Den bästa presenten

När jag fyllde år i förra veckan fick jag den ofattbara presenten skrivtid som gåva. Under tre dagar som jag själv får välja skulle jag få skriva i åtta sammanhängande timmar. Jag har aldrig skrivit åtta timmar i sträck - ostört!

Klart det fanns en oro. Klart jag undrade hur det skulle gå, om jag skulle behöva ta många pauser för att hålla mig skrivande. 

Kan rapportera att detta är den första pausen jag tagit sen jag började skriva klockan halv tolv. Orden har ramlat fram av sig själv och jag har bara lyft fingrarna från tangentbordet för att läsa om och skratta högt. I fyra timmar i sträck har jag skrivit och är så när som på 1 ½ sida klar med kapitel 23. Det betyder att jag skrivit tretton sidor med endast två sällskap: musik och något att tugga på.

Så där. Pausen slut. Åter till dokumenten.

Skapa lägen

Uppmuntrar samtliga att läsa Manne Fagerlinds inlägg på Debutantbloggen om den fantastiska fotbollsmetaforen.

Att skriva är som att spela fotboll. Det spelar ingen roll hur bra plan du har innan om du inte kan följa med händelseutvecklingen, det rörliga och dynamiska, och skapa bra lägen utifrån förändrade förutsättningar. 

Jag är bra på att skapa lägen. En snygg assist och sen rätt in mellan benen på motståndarna. Tjong! Måååål. Publiken skriker och jag reser mig från stolen och skuttar runt och klappar händer (min målgest) innan jag sätter mig igen och tar tag i nästa halvlek.

Dagens sanning

På Debutantbloggen idag kan vi läsa en intervju av deckarförfattaren Varg Gyllander.

Citat:

Får du skrivkramp någon gång?

Det har aldrig hänt och jag säger som nästa alla andra författare. Det är bara att sätta sig och börja skriva. Vänta inte på den gudomliga inspirationen. För då lär du få vänta.

Det är så sant som det är sagt. 

Så varför kan det ibland vara så svårt att göra? Varför kan jag sitta en kväll och vänta på orden och först när jag lagt huvudet på kudden kommer de och jag blir tvungen att gå upp igen.

Ofta hör jag mig själv säga. Vilse, sätt dig på rumpan och arbeta. 

Ibland lyssnar jag bara så dåligt.

Som skrivaruppdatering kan jag dock meddela att jag skriver igen nu efter två veckor av sjuka barn och andra avbrott. Känslan är euforisk.

En fråga

En fråga: I en bok för ungdomar, vill man att läsaren ska kunna räkna ut mysteriet precis före huvudpersonen och känna sig smart eller vill man överraska?

*sliter sitt hår och försöker fatta beslut med tusen och en valmöjligheter*

Slänga eller inte slänga?

Orden från favoritfilmen The Shadow Dancer ekar i mitt huvud idag. 

"You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself and let them go."

Släpp taget om dem. Släpp taget. Törs jag det?

Nu pratar jag om slutet av första boken, slutet som jag alltid älskat och som varit det enda jag varit nöjd med sen manuset först blev klart. Det är fortfarande bra och det finns fortfarande formuleringar som jag älskar, men tonen i berättarrösten stämmer inte överens med den nya som jag har arbetat fram nu i senaste (och sista) omskrivningen. I den gamla texten berättas historien av en utomstående berättarröst medan i den nya texten har jag tagit ett kliv tillbaka och vi ser allting genom någons ögon, även om det är mina ord och i tredje person.

Vad jag gör när jag öppnar ett nytt kapitel är att jag går igenom vad jag vill behålla och inte, vilka nya scener som ska till och ur vems synvinkel jag vill berätta allting. 

Det känns desto svårare nu. För de här orden ligger i mitt hjärta.

Det är bara det att jag vet vad som händer när jag utgår från den befintliga texten. Jag hakar upp mig och har svårt att slita mig från vissa textfragment och resultatet känns hackigt i första vändan innan jag gått igenom det igen och tagit bort det där sista från originalet.

Dessutom vill jag eventuellt ändra kapitelindelningen.

Ni hör ju vad jag egentligen lutar åt. Men jag törs inte. Den gamla texten ligger hårt i mitt minne och de gamla formuleringarna kommer leva upp när jag skriver om, även om jag skriver i ett nytt dokument.

Have enough faith in yourself and let them go. *upprepar mantrat*

Jag tror att det får bli ett experiment. =) Jag testar att skriva om allting utan hjälp från den gamla texten och ser hur det blir.

Vi vet ju hur experimenten brukar sluta.

I briljans.

Kli i fingrarna

Dagens nyhet på Debutantbloggen var denna.

