scenerna klockan 23.04 eftersom hon var tvungen att se klart på Downton först och det kan man ju förstå fastän det var på svtplay eftersom det ändå var det sista avsnittet någonsin, förutom julspecialen som kommer på annandan.

Men hörrni shit vad jag SKRIVER, det bara poppar nya scener och stryks gammalt och jobbas om hela, hela, hela tiden! 

Fast nu måste jag kanske sova middag. Var uppe så himla sent igår.

Jag tror att du kan se det själv

Handledarmöte.

Du har ju kommit väldigt långt, säger handledaren, innan hon går igenom de tankar kring vetenskapligt förbättrande som hon fått när hon läst första utkastet till min uppsats. 

Det enda jag är orolig för är att den ska bli för lång - inte för att jag till vardags skriver 500sidiga romaner, utan för att det finns för mycket intressant att ta upp inom min frågeställning.

Men allt hon säger pekar på att hon vill att jag ska ta upp mer, inte mindre. Jag förstår att det för min del kommer att innebära ordplockande med pincett den här veckan: om jag tar bort de här fem orden här kan jag stoppa in den nya meningen därborta.

På slutet frågar jag rakt ut om det är något som står ut, något avsnitt som hon känner att jag kan korta ner eller ta bort.

Hon tittar på mig rakt, eftersom hela hennes person är sådan, och så säger hon: Jag tror att du kan se det själv.

Åratal av självredigering stiger inuti när hennes danska, intellektuella ögon ser in i mig. 

Som om hon visste att jag ägnat veckan åt att läsa inskickade manus.

Som om hon visste att jag var författare.

Som om hon visste att jag var förläggare.

Men det gör hon inte.

Hon har bara sett min skrivprocess under de gångna veckorna, hört mina resonemang under seminarierna, och hon drar slutsatsen att det inte är några som helst problem för mig att redigera klart min uppsats.

På fredag är det inlämning.

En julmarknad på slottet (i oredigerad form)

Silversmeden har en döskalle i ringbrynja på sitt bord. Besökarna brukar fråga vad den heter. Tjabo, svarar silversmeden, fastän hans fru, som skriver en doktorsavnhandling om Virginia Wolf i översättning till svenska, hävdar att det är en tjej. Han har alltid hetat Tjabo, säger smeden. Tjabolina, föreslår tvålmakerskan från England.

Doktoranden skrattar. Silversmeden ler under hattbrättet.
Besökarna köper inte brynjan.

Skulpturmålerskan bredvid säljer Bauerfigurer. Prinsessan Tuvstarr omringas av troll på hennes bord. En drake har tappat örat och en liten flicka fingrar på julängeln medan en annan undrar hur mycket älvan på molnet kostar. Barnhänder plockas ständigt bort från de ömtåliga sagofigurerna, sällskap efter sällskap, som silas genom gången mellan våra marknadsstånd.

Hemslöjdsgummorna tvärs över säljer lotter. En för tio, tre för tjugo, ropar de hela dagen. Tombolan snurrar, gummorna håller tummarna. Besvikna barn med ofördelaktiga nummer får en pepparkaka.

På hörnet står yllekillen och säljer skinn, vantar och fällar. Han köper min andra bok till brorsdottern. Hon tyckte om del ett som hon fick i julklapp förra året. Han pratar i korthuggna meningar vid mitt bord innan han återvänder till de tovade ylletomtarna. Varje gång jag tittar dit, tittar han på mig. Jag vet inte vad hans ögon säger.

Träsnidarsonen står på samma hörn som förra året. Han säljer sin pappas träkistor, nyckelskåp och smörknivar. Pappan dog för längesen, men den 80åriga frun har så mycket sniderier hemma att hon fortsätter ställa ut på marknaden år efter år. 29 år har de stått nu, säger träsnidarfrun. Jag tycker de ska propsa på att få stå gratis nästa år. Vi brukar luncha ihop borta i utställarkällaren och skratta åt osannolika anekdoter. Jag vet inte varför de gillar mig, men jag dras till dem som författare gör till anektodfyllda original.

Patronen på vår marknadsgata är smeden med de tvinnade mustascherna. Guldknapparna blänker på ena sidan västen, klockkedjan dinglar mittemot och fötterna stegar med självklar pondus medan händerna vilar i varann bakom ryggen. Tunga, svarta pjäser pryder hans bord: advetsljusstaken, korkskruven och den mångarmade kandelabern som silversmedens fru doktoranden vill ha i present nästa gång hon fyller jämt. För tillfället nöjer hon sig med att köpa en tung, kantig spik av större modell att spika sin avhandling med på väggen på Umeå Universitet där man fortfarande brukar den seden. 

Skulpturmålerskan vill idka byteshandel - mina böcker mot draken utan öra. Hennes självförtroende tillägger att jag kan få en femtiolapp också - trots att draken är värd 350 och jag tar 200 för mina böcker. 

