Lianne och jag ska göra bokmässan!

Den korta historien: Jag ska på bokmässan! Jag ska ha egen monter i år. Med monterpersonal! Och inte vilken monterpersonal som helst, utan en sedan många år mässvan sådan. Var jag står någonstans? Jo, i A04:26, bland barnböcker och fantasy, precis där Lianne hör hemma.

Den långa historien: Föreningen som jag stod med förra året skulle inte ha någon monter i år. Så deppigt. Hela våren kändes det trist att missa mässan, denna ypperliga plats att möta nya läsare och nätverka och bara ha roligt. Men budgeten kändes ansträngd tyckte både min halva och andra halvan av förlagets styrelse.

Men så var det en etablerad deckarförfattare som skrev till mig i somras. Hans fru köpte min första bok till deras barnbarn förra året. Det var första gången vi träffades, men tydligen hade författaren i fråga läst den här lilla Vilse-bloggen och visste vem jag var. Så nu i somras, när mässan kom på tal, uttryckte han att han så ser fram emot att träffa mig igen på mässan och köpa del två i serien till barnbarnet, eftersom grabben i fråga tyckt så mycket om del ett.

Och så stod jag där. Monterlös. 

Det dög inte. 

Diskussioner påbörjades.

Inspiration flödade. Idéer föddes.

Styrelsen övertalade sig själv.

En monter bokades bakom kulisserna. En liten en, men funktionsduglig och mysig som bara den.

Utan vidare, skulle Lianne och jag plötsligt till mässan igen, men nu i den form och på det sätt som vi själva vill och trivs med.

Läs mer HÄR och kom för allt i världen förbi och hälsa! Ni hittar mig som sagt i A04:26 alla fyra dagar.

När Lianne mötte mässan för första gången förra året
I år blir det med TVÅ böcker

Men bara tyst. Så ingen hör.

*viskar* Jag tror att något rör på sig.

*viskar tystare* En scen med Iam.

*himlar med ögonen* Eller egentligen hela gänget. Men Iam är rolig. Lite smått förvånad också.

*vågar prata i någorlunda normal samtalston* Jag var på kräftskiva igår och hamnade i samtal med en kompis som läst första boken men inte andra, och två ungdomar som bodde i huset vi hälsade på. De ställde massa frågor om böckerna och det kändes roligt att få prata om det igen. De fascinerades och log och ställde följdfrågor.

Utdrag:

Ungdom i huset: "Men vad menar du, har du redan skrivit tredje och fjärde boken?"

Jag: "Javisst. För längesen. Men det är massa redigering kvar, framförallt av trean, och därför kommer den ut först nästa år. Men det rör sig ändå om ett gammalt manus."

*inflika att författaren där tänkte att hon var lite, lite trött på Lianne (bara lite) och att hon inte har någon susning om hur skrivandet ska komma igång.*

*viskar igen* Men så spelade jag piano idag.

*med handen runt munnen* Scener från en resa i tredje bokens början har malt i veckan och jag tror något föll på plats.

*rösten tror den är lika tyst, men det är den inte eftersom entusiasmen lyser igenom* Faktum är att jag fylldes av längtan efter att skriva, riktig längtan. Inte för att jag borde eller för att jag måste ge ut den ett visst datum eller för att jag önskar den var klar så jag fick läsa den i sin helhet, utan jag längtade efter att skriva för att det som pågick i mitt huvud var så bra att det förtjänar att skrivas ner. Jag tjusades.

*med glittrande ögon nu* Och det finaste var att min första tanke när denna längtan övermannade mig var att jag tänkte "Tänk att det finns nya, oskrivna, underbara scener som min syster inte har läst än. Hon kommer älska dem!"

Händerna föll sen från klaviaturen när jag insåg att jag fortfarande ser henne som seriens målgrupp. Trots att min dotter älskar böckerna, och massor, massor med barn och ungdomar med henne.

Och det gjorde att jag blev tvungen att blogga.

*andas fram sista orden* Jag tror att jag kommer skriva snart. Och jag tror att jag kommer att älska det.

Min syster på väg till Kändo

Två beslut

Mitt nuvarande lärarvikariat har fått mig att analysera Berättelsen om Lianne ur ett antal terapi-liknande vinklar. Jag hade tänkt skriva om det förra veckan. Kanske skriver jag om det imorn. 

