Det här med att INTE redigera

Alltså jag vill inte skryta, inte alls, framförallt inte innan Allt som vi lovat ens har släppts och kan innehålla vilka fel som helst. Men jag vill i all enkelhet påstå att jag har fått god övning i att redigera böcker de senaste åren.

En enkel faktauppställning:

Ljus som varit dolt: originalmanus skrevs 2002. Boken släpptes 2014

I levande mörker: originalmanus skrevs 2003. Boken släpptes 2015.

Allt som vi lovat: originalmanus skrevs 2008. Boken släpps hösten 2016.

Jo, jag har skrivit andra böcker inemellan de här årtalen, men jag har inte skrivit ett helt nytt manus sen 2011. Sen 2012 har jag redigerat böcker. 

Jag upprepar: sen 2012 har jag redigerat böcker. Strykt, bytt ut, lagt till, format om. År ut och år in. Under fyra år. 

Under helgen som kommer ska jag skapa ett nytt dokument. Jag ska skriva ner beskrivningar till karaktärer som jag ännu inte känner särskilt väl. (Ingen av dem är Lianne!) Jag ska formge en ny antagonist och specificera dess syfte i historien och dess mål och medel och huruvida jag vill att hen ska förbli dold för läsaren.

En röst i bakhuvudet undrar om jag minns hur man gör. Hur man lär känna nya. Hur de låter. Vilket språk de använder. 

Det jag har är en stomme. En mycket tydlig plot. 

Därtill en önskan.

Jag hoppas det räcker.

När kreativiteten tar spinn. Åt fel håll.

Jag skyller allt på skrivarmusiken. Som vanligt. *muttrar lågt åt bilstereons håll*

Vad som hände var att jag tog beslutet att ta paus från intensiva slut-skrivandet av Allt som vi lovat, för att göra ärenden med den baktanken att lite tid borta från manus skulle ge tankarna rum att spinna klart en del detaljbeslut så att skrivtiden kunde fortsätta på mest effektiva vis när jag väl återvände.

Blev det så? Nej. För bilåkandet förflyttade mig till ett ANNAT manus. Hur oförskämt? Min nästa bok (alltså inte Fyran, utan nästa bok som jag kommer få skriva helt ny och som kommer bli precis hur bra som helst) bara kastade sig över mig, likt ett utsvultet lejon, och överöste mig med "det här syftet har den här antagonisten" och "det här försöker den här karaktären uppnå" och "den här personen måste nog bli kär i honom trots allt" för att mynna ut i regelrätta, färdiga, kalasbra repliker till bokens stora slutscen! Ursäkta?! Har jag TID med det här?

Nej, just det. Det har jag inte.

Så vad gör jag? 

Vackra, tjocka böcker

Jag sitter och letar vackra samlingsvolymer i nätbokhandeln. Tjocka, inbundna, dyra med Shakespeares samlade verk eller Oscar Wilde eller Brontësystrar eller allihop. 

Helst allihop.

Och de ska vara jättevackra. Och jag ska läsa i dem. 

Jag äger redan Shakespeares samlade verk och jag har läst i den och gör så ganska regelbundet. Men det är en häftad version med oinspirerande omslag köpt på bokrea. 

Jag längtar efter de tjocka, vackra böckerna. Kanske med nedsänkt eller upphöjd titel så man kan känna bokstäverna under fingertopparna medan tyngden av ord som levt länge trycks mot knäet.

Visst fyller jag år i sommar, men måste jag vänta? 

Jag letar vackra, tjocka samlingsvolymer. Det kan bli så när man har nya, vackra bokhyllor mittemot skrivarhörnan.

Den här till exempel (den skulle Anna älska)! Och den här och den här och den här!

Omslaget till del tre!

IDAG offentliggörs omslaget till del tre och jag är så STOLT! Kika in HÄR för att få se det. Boksläpp: september 2016.

Någon måste verkligen sätta fart med redigeringen.

Ny deadline och röda flaggor

Sportlovsutmaningen gav mycket god effekt! Med liten influensa på det som innebar extra skrivtid är maskineriet igång lagom till att nya jobbet inte tar alla vaken tanketid utan bara tanketid under arbetstid.

