Varje gång

Jag har inte retirerat från min kamp eller gömt mig i gammal, bekväm text, inte alls. Det var inte så det var.

Det var bara det att jag funderade på serien/trilogin i stort, och kom att tänka på något som mamman säger i näst sista kapitlet i andra boken, i nya versionen av andra boken, den som jag skrev klart för två månader sen.

Jag slog upp det på telefonen. Skulle bara läsa den scenen. Trodde jag.

Jag fastnade. Jag läste klart hela näst sista kapitlet och slet i princip upp det allra sista så fort jag nådde punkt. Jag satt på bänken i solen på altanen och läste, jag gick till lekplatsen, jag frös, jag gungade barn och jag kände orden bränna i fickan. Väntande.

Nu kom vi in. Nu läste jag klart. Jag plöjde, glufsade i mig och förtärde varje fras, varje ögonkast, varje tanke och replik. Sen tog det slut. Då skrek jag. Ett glädjetjut. Likt en fjortis på Bieberkonsert ylade jag min lycka rakt ut i luften. Ingen klappade mig på axeln, ingen sa att boken äger, ingen tog emot mitt skrik och mina invärtes applåder, men jag njöt ändå av att detta är reaktionen som bokens slut får. Varje gång.

Av mig åtminstone. 

Ah, lite uppåttjack. Det behövde nog jag.