Just nu har jag två beslut att kungöra och kungöras måste det. Annars vet man ju hur det blir. Ingen som kollar om man håller vad man lovat.

Beslut nummer 1: Jag ska prova (och med största sannolikhet köpa) Scrivener. Jag har en mycket stark aversion emot att lära mig nya program. Jag har en starkare aversion emot att förändra den sortens vanor. Men mitt gratis-skriv-program hänger sig hela tiden och mina dokument måste återskapas och må dåligt. Det är ingen inbjudande miljö längre. Jag frågade maken vad han tyckte, riktiga Word eller Scrivener (och då tänkte jag att Word kan komma till användning för fler personer i familjen Vilse än bara mig, med tre skolbarn och deras läxor) och han sa Scrivener. Så jag lovar att ge det en ärlig chans. Ingen hantverkare utan rätt verktyg och allt det där.

Beslut nummer 2 (som egentligen är nummer ett): Första utkastet till Allt som vi lovat ska vara färdigt i mitten på februari. Det måste det. Annars har jag ingen tid att redigera manuset, om boken ska komma ut under hösten nästa år. Det här beslutet är svårt eftersom jag knappt skriver alls och ska ägna denna hösten åt B-uppsats och sånt. Jag frågade min lillasyster om det överhuvudtaget var realistiskt och hon sa klokt på lillasyster-vis att jag inte kommer kunna hindra mig själv från att skriva när det väl släpper.

*lite lätt orolig för att det inte ska släppa*

På skaparhelgen som krönte sommaren sa jag att boken var som ett badvatten som skvalpade runt helt färdigt i mitt huvud och allt som behövdes var att dra ur proppen så skulle allt rinna ur mig och hamna på rätt plats.

Det är fortfarande sant. Men proppen är tyvärr omöjligt att finna.

Oavsett hur det går med proppletande och nytt-program-tillvänjande, tänker jag att det är bra med en deadline. Och jag tänker att jag höll på likadant förra hösten. Jag började aldrig den där redigeringen av I levande mörker och ändå blev jag klar i februari, för att jag hade en deadline.

*tänker att det är olika att redigera ett färdigt manus och skriva om ett gammalt helt på nytt, men säger inget om det*

Det här med musik live

Stans Kulturskola höll pianokonsert igår (eller pianocafé som det heter för att barnen inte ska förskräckas för mycket). För att använda ett alltför slitet uttryck, så var det m a g i s k t.

I mina älskade Emily-böcker upplever den skrivande, drömmande flickan Emily då och då något som hon kallar för "glimten". Hon vet inte hur hon annars ska beskriva det, men världen stannar upp, bröstet fylls och något ställs på glänt så att hon får en glimt av en större, färggrannare värld. Nu var det längesen jag läste böckerna, så det är möjligt att jag tolkar om vad hon skildrar, men i stort är glimten ett ömtåligt, åtråvärt ögonblick av djup förbindelse med något större och evigare som inte är religiöst.

Glimten är en av flera anledningar till att jag älskar Emily-böckerna, eftersom jag också upplever  den suggestiva, gäckande glimten.

Ni vet, något surrar dovt och djuplodande i bröstet, omvärlden försvinner, tankarna saktar ner och klarnar samtidigt. Nackhåren pirrar. Det är en fysisk reaktion lika mycket som psykologisk och trots glimtens bräckliga och flyktiga natur, kan den vara flera minuter i bästa fall, men glimten kommer aldrig när du jagar efter den.

Detta magiska tillstånd faller över mig ibland när jag: 

- skriver bok

- sjunger

- läser bok

- lyssnar uppmärksamt på någon

- bedömer elevtexter (jag vet, visst är det häftigt!)

- genomlever musik

Min privata teori är att det handlar om att jag nyttjar eller ger näring åt ett kreativt centrum. Att skapa eller vara medskapare. Att läsa och bedöma andras texter är en kreativ process, att verkligen lyssna och ta till sig av andras erfarenheter likaså. 

Naturligtvis var jag på pianokonserten igår för att lyssna på min 11åriga dotter. Hon är fantastisk. Säga vad man vill om hennes ostädade rum, men spela piano, det kan hon. Ändå var hon så nervös och jag vinkade och log mot henne allt vad jag kunde medan hon förflyttades genom sittkön närmare och närmare den gigantiska flygeln på det stora, stora boktorget där jag också haft mina boksläpp.