Alltså har vi ny deadline sista mars för färdigt grovmanus. Då har jag fortfarande våren på mig att redigera språåååket och flytta några scener hit och dit och sen blir det korr från och med sista juni. 

Det innebär att boken kan släppas till hösten som tänkt. HURRA!

Jag har just påbörjat ett flaggsystem förstår ni, som är mycket uppmuntrande. Då kan jag se i scenlistan i Scrivener vad som är kvar och det leder till att det blir mycket mindre överväldigande. Röd flagga betyder gammal scen som ska göras om helt. Lila flagga betyder att den röda flaggan är bearbetad ett varv på intrig och perspektivnivå, men fortfarande inte är klar när det kommer till språk och gestaltning.

Sen jag började med detta kan jag se hur de röda flaggorna minskar. Jag kan se att de inte var så många som jag trodde och hela projektet går från "boken är skit och ingenting är gjort än" till "så fort du har en ledig stund är det bara att dyka ner i valfri rödflagga, vilken som helst går bra, för allt är bättre än inget" och sakta men säkert betas flaggorna av.

Hepp!

Måste bara prata av mig om Alicia

Nyheten som kom den nyvakna Vilse att skutta ur sängen var den om Alicia och hennes Oscar. Statyetten alltså. Alicia är svensk - från Göteborg dessutom - och det borde räcka för att göra vem som helst prillig, men dessutom känner jag det lite som att jag följt henne (vilket jag kanske inte gjort, men, men) och det är det inte alltid man gjort, men när man har det, då blir det stort.

Vi såg Alicia först i Kronjuvelerna. Jättekonstig svensk miniserie som vi älskade. Underbart slut. Jättekonstigt, för den som inte är van vid surrealism och drömmar och verklighet och vad var vad nu igen? Alicia var strålande i Kronjuvelerna, men ännu mer älskade jag henne i En Kongelig affär. Där pratade hon plötsligt danska (kan man vara så bra på danska bara för att man är skådespelare?) och hon var så vacker och talangfull och välregisserad att jag tänkte att jag funnit en ny favorit.

Då dyker hon plötsligt upp i Anna Karenina! Va? tänkte jag. Där står hon på rollistan tillsammans med Jude Law och Kiera Knightly och spelar mot Domhnal Glesson, också en stigande stjärna och favorit (som sen fick roll i nya SW som en galaktisk reinkarnation av Hitler). En liten roll var det hon hade i Anna Karenina, men ändå! Svenska ALICIA i en sådan storfilm?

Och sen sa det bara poff. Hon är något så kolossalt bra med Kit Harrington i Testament of Youth, hon är med i Ex Machina, hon är med i Danish Girl. Vad händer, jag hänger inte med! Som kronan på verket får hon nu en guldstaty för sin insats ihop med storfavoriten Eddie Redmayne (som jag också älskat sen 2010, säger bara Jack i Pillars of the Earth!) i Danish Girl som jag ännu inte sett, men vars trailer jag kan utantill.

I alla fall. Lite off topic, men jag behövde bara prata av mig. GLAD! 

Morgondagens stjärna: Adam Driver.

Väl mött då.

Coldplay och REM-fasen

Där är jag nu. Spelar gamla, fina album med gitarrer som påminner om när jag först skrev den här boken 2008. 

Jag skriver alltså. En hel del. Och lyssnar på Parachutes och Around the sun och skriver in låttexter i min bok. 

Nä. Nu ljuger jag. Bara en rad faktiskt.

Jag är lite svag för att stjäla konst till annan kost och allt det där ni vet.

I alla fall. Ville bara uppdatera så här på sportlovets näst sista dag att det går bra. 

Utmaningen funkade.

Boken blir nog skriven ändå.

Nu blir det hemgjord risgrynsgröt till kvällsmat och sen dip och Mello.

Go lördag!

Jag har sett det!

Imorse vaknade jag med ett pirr i magen. Är det julafton? Min födelsedag? Nej. Idag skulle jag få se framsidan till Allt som vi lovat, första gången  målat i färg. 

Jag såg att mejlet kommit. Jag stängde ögonen igen. Törs inte. 

Jag tände telefonen, tryckte på länken och la händerna för skärmen. 

