Darrar

Och där kom det. Mitt första NEJ i nya förlagsomgången. Opal förlag tackar nej till mitt vänliga erbjudande om publicering och önskar mig lycka till på annat håll.

Jag visste ju att detta skulle hända, med de allra flesta av förlagen. Jag VISSTE ju det. Ingen chock alls.

Så varför slutar inte mina händer darra? 

Vittring

Jag tror mitt undermedvetna fått upp ett spår. Det luktar tilltro och seger.

Liten information: Det finns de som drar paralleller mellan min ungdomsserie och Harry Potter. Av den anledningen har jag inte läst Harry Potter-böckerna med flit och min serie skrevs före Rowlings. Mitt samvete är rent.

Sen är de inte särskilt lika. Visst det finns magi (som om HP var enda boken med magi) och ja, de går på en skola för att bli bättre inom magin, men där slutar jämförelserna. I mina böcker är det en helt annan typ av magi som utövas, en helt annan typ av värld som folket befinner sig i och skolan är så annorlunda som en skola kan bli (det finns bland annat inte en elev som respekterar den fånige herre som är rektor på min skola, och detsamma kan nog inte sägas om Hogwarts). Hur som helst är jag inte orolig. Inbitna HP-fans både tycker om mina böcker och tycker att de är olika alla andra böcker de läst och dessutom är HP ett avslutat kapitel nu. Jag tror säkert att det finns en och annan  tonåring som vill läsa nya böcker nu.

Med detta som bakgrund skulle jag vilja berätta vad jag drömde inatt.

Jag drömde att jag skulle bekämpa Voldemort. Jag har väl sett bilder och trailers och det var verkligen Voldemort som förpestade min nattsömn, näslös och allt. Hela världen hängde naturligtvis på att jag lyckades döda honom och jag låg något så kolossalt mardrömslikt i underläge hela tiden, men... Jag var inte rädd.

Jag var helt lugn.

Jag visste att jag skulle segra över det onda, eftersom jag i drömmen var huvudpersonen i min bok.

Varsågoda att analysera den drömmen. Själv kan jag tycka att mitt undermedvetna talar ganska tydligt. 

Det luktar tilltro. Kanske till och med seger.

Dansar skuttdansen

Jodå. Idén att ha "ett moment" för hjältens bästa kompis visade sig bli episkt när det kom i pränt. Det blev långt mycket bättre än jag trodde och sådana skrivpass måste alltid följas av en skuttande, lycklig dans.

Dessutom säger openoffice att jag producerat 2384 ord idag och det utöver de 41 rosenbröden, salsan och allt det andra. Den som läst Mannes inlägg igår förstår hur stolt jag är.

Ja, det finns nog inget annat val. Får väl skuttdansa lite till. 

Sms.a mannen förlåt har jag redan gjort.

Dagens checklista

- Lyssnat på the Corrs och känt mig som sexton. Check.
- Skrivit ett avsnitt och skrattat åt storebrorsan. Check.
- Kokat salsa till tjejkvällen  ikväll. Check.
- Bakat 41 rosenbröd med 2åringen. Check.
- Ätit rosenbröd med barnen efter skolan. Check.
- Blivit arg på mannen utan att han varit dum. Check.

Kvar:
- Skriva avsnittet där hjältens bästa kompis plötsligt reser sig ur sitt fack som den ständigt lustige och blir en hjälte själv.
- Spela finns i sjön.
- Klippa sonen inför alla kalas imorn.
- Lugna ner mig och smsa min man.
- Gå på tjejkväll fast en timme senare än jag lovat eftersom mannen blir sen.
- Ta med salsa.

Den återkommande drömmen

Jag vill också flytta till Frankrike. Jag var så nära där ett tag i våras när min man arbetade för en fransk arbetsgivare. Vi gjorde upp planer och var redo att sticka nu till jul.

Sen gick alltihop åt skogen. Nu jobbar min man på SKF.

Jag vill också bo i Finistére och skriva böcker. Bara det att namnet betyder "jordens ände" är skäl nog. Så fantasikittlande. Bodde jag där skulle jag aldrig ha skrivkramp. Inspirationen skulle flöda och jag skulle prata franska och äta mängder med ost. 

Men ett radhus med halvt färdigbytt fasad, tre bråkande barn och eroderande husgrund är rätt flott det med. 

Usch, nu lät jag bitter. Jag som har det så bra. Fy på mig.

Men en liten sväng ut i världen hade suttit fint. Se andra saker, tänka andra tankar, tänka färdiga tankar i tysthet. Jotack. 