Hon säger att jag kan fundera på det. Det gör jag.
Tvärs över gången kysser doktoranden sin silversmed.

Jag beundrar brevkniven som smeden tillverkat. Hans fru meddelar att barnbarnet inte vet vad man har en brevkniv till och sörjer de handskrivna brevens död. Jag muntrar upp med att en alternativt användningsområde för det rustika hantverket kunde vara som mordvapen av trädgårdsmästaren i biblioteket.

Tvålmakerskan skrattar. Smeden tvinnar mustaschen och säger nåt på flytande skånska.

Slottspersonalen med hennafärgat hår går en runda för att se till sina utställare. Hon undrar om det blir ensamt bakom mitt bord, men jag har ju ett huvud fullt med karaktärer, hälsar jag. De kommenterar allt som händer.  Det kan hon gott tänka sig.

Jag tackar för att någon erkänner deras närvaro på slottet och får höra om annan sådan närvaro. Medan hon pratar om slottsherrens dotter som lever kvar här inser jag att hon inte skämtar. Vålnaden är verklig för henne och jag ber henne därför hälsa. Hennahåret tackar för att jag förstår att världen består av mer än det som det fysiska ögat ser.

Lianne håller med.
Jag känner mig skeptisk.

De ungdomar som går förbi mig utan att ägna Lianne en blick, de kan jag urskilja på långa avstånd. Deras ögon är mätta, som om de redan sett och lärt sig allt värt att veta på youtube. Ingenstans bland slottets julprakt finns något som lockar. De ratar inte bara Lianne. De ratar allt.

Jag hälsar lika glatt på alla.

På lunchen säger träsnidarsonen att nyckeln till ett långt liv är att aldrig tappa sin nyfikenhet. Hans vithåriga mor står på marknaden tio timmar om dagen. 

De barn som sugs till omslagen på mitt bord är de som förstår att böckerna inte är gjorda av papper, utan av en upplevelse de ännu inte haft. De har längtan i sina ögon. De vill läsa, känna, lära mer. Många föräldrar uppmuntrar och vill gärna köpa böckerna. Andra går vidare innan barnet ens läst klart baksidestexten.

Finns böckerna på biblioteket, frågar någon medan händerna smeker omslaget. Ja, säger jag, och sörjer. Inte för att jag gick miste om ännu en såld bok, utan för att barnet är så oförstådd. Flera gånger kommer hon tillbaka och klappar böckerna, fotar dem och ställer försynta frågor som bär på mer än vad orden rymmer. Hennes mamma köper tvålmakerskans läppcerat och ber ungen skynda.

Om jag gick på marknaden skulle jag köpa allt det jag ser i besökarnas kassar: rökt korv och ostar, cider, knäckebröd, choklad och marsipan. Kanske hjortronsylt till maken och en påse biscotti till teet. Färsk grönkål, kärvar, kransar och handstöpta ljus. 

Det kan bli dyrt.
Tur att jag inte kan lämna bordet.

Alla barn åker skridskor på det blanka golvet. Sorlet sällskapas hela tiden av det släpande ljud som kunde tillhöra slottsspöket. 

En ensam flicka i dovblå jacka går nerför vår marknadsgata fem gånger. Hon är rätt ålder, men hon verkar inte intresserad av att läsa för hon går så långt bort från mitt bord som hon kan. Det är ju helt okej. Alla elvaåringar läser inte 500sidorsböcker till vardags. 

Men sjätte gången kommer hon inte ensam, utan med föräldrar. Nu glittrar ögonen och hon törs närma sig böckerna som tydligen utgör en enorm tjusning. Föräldrarna förklarar att hon älskar att läsa. Flickan vill väldigt gärna ha dem. Hon får dem av sin pappa. Jag signerar. Hon står fortfarande blyg.

Det finns alla sorter.

Något som också silversmeden konstaterade och skakade på hatten. En kvinna hade valt örhängen, provat, speglat sig, skulle köpa, men bara hämta gubben först. Gubben hade tittat på silversmedens bord och kastat ett "det där har han ju bara svängt ihop!" i smedens ansikte innan gått igen. Kvinnan hade lommat därifrån utan nya örhängen. 

Det finns alla sorter på en marknad.

De tio-tolvåriga läsarna jag möter är både pojkar och flickor. De äldre tonåringarna är bara flickor. Jag bestämmer mig för att framgång den här helgen innebär att sälja böckerna till en lång, gänglig grabb. 

Det gör jag. Jag minns vad han heter. Han tycker inte det är underligt alls att längta efter att läsa en bok med en flicka på framsidan. Hans mamma köper båda böckerna till honom som julklapp, eftersom de är något han verkligen önskar sig.

Han är längre än jag.

Han är framtiden.