Sakta surrade kretskorten. En bild i blått glimtade mellan mina fingrar.

Och sen. Där var den. Jag tittar på den. Jag ser vad konstnären arbetat fram ur min historia. Vad han skänkt liv.

Som jag längtar efter att visa er alla!

Snart så.

Det ska finnas ett före och ett efter den här scenen

Sportlovet börjar med familjefrukost och sen en timme vid pianot. 

Jag spelar allt jag älskar. 

Jag sjunger poetiska ord som betyder något och förundras över att rösten bär fastän det var längesen jag satt där. 

Jag undrar hur soundtracket skulle låta till Allt som vi lovat om det var en film.

Om boken jag skriver skulle filmatiseras och någon fantastisk musiker fick i uppdrag att skriva huvudlåten, vilken text skulle den ha? 

Jag spelar och sjunger och gräver djupare, för scenen som fötts i veckan kräver poesi. 

Den får inte skrivas hur som helst.

Jag tänker så här: världslitteraturen kommer ha en skiljelinje i och med den här scenen. 

Det kommer finnas ett före, där man främst talade om Shakespeare, och sen kommer det finnas ett efter.

Inte alls högmodigt.

Inga idiotiska krav.

Bara en känsla av poesi och sanning som presenterar något rent utan att göra det corny.

Bara det.

Sportlovsutmaning!

Om några timmar har jag överlevt (med bravur?) första halvlek av första terminen på nytt jobb. Hurra! Idag ska mina nyanlända få hålla sina redovisningar som de arbetat med hela veckan. Spännande är bara förnamnet: de ska stå framför klass och prata svenska!

Sportlovet bär med sig familjetid, kusinlek och efterlängtade utflykter. I detalj funderar jag och planerar och längtar efter sovmorgon och mycket kramar med de mindre invånarna i Vilseland. Men. Det slog mig. Jag kanske skulle försöka s k r i v a också?

Omslaget kommer bli officiellt om några veckor. Texten däremot står still sen ett tag. Vad som behövs här är förstås en utmaning: att skriva något varje dag under lovet. Som någon klok sa en gång, om det så bara är en mening eller ett ord, så måste något knappas ner dagligen. Tänk om antalet ord skulle öka under veckans gång? Tänk om jag skulle få ordning på de bångstyriga kapitlen där i början av mitten? Tänk om jag skulle bli så fast i texten igen att jag skulle orka fortsätta skriva även när jobbet drar igång igen efter sportlovet?

Man vet inte. Den som skriver får se. 

Situationskomik i Den Goda Cirkeln

Helgen ägnas åt rekreation (ty den som arbetar så hårt som jag gör numera måste vila, vila, vila), flera varianter på tolvårskalas och skrivande av en spontanteater som ska användas för att lajva Lianne i spännande ungdomsverksamhet.

Det sistnämnda har känts klurigt. Den spontanteater som används för tillfället sen många år tillbaka är en vedertagen sådan, känd i sina kretsar för att fungera väldigt bra i grupp för att få upp stämningen. Den har ingen nämnvärd handling utan rider på att det blir väldigt roligt när ungdomsledaren läser ett manus som ingen förut hört, samtidigt som ungdomarna gestaltar olika roller såsom hjälte, skurk, dörr och vattenhål. 

Min uppgift har varit att skapa en ny kontext till denna verksamhet. De gillar Den Goda Cirkeln. De tycker att den fungerar som diskussionsunderlag för deras värderingsdagar som de håller och därför skriver jag en spontanteater i tre akter som ska fylla samma roliga funktion som den tidigare teatern gjorde, men som har en handling och ett budskap att knyta an till när värderingsdagen är slut.

Först kändes det som sagt klurigt. Liannes värld är närmast helig för mig och man får förstås inte skratta åt fel saker. Men snart la sig allt på plats. Det roliga blir just situationskomiken: träd som susar, fotbollar som studsar, mattor som rör på sig - allt gestaltat av elever i årskurs sju - samtidigt som storyn finns där.

Innan vi har nästa omgång gäster på besök, hoppas jag kunna tweaka det hela ett varv till så att balansen mellan komik och budskap och balansen mellan elevernas frihet att gestalta och handlingen i sig fungerar lite bättre.