Visst fanns där många ungar som haltade sig genom Idas sommarvisa och Für Elise, men även under dessa nummer var jag till bredden fylld av aktning inför deras mod att spela inför så många människor, så unga och små som de var. Och mellan dessa små stapplande fingervalser kom de lite äldre ungdomarna som utan tvekan hade kunnat ta betalt för sina uppträdanden.

Nu älskar jag pianomusik. Förvisso. Men pianomusik live, som regnar över ens törstande själ utan att en förväntat sig att få uppleva det, det mina vänner, kan orsaka glimtar. Innan det hann bli min trollunges tur att spela var jag känslomässigt utmattad av att ta mig genom alla dessa toner som östes ut i rummet. Glimten grep tag och släppte inte greppet på  l ä n g e.

Någon rev av den intensiva temamusiken från Pirates, någon annan försänkte oss i sex minuter lockande, trevande Twilight i moll. En lång, smal nästan-vuxen elev med tydlig autism blandade svulstiga, klassiska, hamrande verk med något som - att döma av leendet hos hans lärare - måste varit egenkomponerat. När applåderna för honom tystnat tackade han inte bara genom att buga, utan genom att spela en trudelutt. En ung grabb, inte äldre än fjorton, med halvlångt hår och sportiga kläder, spelade ett långt, ömt stycke som jag aldrig hört men närmast kan beskriva som en kärleksförklaring till instrumentet där hela klaviaturen nyttjas till fullo. 

Sist kom så min trollunge och spelade Yirumas "River flows in you". Nervositeten och den långa väntan orsakade ett felsteg. Ett enda. Jag vet ju att hon kan den som rinnande vatten. Efteråt bugade hon och rusade till mig för en kram, innan vi gick ut och åt på resturang för att fira hennes stora bedrift, nästan-nioåringens sagolika mål på fotbollscupen förra veckan och att femåringen lärt sig cykla utan stödhjul.

Min enda fråga nu är vad jag ska lyssna på när jag skriver idag.

Katastrofen är ett faktum

Jaha. Det här bevisar en gång för alla hur effektivt det är att promenera.

Där gick jag, i ett lätt vårregn, intet ont anandes, och insöp dofterna av grönt som efter dagar med sol plötligt blir vått. Minsta Busan var lämnad på förskolan och jag skulle hem och förlagsjobba, vilket idag bland annat betyder posta böcker till BTJ.

Jag brukar bokfundera under mina tisdagspromenader. Brukar skriva när jag kommer hem. Ofta dikterar jag direkt in i telefonen redan under promenaden och det är vad jag hade tänkt göra idag också.

Istället får jag en helt ny idé. 

Och den är faktiskt görbra.

Men den f ö r ä n d r a r.

Idén är en prolog. En prolog till trean. En kort prolog som utspelar sig ett hemligt antal år före trean börjar, och som sätter tonen för treans grundläggande konflikt och största mysterium.

Hap.

Men jag kan väl inte lägga till PROLOGER hur som HELST? Fenomenet prolog är förbehållen första boken, faktiskt. Bara ettan har prolog. Tvåan har det inte och inte fyran heller. Att lägga till en prolog till trean skulle rubba hela balansen i seriens totala dramaturgi.

Dessutom *fnyser högt*, skulle en prolog betyda att jag BYTER tredje bokens FÖRSTA MENING! Det är väl ingenting man gör HUR som HELST?! Jag råkar tycka om mina första meningar, i alla fyra böckerna. De betyder någonting. De står som vackra symboler för vardera verk. Visst, det är möjligt att jag kommer att tycka om den nya första meningen i en prolog som jag inte har någon aning om hur jag skulle skriva än, men då måste jag ju VÄNJA mig vid det, begriper ni väl? Förstameningar är liksom ingenting som man HAFSAR ihop på en höft! Man skriver dem och sen läser man dem tusen gånger medan en stark, varaktig relation växer fram. Man älskar dem. Ömt.

Så.

Vad sjutton gör jag nu?

Postar böcker?

Miljöskadad, men lycklig

Liten Vilse ser på film på Netflix. Random film med halvkända ansikten. Vilse gillar vändningarna i början, tänker att så illa är det inte ändå, för att vara okänd Netflixfilm.

Faktiskt gillar Vilse utvecklingen riktigt mycket. Vilse gillar karaktärerna. Vilse gillar filmen mycket mer än hon väntat sig!