Helst i Frankrike. Eller Rom. Eller London.

När man stångar huvudet mot samma sida om och om igen..

... har man två val.

Antingen tar man tjuren vid hornen och skriver klart det som ska göras klart, fastän man inte vet hur eller hittar lämpliga ord att börja med/sluta med/ha i mitten. Sätter man rumpan på stolen och bestämmer sig så blir det bra till slut, efter lång tid och mycket arbete.

Eller så tar man och skriver en helt annan scen, något som man längtar efter och som man har ord till. Det måste ju också skrivas så varför inte nu? Då kanske lusten kommer tillbaka. Har man väl satt igång den magiska ordkvarnen så brukar den spruta meningar sen.

Eller så går man och lägger sig och sover. För att man helt enkelt är för trött.

Äsch, det blev visst tre alternativ.

Mango

I min bok finns ett träningspass som är bland det värsta min manliga huvudperson vet. Det är ett militärt fyspass av sällan skådad art och stackarna som utsätts för det kallar det för "mango" som betyder slavdrivare på latin.

Ibland kan jag känna det som att mitt manus är min slavdrivare, min mango.

Ibland kräver mitt manus min fulla uppmärksamhet dag efter dag efter dag (och under varje timme av varje dag), utan att ta någon sort hänsyn till att jag har ett liv. Ibland stirrar manuset stint på mig och säger: här sitter jag med halvfärdiga scener och halvtrasiga kapitel, vad tänker du göra åt det? Det var ju fint av dig att du började på det här kapitlet, men det är ju inte klart om man säger. Gör något åt det och det nu! 

Och så sätter jag mig och skriver, men ju mer jag skriver desto mer krävande blir manuset.

Det är som att manuset tycker att ja, men om du orkade 100 armhävningar så lätt borde du ju kunna göra 100 till innan du är trött på riktigt. Manuset blir aldrig riktigt nöjd. 

Ibland säger jag ifrån på skarpen: nu tänker jag inte sitta här mer för jag har faktiskt andra saker att göra i mitt liv. Nu ska jag åka och storhandla och så är det bara, jag kan inte göra något åt det. Men då ler manuset lismande och säger: perfekt. Lite avstånd och tid med musik i bilen är precis vad du behöver. Tänk vad produktiv du kommer att vara när du kommer hem!

Så himla krävande.

Lite tyket nästan.

Men om jag skulle klara av att färdigställa två kapitel i veckan är jag klar till jul med andra boken. Tänk vad bra det hade varit. 

30 sidor i veckan?? Tror inte det!

Hehe, jo, men du klarade ju det förra veckan.

Hm. Sant.

Research

Det finns de som inte gillar research, men det gör jag. Riktigt stora projekt kan vara skrämmande för jag tror att jag ska förolämpa de som kan ämnet i fråga *på riktigt* och där sitter jag och låtsas.

Nu kanske alla undrar varför jag ägnar mig åt research i nuläget. Skriver inte Vilse en serie ungdomsböcker som utspelar sig i en alternativ, magiskt värld? Kan man inte göra som man vill då?

Nej, det kan man inte riktigt. Därför har jag idag läst ett par timmar om ödlor, alla möjliga sorters ödlor. Ifall någon vill veta mer om leguaner och varaner kan jag stå till tjänst för jag har lärt mig massor. Jag har också läst om ridskolor och lärt mig ord som stigläder och underskänklar. Dessutom har jag läst på om kaserner.

Hur de här tre sakerna hör ihop? Vem har sagt att de gör det? Det kanske bara är slumpmässiga ämnen som jag stöter på längs min stig. 

Den som läser tvåan får veta.

Bästa frukosten

Att läsa igenom gårdagens skörd av ord och rysa är en sjukt bra start på dagen. 

Mycket bättre än cornflakes.

Dörren står på vid gavel

Efter att ha skickat iväg manus till första boken och tagit mig någon vecka ledigt till att bara njuta av mitt färdiga manus och läsa romaner, började jag ge mig in i andra boken i serien. Den är skriven sen nästan lika många år tillbaka som den första och behöver följaktligen skrivas om (kanske lagom till att förlagen hör av sig på riktigt?). 

Det som ska fixas är:

- berättarrösten. Den ska flyttas från mig till karaktärerna, genom hela boken.

- ett par trådar ska lyftas fram och bli större

- ett par nya karaktärer ska få komma med (mer)

- mer svärdsfäkte åt folket. Har man skapat en egen fäktningsterminologi baserad på tyskt 1400tals långsvärd ska den för sjutton användas!