Se där. Ett inlägg blev det i januari i alla fall. Nån gång när jag fått näsan över vattenytan ska det kanske bli mer.

Favoritlek

Översättaren messar en fråga. Oftast ett namn, ett begrepp, en plats, en terminologi som vi glömt namnge. (Mitt jobb att bestämma just namn). Ibland vill hon bara ha smakråd. 

Och leken? Den är förstås för mig att gissa meningen och scenen! Utifrån ett eller två ord brukar jag 95% av gångerna veta exakt vilken mening det är, trots att jag inte läst Ljus som varit dolt sen den korrekturlästes för snart två år sedan.

Kan man få en applåd? Inte? 

Jag kan i alla fall utlova att översättningen är helt fantastiskt magisk. Jag hoppas ni rekommenderar den till alla icke-svensktalande vänner ni har!

Läsare

Det har trillat in lite läsarkärlek på sistone, efter Bokmässan och efter julmarknad. Det har också trillat in lite fler beställningar än vanligt. Det värmer. Det gör det värt det, tycker maken, och låter mig skriva vidare på den episka, gastkramande del tre. 

Men jag skrev nästan ingenting förra veckan. Så många tusen ord hamrades fram veckan före att när jag var klar med hela den delen av boken (fem kapitel) så gick luften ur mig lite. Skrev en middagsscen som blev för lång och för pratig. Funderar djupt och hårt på saker. 

Dessutom är det jul och det är fint. 

Nyåret bär med sig massor med nytt: omslaget ska offentliggöras, en spännande video utlovas och så datum för boksläpp.

Shit vad jag skriver!

Ville bara säga det.

Jo, och att igår var jag världens bästa mamma för att min nästan tolvåring kom upp klockan 23.02 och kunde inte sova och ville att jag skulle läsa senaste scenerna för henne så att hon skulle kunna somna och då tvingade jag henne att gå och lägga sig istället för att vara uppe till midnatt med tanke på att hon idag ska lussa för både skolan och åldringarna och detta gjorde jag TROTS att jag INGET HELLRE VILLE än läsa mina senaste små tillskott högt för någon NUUUU, NUUU och sen var jag inte alls en särskilt bra syster istället som följd av det, för då blev det att jag facetimade henne mellan tolv och ett på natten för hon ville så väldigt gärna höra nya scenerna och satt och skrattade så lyckligt åt alla skämt på rätt ställe, men hon kunde inte lyssna på scenerna klockan 23.04 eftersom hon var tvungen att se klart på Downton först och det kan man ju förstå fastän det var på svtplay eftersom det ändå var det sista avsnittet någonsin, förutom julspecialen som kommer på annandan.

Men hörrni shit vad jag SKRIVER, det bara poppar nya scener och stryks gammalt och jobbas om hela, hela, hela tiden! 

Fast nu måste jag kanske sova middag. Var uppe så himla sent igår.

Jag tror att du kan se det själv

Handledarmöte.

Du har ju kommit väldigt långt, säger handledaren, innan hon går igenom de tankar kring vetenskapligt förbättrande som hon fått när hon läst första utkastet till min uppsats. 

Det enda jag är orolig för är att den ska bli för lång - inte för att jag till vardags skriver 500sidiga romaner, utan för att det finns för mycket intressant att ta upp inom min frågeställning.

Men allt hon säger pekar på att hon vill att jag ska ta upp mer, inte mindre. Jag förstår att det för min del kommer att innebära ordplockande med pincett den här veckan: om jag tar bort de här fem orden här kan jag stoppa in den nya meningen därborta.

På slutet frågar jag rakt ut om det är något som står ut, något avsnitt som hon känner att jag kan korta ner eller ta bort.

Hon tittar på mig rakt, eftersom hela hennes person är sådan, och så säger hon: Jag tror att du kan se det själv.

Åratal av självredigering stiger inuti när hennes danska, intellektuella ögon ser in i mig. 

Som om hon visste att jag ägnat veckan åt att läsa inskickade manus.

Som om hon visste att jag var författare.

Som om hon visste att jag var förläggare.

Men det gör hon inte.

Hon har bara sett min skrivprocess under de gångna veckorna, hört mina resonemang under seminarierna, och hon drar slutsatsen att det inte är några som helst problem för mig att redigera klart min uppsats.