Och sen händer det. 

Eftersom jag är författare, svensklärare och allmänt berättelseknarkande människa går hjärnan igång och då låter hjärnan ungefär så här:

Var har jag sett det här litterära motivet förut? Visst känns det lite som Sheldon i Big Bang? Nej, det är lite missvisande, men ja, jo, nu vet jag, det känns ju som Splash! Åh, jag älskade Splash när jag var barn, det var en sån där 80talsfilm som verkligen gick hem i mitt lilla barnahjärta. Har ju gillat Tom Hanks sen dess, faktiskt, men vad hette hon som spelade sjöjungfrun egentligen? Det är ju hennes oskuldsfullhet inför världen på torra land som gestaltas här igen, fast i annat, nytt, fräscht format.

Nej vänta, NU vet jag, huvudkaraktären här är ju lite som Amy Adams i Förtrollad! Ja, så är det! Fast, nä. Det når inte hela vägen fram.

Och så BAM! Allt landar. 

Temat, motiven och faktiskt hela freaking FABELN (alltså den grundläggande ploten) är ju exakt densamma som i sagan om Rapunzel! JAA! Med en tvättäkta skäggig Flynn Ryder och allt! Och Trassel som är min favorit-Disney! Inte konstigt att jag faller för den här filmen, den är som en mysig Trassel för vuxna!

Och det govänner, var min fredagkväll med filmen Barefoot. 

Vreden som stiger tills orken sätter stopp

Häromdagen läste jag ut Jag heter inte Miriam, boken som stått överst både på min böcker-köpta-på-bokmässan-lista och på böcker-att-läsa-efter-bokrelease-lista. Den var värd väntan!

Första halvan av läsupplevelsen var jag så fylld. Det är det bästa ord jag kan hitta.

Fylld av tankar kring romernas situation i Sverige och Europa idag.

Fylld av tankar på mina tre (!) nära vänner vars tre farmödrar suttit i koncentrationsläger.

Fylld av fascination kring överlevnadsinstinkten som Miriam visar - inte i Auschwitz och Ravensbrück i första hand, utan i efterkrigstidens Sverige. Hur hon läser av de sociala sammanhangen hela tiden under hela sitt liv, för att handla så som hon förstår att de andra förväntar sig och vill att hon ska handla - så att hon ska få stanna i paradiset Sverige.

Under andra halvan började jag bli arg och vreden steg och steg och steg.

Först var jag arg på doktor Mengele, som till skillnad från Hitler, hade den dåliga smaken att leva ett långt och lyckligt liv i Brasilien efter det att han tillbringat kriget med sinnessjuka experiment på små barn.

Men efterhand som jag tog mig igenom de riktigt tunga kapitlen förflyttades vreden från doktor Mengele, Hitler och SS till författaren. Varför måste hon skriva boken så här hemsk? Varför måste hon gå in på varenda vidrig detalj? Varför måste små, romska barn torteras, som om det inte var nog som det är? 

Slutet var så rätt och snyggt avvägt som något kan vara. Historien som knyter ihop eländet, utspelar sig under en, enda dag: Miriams 85-årsdag och den historien är bokens oas från svälten och misshanden. Jag tycker om familjen som författaren ger Miriam och deras inbördes intriger som blir så små och fåniga i skuggan av kriget och hjälper läsaren att relatera till alltihop. Och det är i slutet av denna egna historia som författarinnan väljer att berätta för läsaren något som jag inte visste förut: att romerna aldrig fått någon kompensation av Tyskland såsom judarna fått, eftersom de inte utrotades av rasbiologiska skäl, utan för att de är kriminella. Varenda en, tydligen. Även de små, söta barnen som doktor Mengele hade ihjäl.

Det var mycket längesen något med andra världskriget gjorde mig så arg. Så besinningslöst arg! Jag minns hur min väninna berättade om den spottstyver hennes farmor fått av Tyskland, men hur familjen ändå kände att pengarna inte kunde användas till vad som helst, för att de betydde något. 

Men romerna har aldrig fått nåt. Fortfarande inte. Och anledningen därtill gör mig rasande.