Det är ett arbete som borde ta mig cirka två månader om jag satt med det heltid, som det är nu vet man inte riktigt.

Jag har gått från att läsa och sucka till att bara skriva precis de scener som jag har lust med, till att börja färdigställa kapitel. Första kapitlet (av cirka 24) som blev klart var kapitel 16. Nu precis blev 15 klart också. Kapitel 15 tog knappt ett dygn. 

Man kan säga att dörren står på vid gavel här nu. Det är bara att knappra på! Jag behöver inte sitta och peta naveln i väntan på den gudomliga inspirationen  utan jag vet precis vad jag har att göra och kan bara sätta mig och göra det. Fastnar jag någonstans är det bara till att plocka upp en annan tråd, för allt ska ändå ordnas.

Det är nu jag tittar in i glaset i tavelramen ovanför min laptop och anar mitt ansikte svagt upplyst av skärmen och säger: Njut nu, Vilse. Det här är det bästa du vet.

Det var detta som var drömmen

Idag har jag myst med pyjamasbarn i stora sängen i tidig morgonstund och spelat Finns i sjön efter mellanmålet. Jag har beskurit mitt körsbärsträd (utan att veta vad jag höll på med) och tagit en promenad i regnet med tre cyklande barn. Jag har varit på brukarråd (nytt namn på Hem och Skola) och debatterat skolans överlevnad i en värld där föräldrar väljer friskolor istället och jag har läst Martina Haags bok från bokmässan (signerad till mig) medan jag stekte köttfärs till chilin.

En stund där på förmiddagen när barnen (som var hemma på studiedag) var igång med sin lek sa jag till dem att jag hade två scener att skriva och att när jag var klar med dem skulle vi göra något tillsammans. Men under tiden som mamma jobbade, fick man lämna mig ifred.

Det blev inte två scener, det blev en, och mamman vart inte riktigt så lämnad i fred som hon kanske hade önskat. Sonen retade systrarna på tok för mycket och äldsta dotterns stora rensning av sitt skrivbord blev bara halvklart. Minstingen somnade medan jag läste Martina över spisen vilket gjorde att hon var för trött för att äta när maten var klar och därför missade barnen veckans simhallbesök med pappa. Allting var inte perfekt och rosenskimrande, men jag sitter här just nu för att påminna mig själv om att det var det här som var min livsdröm som barn.

Under åren när klasskompisarna retade mig och ensamhet var min bästa vän, var det dagar som denna som jag drömde om. Att få ha en egen familj och att få skriva böcker.

Livet är så ömtåligt förstår ni, att jag bara ville ta en liten stund och säga att jag njuter här och nu. Okej, jag är inte utgiven än och okej jag blir arg på barnen och okej vår husgrund håller på att vittra sönder. 

Men det här var ändå min dröm. Detta. I'd better enjoy it.

Mitt-i-natten-tvivel

Saker och ting går bra. Jag får positiva reaktioner och det finns goda, vänliga människor som pushar för min bok. Jag studsar runt, går på moln och spelar harpa i förväntan. Tänk om det här faktiskt går vägen.

Jag har drömt om att bli författare sen jag lärde mig läsa och skriva i första klass. Det här är vad jag vill ha av livet. Att bli läst.

Att tämja det stora, farliga Förlagsmonstret har gått så mycket bättre nu än sist att jag helt glömt bort farorna. Plötsligt, så här mitt i natten, inser jag att jag står framför ett stort och farligt lejon, ett lejon med både klor och tänder, och allt jag håller i händerna är en stol.

Vad sjutton ska jag göra med en stol? Hur ska jag försvara mig med den? 

Tänk om mitt manus inte är bra. Tänk om det inte alls är vad förlagen vill ha. Det finns ingen samtidsrealism, inga ungdomar som skär sig eller gör uppror mot sina föräldrar eller andra samhällsnyttiga aspekter som dagens ungdom kan behöva läsa om.

Det jag skrivit är en saga. En verklighetsflykt. En underbar plats av skönhet och godhet att vila tankarna på när livet suger.

Kommer någon att vilja ha det?

När bollen rullar

För någon vecka sen skrev jag om fördelar och nackdelar med att vara en målmedveten, hårt arbetande, ickeromantiserande författare.

Låt mig nämna ytterligare en fördel: man kan komma att möta en redaktör och få prata om sitt manus. *ler*

Nej, nej, bli inte hispiga, jag har inget bokkontrakt, men vi rör oss i rätt riktning. 