På fredag är det inlämning.

En julmarknad på slottet (i oredigerad form)

Silversmeden har en döskalle i ringbrynja på sitt bord. Besökarna brukar fråga vad den heter. Tjabo, svarar silversmeden, fastän hans fru, som skriver en doktorsavnhandling om Virginia Wolf i översättning till svenska, hävdar att det är en tjej. Han har alltid hetat Tjabo, säger smeden. Tjabolina, föreslår tvålmakerskan från England.

Doktoranden skrattar. Silversmeden ler under hattbrättet.
Besökarna köper inte brynjan.

Skulpturmålerskan bredvid säljer Bauerfigurer. Prinsessan Tuvstarr omringas av troll på hennes bord. En drake har tappat örat och en liten flicka fingrar på julängeln medan en annan undrar hur mycket älvan på molnet kostar. Barnhänder plockas ständigt bort från de ömtåliga sagofigurerna, sällskap efter sällskap, som silas genom gången mellan våra marknadsstånd.

Hemslöjdsgummorna tvärs över säljer lotter. En för tio, tre för tjugo, ropar de hela dagen. Tombolan snurrar, gummorna håller tummarna. Besvikna barn med ofördelaktiga nummer får en pepparkaka.

På hörnet står yllekillen och säljer skinn, vantar och fällar. Han köper min andra bok till brorsdottern. Hon tyckte om del ett som hon fick i julklapp förra året. Han pratar i korthuggna meningar vid mitt bord innan han återvänder till de tovade ylletomtarna. Varje gång jag tittar dit, tittar han på mig. Jag vet inte vad hans ögon säger.

Träsnidarsonen står på samma hörn som förra året. Han säljer sin pappas träkistor, nyckelskåp och smörknivar. Pappan dog för längesen, men den 80åriga frun har så mycket sniderier hemma att hon fortsätter ställa ut på marknaden år efter år. 29 år har de stått nu, säger träsnidarfrun. Jag tycker de ska propsa på att få stå gratis nästa år. Vi brukar luncha ihop borta i utställarkällaren och skratta åt osannolika anekdoter. Jag vet inte varför de gillar mig, men jag dras till dem som författare gör till anektodfyllda original.

Patronen på vår marknadsgata är smeden med de tvinnade mustascherna. Guldknapparna blänker på ena sidan västen, klockkedjan dinglar mittemot och fötterna stegar med självklar pondus medan händerna vilar i varann bakom ryggen. Tunga, svarta pjäser pryder hans bord: advetsljusstaken, korkskruven och den mångarmade kandelabern som silversmedens fru doktoranden vill ha i present nästa gång hon fyller jämt. För tillfället nöjer hon sig med att köpa en tung, kantig spik av större modell att spika sin avhandling med på väggen på Umeå Universitet där man fortfarande brukar den seden. 

Skulpturmålerskan vill idka byteshandel - mina böcker mot draken utan öra. Hennes självförtroende tillägger att jag kan få en femtiolapp också - trots att draken är värd 350 och jag tar 200 för mina böcker. 

Hon säger att jag kan fundera på det. Det gör jag.
Tvärs över gången kysser doktoranden sin silversmed.

Jag beundrar brevkniven som smeden tillverkat. Hans fru meddelar att barnbarnet inte vet vad man har en brevkniv till och sörjer de handskrivna brevens död. Jag muntrar upp med att en alternativt användningsområde för det rustika hantverket kunde vara som mordvapen av trädgårdsmästaren i biblioteket.

Tvålmakerskan skrattar. Smeden tvinnar mustaschen och säger nåt på flytande skånska.

Slottspersonalen med hennafärgat hår går en runda för att se till sina utställare. Hon undrar om det blir ensamt bakom mitt bord, men jag har ju ett huvud fullt med karaktärer, hälsar jag. De kommenterar allt som händer.  Det kan hon gott tänka sig.

Jag tackar för att någon erkänner deras närvaro på slottet och får höra om annan sådan närvaro. Medan hon pratar om slottsherrens dotter som lever kvar här inser jag att hon inte skämtar. Vålnaden är verklig för henne och jag ber henne därför hälsa. Hennahåret tackar för att jag förstår att världen består av mer än det som det fysiska ögat ser.