För budskapet i Jag heter inte Miriam är otvetydigt: här har vi en kvinna som ljög och sa att hon var judinna för att det var bättre. Romernas anseende befann sig så långt ner på skalan att hon vann på att ljuga och bli judinna. Judarnas lidande och historia är välkänd, men de andra krakar som nazisterna rövade livet från talas det sällan om. Denna fiktiva kvinna väljer i alla fall att bryta med sitt modersmål (jag som lärare i svenska som andraspråk reagerar särskilt på detta, att inte få tala sitt språk på 60 år!), sin döda familj och sin kultur för att få leva i paradiset Sverige. Det var priset. Romerna var nämligen inte välkomna hit efter kriget. Inte ens de vita bussarna såg milt på de stackarna och denna historia får mig att utvärdera hur vi idag ser på människor och människor och hur romer bemöts fortfarande. 

Ett långt samtal med min romska kompis blev det, sen fanns inga krafter kvar att underhålla vreden med.

Ingen kan vara arg för alltid. Det leder inte till nåt.

Men Miriams berättelse kommer jag alltid bära med mig och rekommendera till de elever som gillar den här typen av böcker, och faktum är att de flesta ungdomar gör det. De dras till det otäcka, så då kan de lika gärna få med sig en vacker lärdom på köpet.

Tack, Majgull.

När matsalsbordet fylls av suddbös från 40 olika sudd och hjärnan ändå lyckas tänka på annat

Idag har jag (med två förkylda, griniga barn hemma) rättat nationella prov.

Eller för att gestalta samma mening:

Medan hostan, bråken och snorpappren misslyckades med uppmaningen att samsas på övervåningen, öppnade hon nästa häfte från Skolverket varpå nytt suddbös föll ut över matsalsbordet. Hon stoppade ytterligare en turkisk peppar i munnen och ignorerade skoskaven i gommen. Rödpennan gick av sig själv nu, för vid det här laget kunde hon alla de rätta svaren utantill.

Så. 

Nu känns det bättre. 

Det gäller att ta varje chans tillvara att få skriva något under lärarens mest intensiva period på jobbet.

De nationella proven är nämligen inte det enda som pockar på så här vid läsårets slut. Det är uppsatser, salstentor (jag ska ge mitt livs första prov!), rester och kompletteringar in i det oändliga. Kroppen är så matt att den bara vill se på Forsyte Saga om kvällarna/eftermiddagarna/helgerna. 

Inget annat. 

Nope.

Samtidigt plågas jag av en flod av scener, repliker, exotiska ceremonier, gamla seder och smärtande, oväntade konflikter (Vid Serena, det är SÅ många konflikter i Allt som vi lovat!). Brottstycken klottras ner här och var, längre haranger återberättas studsande för maken, innan kroppen åter kollapsar framför Forsyte Saga, men ingenting skrivs ordentligt. Inte just nu. 

Koncentrationsförmågan används liksom upp under arbetstid till att sätta rättvisa betyg och hitta på elevanpassade lösningar till dem som sölade hela hösten och nu kom på att de gärna vill ha godkänt i svenska i alla fall.

Men det finns ströstunder. I bilen, i köket. 

Då kommer de flygande på breda, glittrande vingar. 

Dagdrömmarna.

På dem lyfter jag från spisen till mitt andra hem, där jag bevittnar främmande folkslags traditioner, hör någon gråta bakom en låst dörr och känner doften av salt när havsvinden ruskar om skutan medan hjärnan tar anteckningar och känner en redan älskad berättelse djupna, breddas och odla dova bastoner. Med händer bakbundna av livet ser jag boken växa ändå. 

Fast Shomin tycker det är på tiden att jag läser på om trålfiske.

Så just nu gör jag det. 

Tills potatisen kokat klart.

Och hjärtat kan resa i tiden

En vecka tog det, innan jag fann mina steg tillbaka hit för att berätta.

Men för läsarna tog det bara två dar.

Två dagar efter boksläppet kom första brevet. En trettonåring som läst ut I levande mörker skriver att hon är kär i mina böcker, att varje sida i boken var som en överraskning, att hon nu fantiserar om fortsättningen och hoppas trean kommer lika snabbt som tvåan gjorde.

Dagen efter kom ännu än hyllning.

Dagen efter det en till.

Jag är rätt säker på att folk blivit högmodiga för mindre.

Ändå känner jag mig ödmjukare än någonsin.

För varje hyllningsbrev vill hjärnan blicka framåt. 

Titta! tänker den. Någon älskar det här. Någon säger att böckerna förändrat liv. Hur ska jag nå ut till fler som kan känna samma sak? undrar hjärnan.