Jag kom dit och fick fem minuter att presentera mitt manus för en redaktör till ett förlag här i Göteborg, en redaktör som är ute efter nya barn- och ungdomsböcker. Jag var självsäker, ödmjuk och rutinerad. Jag berättade om min serie och hon ställde frågor. Hon verkade nöjd med svaren. Det hela slutade med att hon sa: Jag läser gärna, och sedan gav mig sitt visitkort så att jag kunde mejla henne manus. 

Det har jag redan gjort.

Bollen är på väg ner för slänten nu. Den börjar få upp fart.

Ett krypin på kartan

Är man som jag lyckligt vilse i en värld som bara finns på papper får man ägna en hel del tid åt att förställa sig för att passa in i den verkliga världen. Ni vet den värld som omger min fysiska kropp, där jag dammsuger, veckohandlar och ställer upp som klassmamma. Den verkliga världen går jag inte vilse i för där finns det regelverk och kartor. Däremot kan jag ju känna mig vilse i den verkliga världen för att jag hellre kryper in i min egen.

Men igår fann jag en plats där de två möttes. Ett magiskt krypin, verkligt och riktigt markerat på kartan, men ändå starkt förknippat med mitt hjärtas plats. 

Det var en mysig miljö, men den får inte hedern för vad som där utspelade sig. Ett unikt människomöte. Skratt och skrivarglädje blandades med vitlök och värme i ett samtal som varade i timmar. Vi var två par systrar som inte mötts förut, men kändes som de äldsta av vänner.

Kreativa människor är nog ett särskilt släkte och ett särskilt besläktat släkte, oavsett hur kreativiteten ta sig uttryck. Det finns gemensamma nämnare och det finns förståelse. Igenkänning. Det magiska med kvällen var hur vi kunde prata avslappnat om det som är mest personligt: våra drömmar och skapandeprocesser, utan att känna till varandras efternamn. Det fanns inget behov av att förställa sig, utan  istället fick det som faktiskt är viktigast i våra liv ta mest plats i samtalet.

Trots att det kändes som att vi setts på den där restaurangen varje fredag så länge vi kan minnas, var kvällen den första i sitt slag, men inte sista. 

Och över mötet lyste fullmånen löftesrikt.

Corny var ordet

I den här boken finns spänning och gastkramande äventyr på liv och död. Här finns svärdsfäkte och krigsstrategi, tredelade slaglinjer och tunga ringbrynjor. Det är en bok precis lika mycket för unga läsare av manlig sort som någon annan, trots att huvudpersonen råkar vara flicka.

Men just precis nu har jag skrivit en corny scen med ett äkta, electrifying moment mellan honom och henne.  Det här är faktiskt det första ögonblick som de delar ensamma på detta vis. Och kära hjärtanes jag blir ju alldeles knäsvag! Skönt att det inte bara är krig.

Corny var ordet. Det behövs ju det med, i små, välutpyttsade portioner.

Skrivtid

Då sitter man här med musik och hemmagjord chokladtryffel och flödesskriver. YES!

Vad  jag gjorde av familjen? Dem skickade jag iväg till simhallen. *njuter*

Skapandets ansikten

Jag går på Maxi och storhandlar med 2½åring i vagnen. Jag får syn på röda, vackra chilifrukter och tänker att jag såg en gryta i Buffé kvällen innan som innehöll just chili och jag blir sugen på att testa. Jag plockar ner chilin i vagnen och går tillbaka till köttet för att byta ut skinksnitzeln i vagnen mot nötkött att göra långkok på. 

När jag kommer tillbaka till grönsaksavdelningen får jag syn på ingefära och tänker att det borde jag ha hemma om förkylningarna kommer hem till oss och när jag för den knöliga roten till näsan och andas in förs jag in i min berättelse eftersom jag tryckt i mig choklad smaksatt med citron och ingefära under mina intensiva skrivpass. Jag luktar igen och saknar citronaromen. Man kanske skulle ta och göra egen sån chokladtryffel tänker jag och plockar ner i vagnen.

Jag går där och pratar med min minsting och planerar middagar och fruktburkar till skolans fruktstunder för de stora barnen och anar inte att vad jag egentligen gör, är att skapa. Jag funderar på den där chiligrytan och plockar på mig fikon och tomatkross.

Det finns nämligen två tydliga utlopp för min kreativitet i den här världen och det ena är vid tangentbordet eller pennan och det andra är i köket.

Jag betalar, stuvar in kassar och barn i bilen och sätter på bilradion med min musik. Lucy Schwartz, min skrivmusik för tillfället.