En dag i Vilseland

Vaknar av liten Busa som kryper upp i sängen och vill ha gos. Hör telefonen plinga nånstans i närheten. Busan skuttar iväg till förskolan med pappa och telefonen visar nya bilder på omslaget till Allt som vi lovat. Iam, seriens ena huvudkaraktär, som tidigare såg ut som en hobbit, ser nu mer ut som en superhjälte. 

Illustratören förtjänar respons, men Vilse har numera akademiska uppsatser att skriva. En kort facetimekonversation med lillasyster senare ("Vad är det egentligen som är fel på Iam den här gången?") och en uppsats knackas klart. 16 sidor om Markus Zusaks Boktjuven och barnlitteratur om förintelsen skickas iväg till handledare och Vilse firar med att svara illustratören nogsamt men snällt.

Ett annat mejl. En vacker fråga av tillit till Vilse Förläggaren ger livet rosenkant på väg till förskolan. Därefter veckohandla på Maxi men telefonen låter igen och nu kom svaret från illustratören som inte alls är arg för min respons (den här gången heller), utan ser hoppfullt på omslagets framtid.

Hemma. Mat i kylskåpet, frukt dignar i skålarna. Lekande, utklädda barn. Jag skriver ut dagens skiss och ritar lite på den, fotar och skickar tillbaka till mannen som gör min berättelse visuellt verklig.

Imorgon ska jag skriva bok. Fredag blir det handledarmöte och tillbaka till Zusak och andra världskriget.

Snart är det jul, VilseVerkstad och oändliga skrivardagar.

Och ni vet att det är massor jag vill blogga ikapp, men det enda jag tror mig utlova inom kort är en novell om helgens julmarknad som jag skrev under helgens julmarknad. Meta på den!

Dessa häxor som bara ställer till det

Jag vet att jag skrivit om det förr. Att det är svårt med alla häxor i serien som gör att jag inte kan använda ord som "medmänsklighet" eftersom inte en enda kotte är människa, eller uttryck som "gudsförgäten" i en tillvaro där ingen gud finns.

Men nu har jag råkat skriva "förhäxad" i dess jordliga betydelse. Och det går inte. Det kan inte stå så, för om det ordet fanns i Den Goda Cirkeln så skulle det rimligtvis betyda något annat.

Häxor, häxor, häxor. 

När badkarsproppar och B-uppsatser krockar

Det är inte det att texten om Weimarrepubliken och Remarques författarskap inte är bra, för den är lättillgängligare än många andra texter vi läst under kursen och den diskuterar en roman som jag tycker om. Dessutom behöver jag verkligen läsa den och det jättenoga därtill.

Det är alltså inte det att texten inte är bra.

Den är bara inte tillnärmelsevis så bra som boken jag skriver. 

Var är min inre Pippi när jag behöver henne? Hon som säger till på skarpen så jag lyssnar och lyder direkt? 

Mvh / vill bara skriva skriva skriva. 

Motorn som håller maskinen brummande

Så jag är tillbaka på universitetet och listan på kurslitteratur är möjligtvis ännu längre än högen med smutstvätt här i Vilsehuset med inte mindre än fem invånare. Sällan har jag känt mig så pressad tidsmässigt och sällan har det varit så dålig tajming att ligga magsjuk ett par dagar och hamna efter i kursen redan från början.

Men jag hankar mig fram. Försöker vara noga med att känna mig ledig när jag är med barnen, så att de ska må bra. Jag kan ju ändå inte läsa när jag är med barnen, så varför stressa över det? Sen går det inte så bra med att läsa i alla lägen när jag borde ty jag har en tendens att somna över böckerna som måste läsas.

Låt mig berätta om den lilla fristad jag har. Jag har beslutat - mot bättre vetande - att tågresan till skolan är förbjuden pluggtid. Inga telefoner slösurfas på. Inga böcker hetsläses. På tåget sitter jag i 20 minuter med händerna i knäet, ögonen ut genom rutan eller ner i golvet, och lyssnar efter mina karaktärer. 

Det går inte att räkna antalet scener som vuxit fram under dessa stunder av tystnad. Hade jag möjlighet, skulle jag lätt kunna skriva tre-fyra scener efter de där tågresorna. Men det gör jag ju inte, för i ena fallet har jag just kommit fram till skolan och i det andra fallet har jag trött kommit hem.

Men de där tågresorna, de är själva motorn i skrivarmaskinen som gör att jag trots skriande tidsbrist, skriver som en tok under små, stulna stunder på Allt som vi lovat. 

Tre saker vill jag göra klart i nuläget: 

1. Jag är galet nöjd med resultatet i manus så här långt. 

2. Den där badkarsproppen är så fruktansvärt UR nu att jag omöjligt kan hindra framfarten av ord. 

3. Jag njuter av det.

Nyheter avslöjas på gammal plats

Idag gör jag ett gästspel på Debutantbloggen som jag var med och drev förra året. Inbjuden av årets gäng att reflektera kring mitt andra år som författare, när jag med två böcker ute och en tredje på väg, inte längre kallas debutant. 