Men hjärtat är alldeles stilla.

Hjärtat ser bakåt.

Inåt.

Hjärtat ser Liannes leende ögon. 

Hennes gillande. Hennes uppskattning.

Under så många år var hon besviken på mig.

De mörka ögonen - som ingen annan än jag kan tyda - skrek av frustration.

Hon serverade mig sitt mod, sin kärlek, sin nakna sorg, sin seger.

Och jag misslyckades.

Misslyckades med att berätta, gestalta, göra rättvisa.

Och nu är hon nöjd. Tillfreds.

Till och med stolt.

Hissdörrarna går igen framför hennes ansikte och jag hör henne skratta där bakom.

Hon är inte ensam i hissen och jag undrar vad som händer sen.

Nyförälskad går jag vilse i mitt eget Kändo på nytt.

Ser världen ur deras ögon som just flyttat in och vill dröja kvar.

Jag njuter av deras sällskap.

Platsen blir komplett först i deras gemenskap.

Tacksamheten att äntligen få dela den, låter sig inte finna ord.

Dagen före boksläppet spelade jag igenom en notpärm med musik.

Skrivmusik, inspirationsmusik, refuseringsmusik.

Fingrarna på pianot ledsagade rösten

och för en stund blev all tid närvarande samtidigt.

Varje tillfälle i mitt liv när jag hört eller sjungit sången förut

existerade samtidigt.

Refuserna och läsarbreven stod sida vid sida

Lianne log, Iam log större

och mitt hjärta var fyllt till bredden.

Boksläpp på Kulturhuset Fyren lördag 11 april

Nästa vecka smäller det!

En vecka kvar.

En vecka.

Lianne och jag känner oss ömsom laddade, ömsom alldeles lugna.

Alla som bor i Göteborgsområdet eller i Varbergsområdet eller någonstans mellan dessa är hjärtligt välkomna till Kungsbacka. Öppet boksläpp mellan 12-14 och kl 13.00 intervjuas jag på boktorget av den eminenta, bokmässevana A. Berg.

Dessutom går boken redan att köpa på Bokus och Adlibris! HUR BUSIGT SOM HELST när släppdatum är satt om en vecka. Men för er som inte kan komma till Kungsbacka, KLICKA och KÖP!

Lättnaden

Lättnaden när jag får öppna ordbehandlaren, efter veckors ledighet från densamma.

Hela kroppen andas ut.

Blodet skuttar.

Hjärtat slappnar av och lägger upp fötterna på soffbordet.

Som ett fix.

Om min man frågar så ska jag ha en telefonintervju med en tidning om en timme och sen ska jag mejla en bokhandel. Jag har planer på att marknadsföra allt det där som jag redan skrivit.

Men just nu får jag skriva nytt. I en halvtimme.

*ler mot ett tomt, lovande ark papper*

Den skrivarfria, lediga perioden. Den har så höga krav på att vara kort.

Positiva konsekvenser av att skrivarfundera i bilen på längre kördistans av formen ärende:

Hjärnan får plötsligt ordning på scenen som malt i huvudet i ett halvår så att den får en form, en tidsram, en point of view, en struktur och himmel och pannkaka till och med färdiga repliker. Lycka!

Negativa konsekvenser av att skrivarfundera i bilen på längre kördistans av formen ärende:

Nu är tredje bokens mest laddade vändpunkt undermedvetet kopplat till CD2 på Melodifestivalen 2015 på grund av önskemål hos medpassagerare i baksätet.

Mvh / Team Jon Henrik

TITTA!

Ljus som varit dolt, möt din kompis, I levande mörker.

Hur snygga? HUUUUR SNYGGA?!

*tar ett djupt andetag och kommer osökt att tänka på lillasysterns kommentar vid utläst manus för en månad sen* 

Citat: 

Det är så magiskt! Har gåshud överallt.

Lianne är så stolt över dig, Hanna! Boken är makalöst bra. 

Jag kan inte vänta på att få höra folks jubelrop när de läst de åxå.

19 dagar kvar till boksläpp för I levande mörker.

#VilseVideo: Två boksamtal om I levande mörker

Egentligen skulle den offentliggöras först imorgon, men jag kan visst inte hålla mig. Imorgon går den upp på lianne.se, men vi kör en liten exklusiv förhandstitt idag på Vilse.

