En utflykt till posten

Vad är vackrare än ett nyligen utskrivet manus? En mängd ord som väntar på att få leva och beröra.

 Och här är tydligen en bild på mig. En liten lyckokram till manuset innan det bär av till posten.

Nu har manuset förvandlats till post. De lyckliga tu är B Wahlström och Rabén och Sjögren. Alfabeta, Natur och Kultur samt Bonnier Carlsen tar emot manus per mejl. Det tackar både min plånbok och regnskogen för.

Och här sitter jag i början av min nya fas. Väntan...

Säger som Strindberg...

Det händer!

Vill bara kort meddela att just i detta nu tar dokumentet form, dokumentet som innehåller hela den färdiga boken (istället för de kapitel-dokument som jag använder när manuset fortfarande är under arbete.)

Förstår ni vad det betyder? Det betyder att allt är korrläst och klart och imorgon ska jag till brevlådan. Återkommer med bildbevis då.

Sorg

De senaste fem dagarna har varit omtumlande. 

Först blev jag tillfrågad att gästblogga på Debutantbloggen och var smått hög av de fina ord som Sofia Hallberg skrev om mig. Sen hade jag en tjejträff på fredagkväll för att fira att mitt manus är klart samtidigt som de första kommentarerna på manuset började droppa in från underbara T. Det var en dag av skrivarlycka och vänskap.

På lördagen svängde livets pendel åt andra hållet. Jag fick veta att min kusin, min älskade fina kusin som är 31 år gammal precis som jag och var min närmaste förtrogna under barndom och tonår, förlorat sin man. Han fick en stroke och från ena stunden till den andra var han bara borta. 

Som jag gråtit.

Det är anledningen till tystnaden här, trots att jag har massor att säga om skrivande precis som vanligt. Men just nu är jag dämpad, bedövad. Det har lättat lite igår och idag, men samtidigt kan jag inte riktigt med att leva som vanligt när hennes liv är slagit i spillror.

Ett litet erkännande: I sådana här lägen känner jag mig som en bluff i egenskap av författare. Jag skriver om död och sorg, hittar på livsöden och slår sönder relationer för den dramatiska effekten, medan andra omkring mig går igenom riktig sorg.

Sen har jag haft sorg i mitt liv, om ni bara visste. Men på något sätt blir den påhittade gråten som jag alltid försöker hitta nya sätt att beskriva så urbotat fånig när livet visar sig från sin värsta sida och fulgråten rinner ner för mina egna kinder istället ner för boksidorna jag skapar.

Men jag kommer tillbaka. Den här veckan läser jag romaner och skriver brev till min kusin. Nästa vecka ska del 1 skrivas ut till förlag medan jag påbörjar omskrivningen av del 2 i trilogin.

Dags att välja förlag

Den tjugoåttonde augusti 2012 klockan 21:44 blev jag klar med mitt manus. Klar.

KLAR.

Först skickade jag ett meddelande till min lillasyster att jag var klar och när hon inte svarade ett till min andra syster. Sen ringde jag min lillasyster och ylade och studsade. Jag la på och läste, log och strålade. Det här är bra.

Ni förstår att jag känner det redan som att jag segrat. Inget förlag har beslutat ge ut den här boken, men jag känner mig redan som att jag vunnit en vinst, eftersom jag lyckats med mitt mål. Boken är förnyad. Den bär. Den är f a n t a s t i s k. Nu kan alla förlag få ha sina subjektiva åsikter om det här manuset, för jag har lyckats med min del. Jag är nöjd. Manuset förtjänar att bli en bok av papper och trycksvärta som landar i ungdomars händer.

När jag sa det till min lillasyster, sa att jag redan nått min seger sa hon:

- Det märks på dig och det märks på din bok.

Hur belönar man en människa för så vänliga ord?

Nu ska jag läsa igenom alltihop i sin helhet. Till helgen ska jag fara hela vägen till Stockholm (från Göteborg) och gå på Debutantbloggens picnic (längtar!) och nästa vecka ska jag unna mig att läsa någon roman, antagligen blir det någon av debutanternas.