Häng med, spännande nyheter avslöjas på slutet!

/ Vilse, som legat i magsjuka hela veckan och inte fått blogga om bokmässa och annat som hon tänkt och hoppas ni kan hålla till godo med detta.

Lianne och jag ska göra bokmässan!

Den korta historien: Jag ska på bokmässan! Jag ska ha egen monter i år. Med monterpersonal! Och inte vilken monterpersonal som helst, utan en sedan många år mässvan sådan. Var jag står någonstans? Jo, i A04:26, bland barnböcker och fantasy, precis där Lianne hör hemma.

Den långa historien: Föreningen som jag stod med förra året skulle inte ha någon monter i år. Så deppigt. Hela våren kändes det trist att missa mässan, denna ypperliga plats att möta nya läsare och nätverka och bara ha roligt. Men budgeten kändes ansträngd tyckte både min halva och andra halvan av förlagets styrelse.

Men så var det en etablerad deckarförfattare som skrev till mig i somras. Hans fru köpte min första bok till deras barnbarn förra året. Det var första gången vi träffades, men tydligen hade författaren i fråga läst den här lilla Vilse-bloggen och visste vem jag var. Så nu i somras, när mässan kom på tal, uttryckte han att han så ser fram emot att träffa mig igen på mässan och köpa del två i serien till barnbarnet, eftersom grabben i fråga tyckt så mycket om del ett.

Och så stod jag där. Monterlös. 

Det dög inte. 

Diskussioner påbörjades.

Inspiration flödade. Idéer föddes.

Styrelsen övertalade sig själv.

En monter bokades bakom kulisserna. En liten en, men funktionsduglig och mysig som bara den.

Utan vidare, skulle Lianne och jag plötsligt till mässan igen, men nu i den form och på det sätt som vi själva vill och trivs med.

Läs mer HÄR och kom för allt i världen förbi och hälsa! Ni hittar mig som sagt i A04:26 alla fyra dagar.

När Lianne mötte mässan för första gången förra året
I år blir det med TVÅ böcker

Men bara tyst. Så ingen hör.

*viskar* Jag tror att något rör på sig.

*viskar tystare* En scen med Iam.

*himlar med ögonen* Eller egentligen hela gänget. Men Iam är rolig. Lite smått förvånad också.

*vågar prata i någorlunda normal samtalston* Jag var på kräftskiva igår och hamnade i samtal med en kompis som läst första boken men inte andra, och två ungdomar som bodde i huset vi hälsade på. De ställde massa frågor om böckerna och det kändes roligt att få prata om det igen. De fascinerades och log och ställde följdfrågor.

Utdrag:

Ungdom i huset: "Men vad menar du, har du redan skrivit tredje och fjärde boken?"

Jag: "Javisst. För längesen. Men det är massa redigering kvar, framförallt av trean, och därför kommer den ut först nästa år. Men det rör sig ändå om ett gammalt manus."

*inflika att författaren där tänkte att hon var lite, lite trött på Lianne (bara lite) och att hon inte har någon susning om hur skrivandet ska komma igång.*

*viskar igen* Men så spelade jag piano idag.

*med handen runt munnen* Scener från en resa i tredje bokens början har malt i veckan och jag tror något föll på plats.

*rösten tror den är lika tyst, men det är den inte eftersom entusiasmen lyser igenom* Faktum är att jag fylldes av längtan efter att skriva, riktig längtan. Inte för att jag borde eller för att jag måste ge ut den ett visst datum eller för att jag önskar den var klar så jag fick läsa den i sin helhet, utan jag längtade efter att skriva för att det som pågick i mitt huvud var så bra att det förtjänar att skrivas ner. Jag tjusades.

*med glittrande ögon nu* Och det finaste var att min första tanke när denna längtan övermannade mig var att jag tänkte "Tänk att det finns nya, oskrivna, underbara scener som min syster inte har läst än. Hon kommer älska dem!"

Händerna föll sen från klaviaturen när jag insåg att jag fortfarande ser henne som seriens målgrupp. Trots att min dotter älskar böckerna, och massor, massor med barn och ungdomar med henne.

Och det gjorde att jag blev tvungen att blogga.

*andas fram sista orden* Jag tror att jag kommer skriva snart. Och jag tror att jag kommer att älska det.

Min syster på väg till Kändo

Två beslut

Mitt nuvarande lärarvikariat har fått mig att analysera Berättelsen om Lianne ur ett antal terapi-liknande vinklar. Jag hade tänkt skriva om det förra veckan. Kanske skriver jag om det imorn. 

Just nu har jag två beslut att kungöra och kungöras måste det. Annars vet man ju hur det blir. Ingen som kollar om man håller vad man lovat.