VilseVideo nr2 i mitt lilla pepptåg inför boksläpp är två boksamtal med dem som förhandsläst I levande mörker.  Den här videon riktar sig inte till målgruppen: barn och ungdomar tycker det här långt och långtråkigt. Det här riktar sig till vuxna läsare, bokhandlare, bibliotekarier, svensklärare och andra som skriver.

Förhoppningsvis finns det någon mer än jag som tycker det här är lite kul.

Livsviktigt inför boksläpp

Känner ett ökande behov av sexiga Mary-Poppins-skor.
Till boksläppet.
Jag var inte nöjd med skorna sist.
Det tänker jag vara nu.
Alltså tänker jag svarta Mary Poppinsskor, fast lite hottare.

Internetskorna har just fått en kvart av mitt liv.
Följande har blivit uppenbart:
när man inte kan uppbära jättehöga klackar och har så stora fötter som jag
är man dömd att se ut som en pedagog
hur man än gör.

Ljus som varit dolt: bakom kulisserna

Hur gick det till att filma bokvideon till Ljus som varit dolt? Vilse Förlag presenterar stolt en minidokumentär på fyra minuter i fyra, korta delar där jag själv tar med er in bakom kulisserna! Nu laddar vi stort för tvåan, I levande mörker, som släpps 11 april.



Vackraste synen

Sökning på Bokus. Sökord: Hanna Höglund

Sökning på Adlibris. Sökord: Berättelsen om Lianne

Jo. Toppas nog bara av synen av fridfullt, sovande barn.

Mina egna barn alltså. Andras ungar vete sjutton.

Ögonblicken som väger upp allt det andra

Jag vaknar. Vårsolen anas bakom gardiner idag som varje dag under veckan. Vid sängens fotända står min man, nypåklädd. 

Han tittar på mig. Han ser lycklig ut. "Du är så fin", säger han. "Jag låg och tittade på dig en lång stund innan jag gick upp."

"Va? När jag sov på sniskan med öppen mun?"

Han bara ler till svar. Strålar, som om han vunnit jackpot.

Sådana ögonblick är mitt liv bra på att strössla i mängder numera. Det måste ju vara det som är lycka.

Och med allt det andra menar jag avlusning av familjens samtliga fem personer följt av luskamning tio gånger om dagen och en slutspurt av tryckerihistorien som får min förlagsmejl att gå så varm att jag är rädd den ska överhettas om någon mer databas eller trollformel kör ihop sig.

36 dagar kvar till boksläpp.

Korrektur: slit och skratt

I levande mörker är korrekturläst. Fyra gånger. Kommentarerna har drällt in med åsikter på språkriktighet och småfel. Vissa saker har ändrats direkt och andra har debatterats. Svårast var några luriga fall av de/dem som en annan tycker en skulle ha koll på som svensklärare, men ändå visste ingen i staben. Till slut visade det sig, på Umeå Universitets språksida, att båda var korrekt! Båda går bra! Inte konstigt att ingen kunde bli klok på det. 

Exempel: Ensam och utskälld av de/dem som borde stå upp för henne ...

Över ett tjugotal sådana meningar har jag rivit mitt hår. De/dem står i objektsposition och borde vara dem, men med som-satsen (som medför subjektsposition) ändras spelreglerna och jag har inte kunnat höra vilket det ska vara. En sån märklig känsla! Att bli plötsligt tondöv för sitt eget modersmål. 

Föreställ er då min lättnad när jag fick veta hur det låg till och kunde gå igenom samtliga fall och fritt välja olika former beroende på vilket jag ville lyfta i just den meningen och veta att jag inte bröt mot några regler! 

Men vi har skrattat också. Eftersom såna här bloggar går ut på att bjuda på sig själv är det just vad jag tänker göra. 

Vilse presenterar därför De Roligaste Korrfelen i I levande mörker:

Hon lyssnade med störa öron.

Kommentar: O, nej! Hade hon fått störa öron? Det kan aldrig vara bra.

Ändrat till: Hon lyssnade med stora öron.

Att kunna se alla plaster i Den Goda Cirkeln.

Kommentar: Nej, vad säger ni? Var hon så magiskt mäktig att hon kunde se all plast? ALL plast? SAMTIDIGT?!

Ändrat till: Att kunna se alla platser i Den Goda Cirkeln.