Lianne håller med.
Jag känner mig skeptisk.

De ungdomar som går förbi mig utan att ägna Lianne en blick, de kan jag urskilja på långa avstånd. Deras ögon är mätta, som om de redan sett och lärt sig allt värt att veta på youtube. Ingenstans bland slottets julprakt finns något som lockar. De ratar inte bara Lianne. De ratar allt.

Jag hälsar lika glatt på alla.

På lunchen säger träsnidarsonen att nyckeln till ett långt liv är att aldrig tappa sin nyfikenhet. Hans vithåriga mor står på marknaden tio timmar om dagen. 

De barn som sugs till omslagen på mitt bord är de som förstår att böckerna inte är gjorda av papper, utan av en upplevelse de ännu inte haft. De har längtan i sina ögon. De vill läsa, känna, lära mer. Många föräldrar uppmuntrar och vill gärna köpa böckerna. Andra går vidare innan barnet ens läst klart baksidestexten.

Finns böckerna på biblioteket, frågar någon medan händerna smeker omslaget. Ja, säger jag, och sörjer. Inte för att jag gick miste om ännu en såld bok, utan för att barnet är så oförstådd. Flera gånger kommer hon tillbaka och klappar böckerna, fotar dem och ställer försynta frågor som bär på mer än vad orden rymmer. Hennes mamma köper tvålmakerskans läppcerat och ber ungen skynda.

Om jag gick på marknaden skulle jag köpa allt det jag ser i besökarnas kassar: rökt korv och ostar, cider, knäckebröd, choklad och marsipan. Kanske hjortronsylt till maken och en påse biscotti till teet. Färsk grönkål, kärvar, kransar och handstöpta ljus. 

Det kan bli dyrt.
Tur att jag inte kan lämna bordet.

Alla barn åker skridskor på det blanka golvet. Sorlet sällskapas hela tiden av det släpande ljud som kunde tillhöra slottsspöket. 

En ensam flicka i dovblå jacka går nerför vår marknadsgata fem gånger. Hon är rätt ålder, men hon verkar inte intresserad av att läsa för hon går så långt bort från mitt bord som hon kan. Det är ju helt okej. Alla elvaåringar läser inte 500sidorsböcker till vardags. 

Men sjätte gången kommer hon inte ensam, utan med föräldrar. Nu glittrar ögonen och hon törs närma sig böckerna som tydligen utgör en enorm tjusning. Föräldrarna förklarar att hon älskar att läsa. Flickan vill väldigt gärna ha dem. Hon får dem av sin pappa. Jag signerar. Hon står fortfarande blyg.

Det finns alla sorter.

Något som också silversmeden konstaterade och skakade på hatten. En kvinna hade valt örhängen, provat, speglat sig, skulle köpa, men bara hämta gubben först. Gubben hade tittat på silversmedens bord och kastat ett "det där har han ju bara svängt ihop!" i smedens ansikte innan gått igen. Kvinnan hade lommat därifrån utan nya örhängen. 

Det finns alla sorter på en marknad.

De tio-tolvåriga läsarna jag möter är både pojkar och flickor. De äldre tonåringarna är bara flickor. Jag bestämmer mig för att framgång den här helgen innebär att sälja böckerna till en lång, gänglig grabb. 

Det gör jag. Jag minns vad han heter. Han tycker inte det är underligt alls att längta efter att läsa en bok med en flicka på framsidan. Hans mamma köper båda böckerna till honom som julklapp, eftersom de är något han verkligen önskar sig.

Han är längre än jag.

Han är framtiden.

En dag i Vilseland

Vaknar av liten Busa som kryper upp i sängen och vill ha gos. Hör telefonen plinga nånstans i närheten. Busan skuttar iväg till förskolan med pappa och telefonen visar nya bilder på omslaget till Allt som vi lovat. Iam, seriens ena huvudkaraktär, som tidigare såg ut som en hobbit, ser nu mer ut som en superhjälte. 