Beslut nummer 1: Jag ska prova (och med största sannolikhet köpa) Scrivener. Jag har en mycket stark aversion emot att lära mig nya program. Jag har en starkare aversion emot att förändra den sortens vanor. Men mitt gratis-skriv-program hänger sig hela tiden och mina dokument måste återskapas och må dåligt. Det är ingen inbjudande miljö längre. Jag frågade maken vad han tyckte, riktiga Word eller Scrivener (och då tänkte jag att Word kan komma till användning för fler personer i familjen Vilse än bara mig, med tre skolbarn och deras läxor) och han sa Scrivener. Så jag lovar att ge det en ärlig chans. Ingen hantverkare utan rätt verktyg och allt det där.

Beslut nummer 2 (som egentligen är nummer ett): Första utkastet till Allt som vi lovat ska vara färdigt i mitten på februari. Det måste det. Annars har jag ingen tid att redigera manuset, om boken ska komma ut under hösten nästa år. Det här beslutet är svårt eftersom jag knappt skriver alls och ska ägna denna hösten åt B-uppsats och sånt. Jag frågade min lillasyster om det överhuvudtaget var realistiskt och hon sa klokt på lillasyster-vis att jag inte kommer kunna hindra mig själv från att skriva när det väl släpper.

*lite lätt orolig för att det inte ska släppa*

På skaparhelgen som krönte sommaren sa jag att boken var som ett badvatten som skvalpade runt helt färdigt i mitt huvud och allt som behövdes var att dra ur proppen så skulle allt rinna ur mig och hamna på rätt plats.

Det är fortfarande sant. Men proppen är tyvärr omöjligt att finna.

Oavsett hur det går med proppletande och nytt-program-tillvänjande, tänker jag att det är bra med en deadline. Och jag tänker att jag höll på likadant förra hösten. Jag började aldrig den där redigeringen av I levande mörker och ändå blev jag klar i februari, för att jag hade en deadline.

*tänker att det är olika att redigera ett färdigt manus och skriva om ett gammalt helt på nytt, men säger inget om det*

Det här med musik live

Stans Kulturskola höll pianokonsert igår (eller pianocafé som det heter för att barnen inte ska förskräckas för mycket). För att använda ett alltför slitet uttryck, så var det m a g i s k t.

I mina älskade Emily-böcker upplever den skrivande, drömmande flickan Emily då och då något som hon kallar för "glimten". Hon vet inte hur hon annars ska beskriva det, men världen stannar upp, bröstet fylls och något ställs på glänt så att hon får en glimt av en större, färggrannare värld. Nu var det längesen jag läste böckerna, så det är möjligt att jag tolkar om vad hon skildrar, men i stort är glimten ett ömtåligt, åtråvärt ögonblick av djup förbindelse med något större och evigare som inte är religiöst.

Glimten är en av flera anledningar till att jag älskar Emily-böckerna, eftersom jag också upplever  den suggestiva, gäckande glimten.

Ni vet, något surrar dovt och djuplodande i bröstet, omvärlden försvinner, tankarna saktar ner och klarnar samtidigt. Nackhåren pirrar. Det är en fysisk reaktion lika mycket som psykologisk och trots glimtens bräckliga och flyktiga natur, kan den vara flera minuter i bästa fall, men glimten kommer aldrig när du jagar efter den.

Detta magiska tillstånd faller över mig ibland när jag: 

- skriver bok

- sjunger

- läser bok

- lyssnar uppmärksamt på någon

- bedömer elevtexter (jag vet, visst är det häftigt!)

- genomlever musik

Min privata teori är att det handlar om att jag nyttjar eller ger näring åt ett kreativt centrum. Att skapa eller vara medskapare. Att läsa och bedöma andras texter är en kreativ process, att verkligen lyssna och ta till sig av andras erfarenheter likaså. 

Naturligtvis var jag på pianokonserten igår för att lyssna på min 11åriga dotter. Hon är fantastisk. Säga vad man vill om hennes ostädade rum, men spela piano, det kan hon. Ändå var hon så nervös och jag vinkade och log mot henne allt vad jag kunde medan hon förflyttades genom sittkön närmare och närmare den gigantiska flygeln på det stora, stora boktorget där jag också haft mina boksläpp.

Visst fanns där många ungar som haltade sig genom Idas sommarvisa och Für Elise, men även under dessa nummer var jag till bredden fylld av aktning inför deras mod att spela inför så många människor, så unga och små som de var. Och mellan dessa små stapplande fingervalser kom de lite äldre ungdomarna som utan tvekan hade kunnat ta betalt för sina uppträdanden.

Nu älskar jag pianomusik. Förvisso. Men pianomusik live, som regnar över ens törstande själ utan att en förväntat sig att få uppleva det, det mina vänner, kan orsaka glimtar. Innan det hann bli min trollunges tur att spela var jag känslomässigt utmattad av att ta mig genom alla dessa toner som östes ut i rummet. Glimten grep tag och släppte inte greppet på  l ä n g e.