... hundratals andar med militär träning ...

Kommentar: Ta betäckning, tydligen finns det hundratals andar och de är inte vilka som helst, de har militär träning också!

Ändrat till: hundratals andra med militär träning.

I öronvrån log Iam.

Kommentar: Hur bär han sig åt för att göra det? Nog för att Iam är bra på mycket, men det här tar nog priset.

Ändrat till: I ögonvrån log Iam.

Vi undviker att röra oss åt ditåt.

Kommentar: Åt ditåt, alltså? Vid Serena, vad specifik du blev plötsligt.

Ändrat till: Vi undviker att röra oss ditåt. *karaktär pekar*

Och mellan dessa båda slits jag

Vandrare rör sig förbi utanför, kikar in och tror det är tomt. Har Vilseland övergetts? Alls inte. Här, i Vilselands snäva fönster ser allt tyst och öde ut. Men i de bakre rummen råder idel verksamhet. För mycket sker på för många fronter och hur jag än skulle porträttera händelserna i detta fönster som är mitt mot världen, skulle ni som kikar in inte kunna ana vidderna.

I levande mörker gick till korrektur förra veckan. Det bloggade jag inte om, eftersom jag var så utpumpad. Bokstavligen nyttjade jag dygnets alla tillgängliga timmar för att bli klar i tid, försakade sömn och alla slags pauser under dagar. Sekunden efter det att jag var klar rusade jag in i duschen för att hinna till jobbet och medan jag halvblöt klädde på mig visade maken upp provtryck som kommit på omslaget - och korthuset föll. Man kan säga att förlaget har tekniska problem med omslaget som vi hoppas lösa så fort nästa försändelse från Polen dyker upp i veckan.

Under dagarna därefter levde jag i dvala. Håglös. Jag hade inte ens ordbehandlaren öppen på datorn. Hur vilse blir man inte då? (Vad har man en dator till om inte ordbehandlaren är öppen?) Maken passade på att resa bort till andra sidan jorden och jag fick ta tag i hemmet för egen maskin, njuta av Storbusan, Lillbusan och Tallefjanten och det satt fint efter slutspurten, men ändå ... denna håglöshet.

Sen trillar de in. Kommentarer och åsikter och bejublande hurrarop. "Fansen kommer älska den!" "Den är genial!" "Karaktärerna djupnar, allt ställs på sin spets!"

Lianne och jag ler åt varandra men knaprar samtidigt på naglar i väntan på Polen.

Idag jag har försjunkit i språkkorrekthet - ett kärt bekymmer. Korrläsarna är konservativa och jätteduktiga, men besluten är ändå mina. "Jaså", tänker jag ibland och ler, "det tyckte ni var lite vågat, men det får ni faktiskt leva med." Jag tycker ju om att töja språket, vara busig, liberal och förnyande, bara för att i nästa stund vara innerligt tacksam att de såg fel som jag missat och absolut inte tänker leva med (före/innan t. ex. *ryser*). Hela processen och tankegångarna kring varje liten rödmarkering hade kunnat vara ett eget inlägg, men fönstret är snävt och tiden knapp.

För i mitt vilsna tillstånd sökte jag mig till den enkla verklighetsflykten. Jag ska trycka i mig böcker är planen - när boken gått till tryck - men nu ville jag försvinna i den lättsmälta berättelsen och började se på The White Queen på Netflix.

Och kära barn vad bra den är! Som Game of Thrones, fast inte HBO utan BBC, vilket betyder inget blod, inget övervåld, inget behov av att gömma sig bakom en kudde. Allt är sett ut kvinnornas ögon, så jag behöver aldrig följa med ut i fält, bara gotta ner mig i saftiga intriger i ett inbördeskrig som inte är en historia vi hört tusen gånger förut, men vars utgång vi ändå vet. Vet, och smärtas av, medan den vita drottningen höjs och sänks.

I bilen på väg genom stan försvinner huvudet sen i egna intriger. En bok jag började skriva förra sommaren, men vars berättelse funnits längre än så. Röster, släkter, fejder, misstag - en hel synopsis har stått på standby i åratal och nu plötsligt ville den att jag skulle öppna tomma dokument och börja skriva.  

S k r i v a !

*tittar ut genom fönstret mot världen som leker, ragglar och lever vidare på egen hand*

Jag vet inte om jag gitter, men jag vet inte heller om jag kan låta bli.