Sen ska jag välja förlag och trycka på "skriv ut." 

Lyckos det förlag som blir valt. *ler*

Vad varje kungadöme behöver

Vid mitt skrivbord har jag skapat mig ett kungadöme. Det är en vacker plats med strålande slott, mäktiga magiker och flygande riddjur. Det är en plats där jag kan gömma mig, där mitt hjärta alltid slår lyckliga slag, men samtidigt en plats som ständigt utmanar mig och tvingar mig att bli bättre på att styra mitt kungadöme.

Nu borde landet blomstra, ty den som regerar har äntligen fått något efterlängtat.

En ny, bekväm stol att sitta på medan händerna väver berättelser av det allra finaste sagostoft.

Mina sagors tron.

Framsteg

Loggboken rapporterar: Dra mig baklänges! Som jag skriver!

Matrosen högst upp i masten ropar avlägset att målet är i sikte. Håll stadig kurs nu och ta in henne lugnt och fint, kapten. Håll ut. En kort distans kvar, det är allt.

Att våga

Den stora frågan nu är om jag vågar hoppa utan att titta.

Jag har fem kapitel kvar att skriva om och jag har en lista på min anslagstavla med en tydlig kapitelöversikt med namnet Vad jag vill behålla. När jag stirrar och stirrar på min kapitelöversikt får jag idéer på hur jag kan dela in kapitlen annorlunda för att det bara ska bli fyra kapitel och det därmed går lite fortare för läsaren att komma in till äventyren. Lite, lite kortare upptakt.

Den stora frågan nu är alltså om jag bara ska sätta mig och skriva efter mina idéer, utan att ens titta på den gamla texten. Bara köra på. Om jag gör det, kommer jag sakna något från originalet, någon replik eller scen som bara försvann? Eller blir det faktiskt bättre så här?

Under den tidigare omskrivningen har jag skrivit nytt, läst det gamla, skrivit om, fogat in. Men nu överväger jag alltså att inte göra det. Bara skriva nytt och foga in det som jag vill ha, inte titta på allt det som försvinner, som kanske, kanske inte behövs för att bygga den här inledningen, den här svåra, svåra inledningen när jag ska presentera ett stort persongalleri och en helt ny, magiskt värld.

Vågar jag hoppa?

Deadline

Vill bara säga att jag tar det här med min egna deadline på allra största allvar. Jag ska vara klar om tre veckor.

Varför?

För det känns bra att lära sig leverera under tidspress. För att det börjar bli dags att närma sig Förlagsmonstret. För att min marknadsföringssvåger har idéer och när det kommer till honom gäller det att smida medan järnet är varmt. 

Om tre veckor ska jag eventuellt till Stockholm för att gå på Debutantpicknick och träffa andra aspirerande/lyckade författare. Då vill jag vara klar, bara för att det skulle kännas så bra.

Sen har vi det här med betaläsare. 

Jag måste säga att jag känner inte samma press som jag gjorde för ett år sedan att ha en massa folk som tycker saker. Det här manuset bär nu, det BÄR verkligen och jag har gjort mitt yttersta. Sen finns det alltid saker att slipa på och redigera när man väl har ett förlag att jobba mot, men jag känner att jag står på mina egna fötter och har nått mina egna mål.

Jag vill att någon läser boken som inte läst den förut som kan säga om jag avslöjar för mycket för tidigt. Jag vill att min syster plöjer den och säger att berättarrösten är som den ska och jag vill att min älskade T korrläser och synpunktar.

Sen ska här klistras frimärken. I mängder!

*mot dokumentet* 

Pinsamt erkännande

I en vecka har jag skrivit på början av manus. I en vecka har jag likt en ko tuggat samma gräs om och om igen, blind för min text, osäker på om första kapitlet bär eller inte.

Så sätter jag igång med kapitel två och tar mig runt på lite roligare mark med några nya småsaker som skulle få komma med. Det kändes ju bra. Men det skulle bli ack så mycket bättre.