Det kliar i fingrarna. Vilket bra tema! Ska jag hoppa på tåget eller fortsätta med mitt manus och faktiskt bli klar snart? Gaah.

Framtidspirr

Min svåger ringde. Min framgångsrika affärsmanssvåger som sysslar med marknadsföring och vet hur man snackar till sig det mesta, ringde för att berätta att  han drömde om mig inatt. Jaha? 

Han drömde att gav ut min bok och han hade sånt sjå för den tog slut hela tiden. Han jobbade tydligen häcken av sig för att trycka upp nya upplagor eftersom boken sålde som smör. Han sa att det var längesen han haft en så verklig dröm. 

"Det måste vara en sanndröm," sa han självsäkert. "Och du vet ju att jag aldrig läst en bok i hela mitt liv, men nu vill jag läsa den. Kan  jag få den?"

Jag fick förklara att boken just nu genomgår en smärre renovering men att han aboslut kunde få läsa den när den var klar.

"När är den klar?" pressade han och ville ha ett datum. En deadline.
"I slutet på sommaren," svarade jag och tänkte på alla försvinnande skrivartimmar som ägnas åt familj och hushåll som på något sätt måste återtas,
"Då vill jag ha den i slutet av sommaren."

Vi pratade i tjugo minuter om mitt författarskap och hans marknadsföringsidéer och när vi la på pirrade det lite i magen. Det pirrade, trots att jag vet att han är bra på att snacka och att det inte alltid måste betyda någonting, så pirrade det. För han var villig att satsa bara det fanns någon som sa att boken var bra och jag sa att det var den.

Det är den.

Att överjobba sin text

En sak som man måste tänka på när man som jag är inne i "den andra skrivprocessen", dvs redigerar ett redan färdigskrivet manus, är att akta sig för att överjobba sin text. Ibland blir jag rädd när jag nu gör om första boken i trilogin så omfattande att jag gör bokens hemlighet för uppenbar, för lätt att räkna ut. 

I originalet var det en blixt från klar himmel, ingenting i boken antydde det som slutet skulle avslöja. Jag gillade det, men gjorde ändå förändringar i den andra omskrivningen som innebar planteringar av ledtrådar. Är det för avslöjande? frågade jag betaläsarna som aldrig läst boken förut, men ingen hade räknat ut det. 

Under min tredje omskrivning, som på många sätt är mer omfattande än den förra, är jag nu rädd att jag helt saboterar överraskningsmomentet. Det finns så många små markörer, små frön överallt. Om jag gjort för mycket eller inte får de väntande betaläsare avgöra som aldrig läst boken i sina tidigare skepnader.

Idag skriver Sofia Hallberg på Debutantbloggen: Det finns säkert meningar som skulle kunna förbättras, situationer förklarats annorlunda. Smartare. Men jag överlever dessa tankar för jag tänker på något min redaktör Anna Lovind sa till mig nyligen: Nu börjar du göra det alla författare till slut gör med sina manus om de håller på med dem för länge: Du börjar förklara. Och det ska du inte.

Bra råd. Bra att hålla i minnet. Tack och lov att jag har min lillasyster som håller koll på mig. =)

Svaret är ja

Okej, efter ha satt ord på vad som hände inom mig igårkväll inser jag att frågan på det tidigare inlägget om huruvida jag är en konstnärssjäl eller inte, står rakt framför mig, här på mitt skrivbord, med stora bokstäver svarvade i mörkt trä, bokstäver som gäspar av tristess för att jag inte sett dem tidigare. Ja, klart jag är.

Sen inser jag vad det betyder.

Jag är författare.

Jag är författare! Jag är det, är det, och det finns inget förlag och ingen läsare som kan ändra på det för det är ett faktum. Jag älskar och hatar och skriver och har mina upp- och nergångar och jag är fullt medveten om baksidan av det här myntet. En baksida som i värsta fall innebär att jag är lite lätt bipolär eller i bästa fall temperamentsfull, ombytlig och engagerad.

Men framsidan av myntet, älskade vänner, är vackert och djupt åtråvärt. Och det är dagens sanning.

Skrivandet är ett gömsle

Ibland trycket livet upp mig mot en vägg, knuffar in mig i ett hörn och hotar mig med kniv. Då vill jag fly till min lyckas plats.

Min lyckas plats är en slottsmur i min bok med utsikt över den vita staden. Trängd i hörnet som jag är sluter jag mina ögon och försöker teleportera mig till min slottsmur och känna stadens puls befria mig. Dess skönhet läker och lyfter, dess ljus förtrollar och förskönar.