Någon rev av den intensiva temamusiken från Pirates, någon annan försänkte oss i sex minuter lockande, trevande Twilight i moll. En lång, smal nästan-vuxen elev med tydlig autism blandade svulstiga, klassiska, hamrande verk med något som - att döma av leendet hos hans lärare - måste varit egenkomponerat. När applåderna för honom tystnat tackade han inte bara genom att buga, utan genom att spela en trudelutt. En ung grabb, inte äldre än fjorton, med halvlångt hår och sportiga kläder, spelade ett långt, ömt stycke som jag aldrig hört men närmast kan beskriva som en kärleksförklaring till instrumentet där hela klaviaturen nyttjas till fullo. 

Sist kom så min trollunge och spelade Yirumas "River flows in you". Nervositeten och den långa väntan orsakade ett felsteg. Ett enda. Jag vet ju att hon kan den som rinnande vatten. Efteråt bugade hon och rusade till mig för en kram, innan vi gick ut och åt på resturang för att fira hennes stora bedrift, nästan-nioåringens sagolika mål på fotbollscupen förra veckan och att femåringen lärt sig cykla utan stödhjul.

Min enda fråga nu är vad jag ska lyssna på när jag skriver idag.

Katastrofen är ett faktum

Jaha. Det här bevisar en gång för alla hur effektivt det är att promenera.

Där gick jag, i ett lätt vårregn, intet ont anandes, och insöp dofterna av grönt som efter dagar med sol plötligt blir vått. Minsta Busan var lämnad på förskolan och jag skulle hem och förlagsjobba, vilket idag bland annat betyder posta böcker till BTJ.

Jag brukar bokfundera under mina tisdagspromenader. Brukar skriva när jag kommer hem. Ofta dikterar jag direkt in i telefonen redan under promenaden och det är vad jag hade tänkt göra idag också.

Istället får jag en helt ny idé. 

Och den är faktiskt görbra.

Men den f ö r ä n d r a r.

Idén är en prolog. En prolog till trean. En kort prolog som utspelar sig ett hemligt antal år före trean börjar, och som sätter tonen för treans grundläggande konflikt och största mysterium.

Hap.

Men jag kan väl inte lägga till PROLOGER hur som HELST? Fenomenet prolog är förbehållen första boken, faktiskt. Bara ettan har prolog. Tvåan har det inte och inte fyran heller. Att lägga till en prolog till trean skulle rubba hela balansen i seriens totala dramaturgi.

Dessutom *fnyser högt*, skulle en prolog betyda att jag BYTER tredje bokens FÖRSTA MENING! Det är väl ingenting man gör HUR som HELST?! Jag råkar tycka om mina första meningar, i alla fyra böckerna. De betyder någonting. De står som vackra symboler för vardera verk. Visst, det är möjligt att jag kommer att tycka om den nya första meningen i en prolog som jag inte har någon aning om hur jag skulle skriva än, men då måste jag ju VÄNJA mig vid det, begriper ni väl? Förstameningar är liksom ingenting som man HAFSAR ihop på en höft! Man skriver dem och sen läser man dem tusen gånger medan en stark, varaktig relation växer fram. Man älskar dem. Ömt.

Så.

Vad sjutton gör jag nu?

Postar böcker?

Miljöskadad, men lycklig

Liten Vilse ser på film på Netflix. Random film med halvkända ansikten. Vilse gillar vändningarna i början, tänker att så illa är det inte ändå, för att vara okänd Netflixfilm.

Faktiskt gillar Vilse utvecklingen riktigt mycket. Vilse gillar karaktärerna. Vilse gillar filmen mycket mer än hon väntat sig!

Och sen händer det. 

Eftersom jag är författare, svensklärare och allmänt berättelseknarkande människa går hjärnan igång och då låter hjärnan ungefär så här:

Var har jag sett det här litterära motivet förut? Visst känns det lite som Sheldon i Big Bang? Nej, det är lite missvisande, men ja, jo, nu vet jag, det känns ju som Splash! Åh, jag älskade Splash när jag var barn, det var en sån där 80talsfilm som verkligen gick hem i mitt lilla barnahjärta. Har ju gillat Tom Hanks sen dess, faktiskt, men vad hette hon som spelade sjöjungfrun egentligen? Det är ju hennes oskuldsfullhet inför världen på torra land som gestaltas här igen, fast i annat, nytt, fräscht format.

Nej vänta, NU vet jag, huvudkaraktären här är ju lite som Amy Adams i Förtrollad! Ja, så är det! Fast, nä. Det når inte hela vägen fram.

Och så BAM! Allt landar. 

Temat, motiven och faktiskt hela freaking FABELN (alltså den grundläggande ploten) är ju exakt densamma som i sagan om Rapunzel! JAA! Med en tvättäkta skäggig Flynn Ryder och allt! Och Trassel som är min favorit-Disney! Inte konstigt att jag faller för den här filmen, den är som en mysig Trassel för vuxna!