För plötsligt träffar huvudpersonen honom. Han gör entré och läsaren får för första gången en bild av vem han är. Och genast blev skrivandet en fröjd och jag gick och la mig alldeles för sent med ett nyförälskat leende i ansiktet.

Så det är lika bra att jag erkänner. Jag är kär i den här berättelsen och jag älskar honom precis lika mycket som hon gör (eller åtminstone kommer att göra om tjugo år.)

Hoppas min underbara man kan ha överseende med det.

*motstår frestelsen att posta en bild på hur han kan tänkas se ut*

Långa pass

Fördelen med att sitta och skriva långa pass är att man får mycket gjort och ser att arbetet fortskrider. Nackdelen är att man kan få ont i kroppen.

Det är ju bra att ställa sig upp ibland och skutta runt eller hämta fler mandelskorpor. Men jag börjar inse att min man har rätt när han säger att jag skulle behöva en annan stol.

Faktiskt har jag kommit fram till att min stol är under all kritik och hela källan till att min svanskota bråkar med mig. Så kan vi inte ha det, hur ska då manus bli klart? (antagligen genom att jag sitter på den ändå, som jag gör just nu).

Med regnet som ursäkt utflyktade vi till Ikea, jag och yngsta barnen. Småland, köttbullar och lek till barnen och en liten tur runt grejerna till mamma.

Jag måste säga att det är svårt. Jag vill så gärna tänka estetiskt i första hand, köpa en fiiiin stol som jag blir lycklig i hjärtat av att se, men skrivandet kanske blir gladare av en bekväm stol så jag gjorde mitt bästa för att hitta en som hade både ock, men det är fortfarande svårt. Kommer det räcka att sitta i den och tycka att den är mjuk och gungar skönt eller är det snarare hur jag sitter lutad över skrivbordet (istället för bakåtlutad mot ryggstödet) som är problemet? Behöver jag nytt tangentbord istället? Både stol och tangentbord? Nytt skrivbord? Fy vad svårt.

Om min man fick bestämma skulle jag få en gigantisk monitor, mjukt tangentbord och en hög, gungande kontorsstol i läder och sen kunde jag sitta bekvämt tillbakalutad men ändå se mitt manus tack vare den stora monitorn.

Men om en sådan monitor skulle belamra mitt skrivbord skulle man inte se alla tavlor, citat och bilder som täcker väggen bakom min laptop.

Ni hör ju. Jag är hopplös.

Komplimang

Jag har en god vän som är det närmaste jag har till författarkollega. Han är en drömmare med smak för ord och episka berättelser som arbetat som programmerare för att försörja familjen men skapat konst vid sidan av. Nu har han lagt om och ägnar sig åt en hel del illustrationer, men i egenskap av gammal skribent är hans råd värdefulla och han är en av de få som jag umgås med som faktiskt förstår vad jag pratar om av egen erfarenhet.

Den här veckan har vi kommit att tala om miljö kontra karaktärer. Det är ett ständigt återkommande tema i våra konversationer eftersom han (i egenskap av illustratör) älskar att beskriva landskap medan jag har en förkärlek för konversationer. 

Hursomhelst, jag kom att citera Varg Gyllanders kloka visdomsord om att inte sitta ner och vänta på gudomlig inspiration utan mycket av skrivandet handlar om att bara göra det.

Då skriver han (på engelska då han är från Kanada): This is the first rule of illustration. If I don't feel like painting, too bad. I have a client waiting, a deadline, and there is no option to sit and wait to feel inspired. I used to think this would take the magic out of creating paintings, but it has created the opposite --- it gives me a very powerful need to come up with inspiration when it's needed, rather than when it wants to come along. So I definitely will say huzzah for you, whenever you don't feel like writing but still do. That is the mark of a writer --- to write!

Har smålett åt detta till och från idag. Känns extra bra när Debutantbloggen talar om alla manus i byrålådor, alla refuseringar och brustna drömmar och att statistiken talar emot mig - de flesta författaraspiranter misslyckas.