Men väl på min lyckas plats, med benen dinglande utför det sluttande taket, inser jag att läkedomen uteblir. Ångesten släpper inte. Den vita staden ligger gömd i dimma och jag kan inte se den, inte nå den. Förtrollningen äger inte rum och jag tvingas åter öppna ögonen för att stirra livet i vitögat med kniv och allt. 

Kom an då, säger jag och känner hur jag rätar på ryggen, benen växer. 

Det finns ångest som följer med in i lyckans plats, ångest som gör hål i mitt skydd, min fristad. Gömslet rämnar och jag står blottad inför vad som är.

Det finns smärtor som inte ens skrivandet kan bota. 

Konstnärssjäl?

Igår hade jag en riktig skrivarsession på kvällen igen. SKÖNT! När jag kände mig klar och klockan var efter elva kilade jag ner till maken och pratade lite tills jag från ingenstans utbrast: Vänta, det kommer ord! och hastigt blev tvungen att springa tillbaka till datorn och skriva lite till.

Min replik och sättet jag sa det på fick mig att tänka på det här sketchen med konstnärssjälen Sven Sidney i underbara Stinsen brinner. O nej, tänker jag. Är det så illa? Är jag sån?

Sen imorse på telefon sa min lillasyster något när hon kommenterade på just själva magin i skrivandet som jag upplever. Jag hade precis berättat att jag stått och borstat tänderna när en av lärarna i boken plötsligt börjat prata och det han sa var så bra att jag (igen) vart tvungen att springa och skriva ner det. 

"Du är verkligen en konstnär," sa hon.

*tittar på klippet igen. funderar.* Äsch, jag väljer att ta det som en komplimang!

Transkript av valda delar:

"Nu skapar jag... nu kommer det! Titta vad jag har fångat! Se vad det blev! En säl utan ben! Det kan vara en sovsäck också. Rafael! (...) Titta vad jag har skapat Rafael, Sälj den, så har vi till hyran."

"Nu lider jag ju på riktigt! Åh, en sån vision! Min Gud, nu skapar jag igen. Jag föder, jag föder, jag föder! Titta. Ett stort hål, alldeles tomt. Precis så känner jag mig just nu. Med några enkla streck har jag lyckats fånga hela min sinnesstämning. Är det inte fantastiskt? Så jobbar en sann konstnär! Rafael! Sälj den, köp en resa. Nu går jag in i kris."

Ketchupeffekten

Hela veckan har gått utan att jag rört tangentbordet. Jag har läst mina texter, jag har stirrat på mina texter, jag har stirrat på ansamlingen bilder och citat som pryder området kring mitt skrivbord. Jag har tänkt och tänkt och klurat och släppt alltihop helt och hållet för att skriva en låttext (se det här inlägget). 

Och så nu. Plopp!

Har ni hört talas om ketchupeffekten? Så kommer inget, så kommer inget, så kommer inget, så kommer ALLT! 

Jepp. Det är trångt bland tankarna idag, många högljudda röster som vill nå ytan och berätta just sin scen så att jag kan göra min del och bevara den. 

Men idag finns inte tiden. Såklart. *fokuserar på att vara tacksam för att det lossnat och tänker att allt kommer finnas kvar där när jag stjäl mig tid om någon timme eller fem*

Man lär sig nåt nytt varje dag

För att se det hela positivt. Idag har jag lärt mig följande:

Skrivkramp kan leda till att man överdekorerar sitt skrivbordsområde/anslagstavla. Ganska drastiskt.

*tittar runt sin dator och undrar om hon gått och blivit en sån där excentrisk författare*

En suck eller två

Ibland kan jag tycka att kraven som ställs på ett manus är för höga. Måste verkligen varenda avsnitt, scen och mening vara spektakulärt bra?

*suck*

Vi kan väl säga att jag haft det lite motigt sista dagarna. Vi kan säga att jag är i den där fasen när jag hellre slår i köksluckor i jakt på onyttigheter än sätter mig på rumpan och arbetar. Igårkväll yttrade jag orden "jag är riktigt trött på den här boken". Chokerande, jag vet.

Jag är ensam hemma (tre sovande barn, ingen man, inga gäster) och eftersom ingen annan säger det till mig får jag helt enkelt säga det till mig själv som jag behöver höra.

Vilse. Du är fantastisk. Andra hade gett upp för längesen. Andra påbörjar manus som de aldrig skriver klart. Andra påbörjar sidor som aldrig ens blir en färdig manusidé. Du Vilse däremot, skriver och jobbar och jobbar HÅRT. Du har färdigställt sex långa romanmanus och du är bara trettio år! Du är en sån som gör klart. Du drömmer, du skriver och du skriver om. Sen skriver du om igen. Du älskar och arbetar och lägger ner din själ och du GER INTE UPP. Det finns inte ens på kartan när det kommer till dig! Du skulle aldrig lägga ner. Det är inget alternativ för dig och jag VET att du kommer få ordning på det här manuset på precis samma sätt som du har fått ordning på sex av tjugofem kapitel. 