Och det govänner, var min fredagkväll med filmen Barefoot. 

Vreden som stiger tills orken sätter stopp

Häromdagen läste jag ut Jag heter inte Miriam, boken som stått överst både på min böcker-köpta-på-bokmässan-lista och på böcker-att-läsa-efter-bokrelease-lista. Den var värd väntan!

Första halvan av läsupplevelsen var jag så fylld. Det är det bästa ord jag kan hitta.

Fylld av tankar kring romernas situation i Sverige och Europa idag.

Fylld av tankar på mina tre (!) nära vänner vars tre farmödrar suttit i koncentrationsläger.

Fylld av fascination kring överlevnadsinstinkten som Miriam visar - inte i Auschwitz och Ravensbrück i första hand, utan i efterkrigstidens Sverige. Hur hon läser av de sociala sammanhangen hela tiden under hela sitt liv, för att handla så som hon förstår att de andra förväntar sig och vill att hon ska handla - så att hon ska få stanna i paradiset Sverige.

Under andra halvan började jag bli arg och vreden steg och steg och steg.

Först var jag arg på doktor Mengele, som till skillnad från Hitler, hade den dåliga smaken att leva ett långt och lyckligt liv i Brasilien efter det att han tillbringat kriget med sinnessjuka experiment på små barn.

Men efterhand som jag tog mig igenom de riktigt tunga kapitlen förflyttades vreden från doktor Mengele, Hitler och SS till författaren. Varför måste hon skriva boken så här hemsk? Varför måste hon gå in på varenda vidrig detalj? Varför måste små, romska barn torteras, som om det inte var nog som det är? 

Slutet var så rätt och snyggt avvägt som något kan vara. Historien som knyter ihop eländet, utspelar sig under en, enda dag: Miriams 85-årsdag och den historien är bokens oas från svälten och misshanden. Jag tycker om familjen som författaren ger Miriam och deras inbördes intriger som blir så små och fåniga i skuggan av kriget och hjälper läsaren att relatera till alltihop. Och det är i slutet av denna egna historia som författarinnan väljer att berätta för läsaren något som jag inte visste förut: att romerna aldrig fått någon kompensation av Tyskland såsom judarna fått, eftersom de inte utrotades av rasbiologiska skäl, utan för att de är kriminella. Varenda en, tydligen. Även de små, söta barnen som doktor Mengele hade ihjäl.

Det var mycket längesen något med andra världskriget gjorde mig så arg. Så besinningslöst arg! Jag minns hur min väninna berättade om den spottstyver hennes farmor fått av Tyskland, men hur familjen ändå kände att pengarna inte kunde användas till vad som helst, för att de betydde något. 

Men romerna har aldrig fått nåt. Fortfarande inte. Och anledningen därtill gör mig rasande.

För budskapet i Jag heter inte Miriam är otvetydigt: här har vi en kvinna som ljög och sa att hon var judinna för att det var bättre. Romernas anseende befann sig så långt ner på skalan att hon vann på att ljuga och bli judinna. Judarnas lidande och historia är välkänd, men de andra krakar som nazisterna rövade livet från talas det sällan om. Denna fiktiva kvinna väljer i alla fall att bryta med sitt modersmål (jag som lärare i svenska som andraspråk reagerar särskilt på detta, att inte få tala sitt språk på 60 år!), sin döda familj och sin kultur för att få leva i paradiset Sverige. Det var priset. Romerna var nämligen inte välkomna hit efter kriget. Inte ens de vita bussarna såg milt på de stackarna och denna historia får mig att utvärdera hur vi idag ser på människor och människor och hur romer bemöts fortfarande. 

Ett långt samtal med min romska kompis blev det, sen fanns inga krafter kvar att underhålla vreden med.

Ingen kan vara arg för alltid. Det leder inte till nåt.

Men Miriams berättelse kommer jag alltid bära med mig och rekommendera till de elever som gillar den här typen av böcker, och faktum är att de flesta ungdomar gör det. De dras till det otäcka, så då kan de lika gärna få med sig en vacker lärdom på köpet.

Tack, Majgull.

När matsalsbordet fylls av suddbös från 40 olika sudd och hjärnan ändå lyckas tänka på annat

Idag har jag (med två förkylda, griniga barn hemma) rättat nationella prov.

Eller för att gestalta samma mening:

Medan hostan, bråken och snorpappren misslyckades med uppmaningen att samsas på övervåningen, öppnade hon nästa häfte från Skolverket varpå nytt suddbös föll ut över matsalsbordet. Hon stoppade ytterligare en turkisk peppar i munnen och ignorerade skoskaven i gommen. Rödpennan gick av sig själv nu, för vid det här laget kunde hon alla de rätta svaren utantill.

Så. 

Nu känns det bättre. 