Men inte jag väl? 

Jag tror inte det.

Hur det ligger till

Skrev klart sista kapitlet i förmiddags och tillbringade resten av dagen med att smygläsa kapitlet på min telefon och studsa runt i segerdanser.

Öppnade dokumentet "kapitel 1". Vågade inte titta på det. Tillverkade en hemmagjord födelsedagspresent av högsta klass till bästa kompisen istället. La barnen. 

Klickade på kapitel 1 och läste en och en halv sida. Blev illamående.

Det håller inte.

Satte mig och gnällde i soffan och kände att livet var surt. Ryckte upp mig.

Så här ligger det till:

Frågan är inte: Hur kan jag fixa det här kapitlet, den här befintliga texten så att jag blir nöjd?

Frågan är: Hur vill jag inleda den här boken? Hur vill jag att berättelsen ska gestaltas?

Ett råd Vilse: Strunta i den befintliga texten så långt det går, så fort det behövs. Tappa inte skrivarlusten. JOBBA! Om fyra veckor ska du vara klar och manus ska gå till ett nytt gäng betaläsare + min älskade korrekturläsare T. Sen ska manus gå till förlag och få JA.

Då kör vi.

Mmm

Det är allt bra fantastiskt att sitta med ett stycke magi i sin hand och bara le.

This is a keeper.

Vindruvor och mandelskorpor

Sommardagarna flyr utan mycket till sommar. Tre baddagar fick vi i Göteborg den här sommaren och vi får väl vara glada för det. Jag tar hand om mina tre barn medan min man renoverar bort semestern och jag kommer på mig själv med att längta till skolstart. Hösten. Det är något visst med den.

Jag har mina skrivpass då och då, inimellan. Jag trycker i mig te och spanska mandelskorpor, proppar öronen fulla med musik och stirrar på mina älskade skrivbordsdekorationer. Jag är i slutet av mitt manus och det är så intensivt och känslosamt. Vackert. Efter avslutat skrivpass studsar jag runt och klappar händer. 

Den här boken kommer att bli utgiven. Den bara måste det. Tänk att den har blivit så här bra.

Ikväll hade jag tänkt sitta med sista sidorna innan jag ger mig på det sista som ska putsas i det här manuset, nämligen de första 8 kapitlen (jag började omskrivningen i kapitel 9). Kapitel 25, det avslutande, ligger där och är ganska klart, men jag skriver ändå inte, pillar inte.

Istället äter jag vindruvor (röda, fastän de är dyrare, men jag älskar dem och eftersom jag är allergisk mot i princip all annan frukt tycker jag att jag får köpa de druvor jag vill ha) och slö-ser på en underbar film om att våga och vinna. 

Men ibland måste jag ner och slå i skåpen, glutta lite på min dator och sända en tanke till karaktärerna som jag älskar.

Och det är då det händer.

Tänk om jag skulle ta och lägga in en helt ny scen i slutkapitlet? En som utspelar sig under natten efter den stora upplösningen? Låta läsaren landa lite, låta min stackars L landa lite. Gotta mig lite. 

Tanken ger mig svindel, ett fånigt leende och fjärilar i magen. Hihihi.

Jag gör väl som jag brukar. Jag testar. Ett experiment alltså. 

Vad tror ni? Hur bra blir det här?

Den bästa presenten

När jag fyllde år i förra veckan fick jag den ofattbara presenten skrivtid som gåva. Under tre dagar som jag själv får välja skulle jag få skriva i åtta sammanhängande timmar. Jag har aldrig skrivit åtta timmar i sträck - ostört!

Klart det fanns en oro. Klart jag undrade hur det skulle gå, om jag skulle behöva ta många pauser för att hålla mig skrivande. 