Sen kör jag inte mer än 20 sekunder innan scenerna trängs i mitt huvud. Jag ser Kungen i sitt torn i djup meditation, jag ser den unge hjältens tvivel på sina förmågor och samme hjälte under operation. Jag ser tysta tårar vid ett köksbord och kärlek som ännu inte blommat upp i medvetandet på ett par som helt klart är galna i varandra.

Långa, färdiga dialoger, smärta, ansvar, moraliska kriser. Allt ligger färdigt att knappra ner, om jag bara haft ett tangentbord vid händerna istället för ratten.

Jag var redan inne i skaparmode, och musiken triggade mig till rätt plats. Vips, pang och bom, så hade jag börjat skrivprocessen på den där andra boken i trilogin som jag vill ha omskriven när/om förlagen hör av sig angående första.

I det läget var jag nära till att erbjuda 500 spänn till den som kunde ta mina barn ett par timmar så jag skulle få skriva. 

Väl hemma kom de stora barnen hem från skolan och medan de cyklade antecknade jag de fem scenerna på min shoppinglista innan jag packade upp veckohandlingen. Sen jag satte igång mitt långkok tillsammans med chokladtryffel. Köket luktade chili och choklad och jag kände mig som klippt ur en spansk film. Barnen fick mellanmål, vi var ute igen, inne igen, spelade memory och smakade av grytan med jämna mellanrum.

Hela tiden medan mantrat ekade i mig: Bara orden stannar kvar, bara scenerna stannar kvar, pausar tills jag har tid med dem.

Vi åt (OJ, vad gott det blev dessutom), barnen skulle i säng och sen väntade tystnade och ledigheten.

Jag hann inte längre än en scen av fyra, men den scenen, den första i mappen Nya JF, den är så bra. 

Episk.

Folket, vi är igång. Vi har lyft från marken.

Skrivbord

Måste bara säga att det här skrivbordet, som är lagom stort för min laptop, är i den lavendelfärg som är min huvudpersons favoritfärg. Dessutom heter skrivbordet (från Ikea) Isala, som råkar vara ett namn som förekommer i sista boken i serien. What are the odds?

Sen kunde det kanske tilläggas att mitt skrivbord, som jag sitter vid i skrivande stund, flagnar. Just saying.

Att ha tid med poesi

Fördelarna med att vara en målmedveten, hårt arbetande och ickeromantiserande författare: 

Man får saker gjort. Man gör framsteg, även när man inte har lust. Man blir klar och man blir nöjd.

Nackdelar med att vara en målmedveten, hårt arbetande och ickeromantiserande författare:

Man har inte lika mycket tid till att drömma. Till att läsa. Till att bara skapa för skapandets skull, utan syfte eller mål.

Just nu saknar jag det sistnämnda.

Jag skuttade nämligen in på Kära systers blogg och läste ett inlägg om en klocka och hamnade i en ljuvlig värld av få, men starka ord, starka för att de orkar bära mycket betydelse. En fantastisk författare skriver i ett för mig nytt format och får min fantasi att skena. För att använda min gode vän Seans favoritord på svenska: Upplevelsen var fantasikittlande.

Plötsligt saknade jag poesin. 

Förr skrev jag ofta dikter och de korta texterna på bildskärmen framför mig påminde om lyrik. Modern, intressant lyrik, men samtidigt så enkel. Perfekt i undervisningssyfte för den som är lärare i engelska. Så himla lagom.

Som sagt, ibland är det surt att vara en målmedveten, hårt arbetande, ickeromantiserande författare. Men tiden är knapp, och den som vill bli utgiven måste utöva disciplin i sitt skrivande, något jag gjort så mycket under 1½ år att jag känner att den här andpausen som jag tar mig ikväll är minst sagt välförtjänt.

Urk

Tänkte bara meddela att jag nu skapat mappen där den nya versionen av tvåan i trilogin ska ligga och pysslat om mina anslagstavlor lite så att inspirationen som hänger där passar bättre med det manus jag nu ska jobba med. 

Jag har just läst halva första kapitlet och allt var okej tills jag råkade på den gamla berättarrösten, den som jag precis ägnat ett halvår åt att skriva bort ur den första boken.

Då fick jag plötsligt lite kräkssmak i munnen. Urk.

Att skriva om tvåan handlar alltså inte bara om de nya trådar jag vill väva in och fylla upp den med, utan här får jag ta i med hårdhandskarna och rensa upp.

Igen.

Inte klokt vad jag har tålamod när det kommer till manus.