Illustratören förtjänar respons, men Vilse har numera akademiska uppsatser att skriva. En kort facetimekonversation med lillasyster senare ("Vad är det egentligen som är fel på Iam den här gången?") och en uppsats knackas klart. 16 sidor om Markus Zusaks Boktjuven och barnlitteratur om förintelsen skickas iväg till handledare och Vilse firar med att svara illustratören nogsamt men snällt.

Ett annat mejl. En vacker fråga av tillit till Vilse Förläggaren ger livet rosenkant på väg till förskolan. Därefter veckohandla på Maxi men telefonen låter igen och nu kom svaret från illustratören som inte alls är arg för min respons (den här gången heller), utan ser hoppfullt på omslagets framtid.

Hemma. Mat i kylskåpet, frukt dignar i skålarna. Lekande, utklädda barn. Jag skriver ut dagens skiss och ritar lite på den, fotar och skickar tillbaka till mannen som gör min berättelse visuellt verklig.

Imorgon ska jag skriva bok. Fredag blir det handledarmöte och tillbaka till Zusak och andra världskriget.

Snart är det jul, VilseVerkstad och oändliga skrivardagar.

Och ni vet att det är massor jag vill blogga ikapp, men det enda jag tror mig utlova inom kort är en novell om helgens julmarknad som jag skrev under helgens julmarknad. Meta på den!

Dessa häxor som bara ställer till det

Jag vet att jag skrivit om det förr. Att det är svårt med alla häxor i serien som gör att jag inte kan använda ord som "medmänsklighet" eftersom inte en enda kotte är människa, eller uttryck som "gudsförgäten" i en tillvaro där ingen gud finns.

Men nu har jag råkat skriva "förhäxad" i dess jordliga betydelse. Och det går inte. Det kan inte stå så, för om det ordet fanns i Den Goda Cirkeln så skulle det rimligtvis betyda något annat.

Häxor, häxor, häxor. 

När badkarsproppar och B-uppsatser krockar

Det är inte det att texten om Weimarrepubliken och Remarques författarskap inte är bra, för den är lättillgängligare än många andra texter vi läst under kursen och den diskuterar en roman som jag tycker om. Dessutom behöver jag verkligen läsa den och det jättenoga därtill.

Det är alltså inte det att texten inte är bra.

Den är bara inte tillnärmelsevis så bra som boken jag skriver. 

Var är min inre Pippi när jag behöver henne? Hon som säger till på skarpen så jag lyssnar och lyder direkt? 

Mvh / vill bara skriva skriva skriva. 

Motorn som håller maskinen brummande

Så jag är tillbaka på universitetet och listan på kurslitteratur är möjligtvis ännu längre än högen med smutstvätt här i Vilsehuset med inte mindre än fem invånare. Sällan har jag känt mig så pressad tidsmässigt och sällan har det varit så dålig tajming att ligga magsjuk ett par dagar och hamna efter i kursen redan från början.

Men jag hankar mig fram. Försöker vara noga med att känna mig ledig när jag är med barnen, så att de ska må bra. Jag kan ju ändå inte läsa när jag är med barnen, så varför stressa över det? Sen går det inte så bra med att läsa i alla lägen när jag borde ty jag har en tendens att somna över böckerna som måste läsas.

Låt mig berätta om den lilla fristad jag har. Jag har beslutat - mot bättre vetande - att tågresan till skolan är förbjuden pluggtid. Inga telefoner slösurfas på. Inga böcker hetsläses. På tåget sitter jag i 20 minuter med händerna i knäet, ögonen ut genom rutan eller ner i golvet, och lyssnar efter mina karaktärer. 

Det går inte att räkna antalet scener som vuxit fram under dessa stunder av tystnad. Hade jag möjlighet, skulle jag lätt kunna skriva tre-fyra scener efter de där tågresorna. Men det gör jag ju inte, för i ena fallet har jag just kommit fram till skolan och i det andra fallet har jag trött kommit hem.

Men de där tågresorna, de är själva motorn i skrivarmaskinen som gör att jag trots skriande tidsbrist, skriver som en tok under små, stulna stunder på Allt som vi lovat. 

Tre saker vill jag göra klart i nuläget: 

1. Jag är galet nöjd med resultatet i manus så här långt. 

2. Den där badkarsproppen är så fruktansvärt UR nu att jag omöjligt kan hindra framfarten av ord. 

3. Jag njuter av det.