Kan rapportera att detta är den första pausen jag tagit sen jag började skriva klockan halv tolv. Orden har ramlat fram av sig själv och jag har bara lyft fingrarna från tangentbordet för att läsa om och skratta högt. I fyra timmar i sträck har jag skrivit och är så när som på 1 ½ sida klar med kapitel 23. Det betyder att jag skrivit tretton sidor med endast två sällskap: musik och något att tugga på.

Så där. Pausen slut. Åter till dokumenten.

Skapa lägen

Uppmuntrar samtliga att läsa Manne Fagerlinds inlägg på Debutantbloggen om den fantastiska fotbollsmetaforen.

Att skriva är som att spela fotboll. Det spelar ingen roll hur bra plan du har innan om du inte kan följa med händelseutvecklingen, det rörliga och dynamiska, och skapa bra lägen utifrån förändrade förutsättningar. 

Jag är bra på att skapa lägen. En snygg assist och sen rätt in mellan benen på motståndarna. Tjong! Måååål. Publiken skriker och jag reser mig från stolen och skuttar runt och klappar händer (min målgest) innan jag sätter mig igen och tar tag i nästa halvlek.

Dagens sanning

På Debutantbloggen idag kan vi läsa en intervju av deckarförfattaren Varg Gyllander.

Citat:

Får du skrivkramp någon gång?

Det har aldrig hänt och jag säger som nästa alla andra författare. Det är bara att sätta sig och börja skriva. Vänta inte på den gudomliga inspirationen. För då lär du få vänta.

Det är så sant som det är sagt. 

Så varför kan det ibland vara så svårt att göra? Varför kan jag sitta en kväll och vänta på orden och först när jag lagt huvudet på kudden kommer de och jag blir tvungen att gå upp igen.

Ofta hör jag mig själv säga. Vilse, sätt dig på rumpan och arbeta. 

Ibland lyssnar jag bara så dåligt.

Som skrivaruppdatering kan jag dock meddela att jag skriver igen nu efter två veckor av sjuka barn och andra avbrott. Känslan är euforisk.

En fråga

En fråga: I en bok för ungdomar, vill man att läsaren ska kunna räkna ut mysteriet precis före huvudpersonen och känna sig smart eller vill man överraska?

*sliter sitt hår och försöker fatta beslut med tusen och en valmöjligheter*

Slänga eller inte slänga?

Orden från favoritfilmen The Shadow Dancer ekar i mitt huvud idag. 

"You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself and let them go."

Släpp taget om dem. Släpp taget. Törs jag det?

Nu pratar jag om slutet av första boken, slutet som jag alltid älskat och som varit det enda jag varit nöjd med sen manuset först blev klart. Det är fortfarande bra och det finns fortfarande formuleringar som jag älskar, men tonen i berättarrösten stämmer inte överens med den nya som jag har arbetat fram nu i senaste (och sista) omskrivningen. I den gamla texten berättas historien av en utomstående berättarröst medan i den nya texten har jag tagit ett kliv tillbaka och vi ser allting genom någons ögon, även om det är mina ord och i tredje person.

Vad jag gör när jag öppnar ett nytt kapitel är att jag går igenom vad jag vill behålla och inte, vilka nya scener som ska till och ur vems synvinkel jag vill berätta allting. 

Det känns desto svårare nu. För de här orden ligger i mitt hjärta.

Det är bara det att jag vet vad som händer när jag utgår från den befintliga texten. Jag hakar upp mig och har svårt att slita mig från vissa textfragment och resultatet känns hackigt i första vändan innan jag gått igenom det igen och tagit bort det där sista från originalet.

Dessutom vill jag eventuellt ändra kapitelindelningen.

Ni hör ju vad jag egentligen lutar åt. Men jag törs inte. Den gamla texten ligger hårt i mitt minne och de gamla formuleringarna kommer leva upp när jag skriver om, även om jag skriver i ett nytt dokument.

Have enough faith in yourself and let them go. *upprepar mantrat*

Jag tror att det får bli ett experiment. =) Jag testar att skriva om allting utan hjälp från den gamla texten och ser hur det blir.

Vi vet ju hur experimenten brukar sluta.

I briljans.