Det gäller att ta varje chans tillvara att få skriva något under lärarens mest intensiva period på jobbet.

De nationella proven är nämligen inte det enda som pockar på så här vid läsårets slut. Det är uppsatser, salstentor (jag ska ge mitt livs första prov!), rester och kompletteringar in i det oändliga. Kroppen är så matt att den bara vill se på Forsyte Saga om kvällarna/eftermiddagarna/helgerna. 

Inget annat. 

Nope.

Samtidigt plågas jag av en flod av scener, repliker, exotiska ceremonier, gamla seder och smärtande, oväntade konflikter (Vid Serena, det är SÅ många konflikter i Allt som vi lovat!). Brottstycken klottras ner här och var, längre haranger återberättas studsande för maken, innan kroppen åter kollapsar framför Forsyte Saga, men ingenting skrivs ordentligt. Inte just nu. 

Koncentrationsförmågan används liksom upp under arbetstid till att sätta rättvisa betyg och hitta på elevanpassade lösningar till dem som sölade hela hösten och nu kom på att de gärna vill ha godkänt i svenska i alla fall.

Men det finns ströstunder. I bilen, i köket. 

Då kommer de flygande på breda, glittrande vingar. 

Dagdrömmarna.

På dem lyfter jag från spisen till mitt andra hem, där jag bevittnar främmande folkslags traditioner, hör någon gråta bakom en låst dörr och känner doften av salt när havsvinden ruskar om skutan medan hjärnan tar anteckningar och känner en redan älskad berättelse djupna, breddas och odla dova bastoner. Med händer bakbundna av livet ser jag boken växa ändå. 

Fast Shomin tycker det är på tiden att jag läser på om trålfiske.

Så just nu gör jag det. 

Tills potatisen kokat klart.

Och hjärtat kan resa i tiden

En vecka tog det, innan jag fann mina steg tillbaka hit för att berätta.

Men för läsarna tog det bara två dar.

Två dagar efter boksläppet kom första brevet. En trettonåring som läst ut I levande mörker skriver att hon är kär i mina böcker, att varje sida i boken var som en överraskning, att hon nu fantiserar om fortsättningen och hoppas trean kommer lika snabbt som tvåan gjorde.

Dagen efter kom ännu än hyllning.

Dagen efter det en till.

Jag är rätt säker på att folk blivit högmodiga för mindre.

Ändå känner jag mig ödmjukare än någonsin.

För varje hyllningsbrev vill hjärnan blicka framåt. 

Titta! tänker den. Någon älskar det här. Någon säger att böckerna förändrat liv. Hur ska jag nå ut till fler som kan känna samma sak? undrar hjärnan.

Men hjärtat är alldeles stilla.

Hjärtat ser bakåt.

Inåt.

Hjärtat ser Liannes leende ögon. 

Hennes gillande. Hennes uppskattning.

Under så många år var hon besviken på mig.

De mörka ögonen - som ingen annan än jag kan tyda - skrek av frustration.

Hon serverade mig sitt mod, sin kärlek, sin nakna sorg, sin seger.

Och jag misslyckades.

Misslyckades med att berätta, gestalta, göra rättvisa.

Och nu är hon nöjd. Tillfreds.

Till och med stolt.

Hissdörrarna går igen framför hennes ansikte och jag hör henne skratta där bakom.

Hon är inte ensam i hissen och jag undrar vad som händer sen.

Nyförälskad går jag vilse i mitt eget Kändo på nytt.

Ser världen ur deras ögon som just flyttat in och vill dröja kvar.

Jag njuter av deras sällskap.

Platsen blir komplett först i deras gemenskap.

Tacksamheten att äntligen få dela den, låter sig inte finna ord.

Dagen före boksläppet spelade jag igenom en notpärm med musik.

Skrivmusik, inspirationsmusik, refuseringsmusik.

Fingrarna på pianot ledsagade rösten

och för en stund blev all tid närvarande samtidigt.

Varje tillfälle i mitt liv när jag hört eller sjungit sången förut

existerade samtidigt.

Refuserna och läsarbreven stod sida vid sida

Lianne log, Iam log större

och mitt hjärta var fyllt till bredden.

Boksläpp på Kulturhuset Fyren lördag 11 april

Nästa vecka smäller det!

En vecka kvar.

En vecka.

Lianne och jag känner oss ömsom laddade, ömsom alldeles lugna.

Alla som bor i Göteborgsområdet eller i Varbergsområdet eller någonstans mellan dessa är hjärtligt välkomna till Kungsbacka. Öppet boksläpp mellan 12-14 och kl 13.00 intervjuas jag på boktorget av den eminenta, bokmässevana A. Berg.

Dessutom går boken redan att köpa på Bokus och Adlibris! HUR BUSIGT SOM HELST när släppdatum är satt om en vecka. Men för er som inte kan komma till Kungsbacka, KLICKA och KÖP!