Du brukar säga en sak Vilse som jag kommer att tänka på nu. Om Karin Larsson. Carl Larsson sa alltid om sin älskade Karin att bara hon la handen vid blomster blev det ett så vackert arrangemang att han bara kände sig tvungen att måla av det. Ingen gjorde stileben och blomsterarrangemang som Karin Larsson, allt hon rörde vid blev vackert.

Vilse, du brukar säga att du inte är sån. Du har inte det handlaget när det kommer till det estetiska. Men Vilse, du skapar din egen magi. 

Ett manus som du rör vid blir vackert. Så fortsätt skriv. Fortsätt tro på dig själv. Snälla. 

Första delen i en trilogi-diskussionen

För ett år sedan började jag bli klar med den första omskrivningen av manuset till trilogins första del. Det är det arbetet som jag helt river upp nu när jag jobbar med 3.0 versionen. =) Boken är inte sig lik och den är äntligen där jag vill ha den.

För ett år sedan skrev jag så här på den här bloggen:

"Jag älskar den här boken. Inte riktigt lika mycket som jag älskar tvåan och trean i trilogin, det tror jag inte går att ändra på, men jag älskar den!"

Ursäkta? Vilse, om du inte tycker att ettan lever upp till tvåan och trean så är du inte klar. 

För ett år sedan diskuterade jag så här: Första boken i en trilogi är aldrig lika spännande som sista. Det är omöjligt. Sista boken måste vara mer hårresande eftersom man har byggt upp för den i tre böcker. 

Nu säger jag så här: Första boken är annorlunda för att läsaren ännu inte känner min värld utan och innan, så som de gör i tredje, fjärde boken. Första boken är också annorlunda för att huvudpersonen Lianne är så annorlunda från hur hon är sedan - eftersom hon ännu inte känner till den dolda sanning som uppdagas i slutet av bok 1.

Ja, bok 1 måste vara annorlunda. 

Men inte mindre bra.

Vilse idag säger emot Vilse för ett år sedan. NU, efter att ha skrivit fjärde boken och rannsakat och analyserat gör jag den redigering som kommer resultera i en förstabok som är precis lika bra som de andra. Inte av samma anledningar, inte på samma sätt, men fortfarande lika bra.

*nickar segervisst*

Överraskningen i chokladpralinens mitt

I förra inlägget skrev jag om hur skrivandet tillåter att man "tar från det undre lagret" (citat Sofia på Debutantbloggen) om man inte känner sig sugen på den där chokladpralinen med körsbärslikör, men att man ibland bara måste bita i det sura äpplet och vara duktig. Även körsbärslikören måste ätas.

Det var vad jag gjorde igår. Jag skrev klart den där scenen som legat halvklar fastän jag inte alls hade lust och kände mig lättad efteråt. Min syster ringde och jag berättade glatt om det klara kapitlet och medan jag pratade var det något som skorrade falskt. Hade jag tänkt fel? Nej, det var omöjligt. Jag hade gått igenom dagarna i den här intensiva veckan i boken flera gånger, klart ingenting var fel. Det var bara det att det var fel. Ordentligt fel!

Vilken frustration! Mitt lättnad utbyttes i besvikelse när jag insåg att veckan i boken hade två torsdagar. Det får man ändå se som ett större fel som måste åtgärdas. Men HUR? Jag tog en promenad med man och barnvagn och pratade av mig om hur eländigt allting blivit, trots att jag varit så duktig.

Två timmar senare viftar någon med ett trollspö och lösningen uppenbarar sig. Min vecka kan få bara en torsdag - bra. Men inte bara det. Den nya scenen som ska ordna problemet är dessutom så rolig att jag sitter och skrattar, jag går runt och bara flinar och fnittrar för mig själv hela eftermiddagen innan jag sätter mig och skriver ner den samtidigt som jag duschar av mina tre, lortiga barn. 

Något som var ett gigantiskt problem ena stunden, förvandlades till bokens roligaste scen. 

Såna chokladpraliner gillar jag. 

Ta tjuren vid hornen

Citat Debutantbloggen (igen!), Sofia Hallberg, "Skrivkramp botas bäst med choklad":


När jag fick skrivkramp skrev jag på en annan scen som för tillfället lockade mig mer. Liknelsen är denna: är du inte frestad av chokladen med körsbärslikör så får du lyfta på locket och ta av det undre lagret. Alla bitar ska ju ändå hamna i magen. Förr eller senare … 

Så här tror jag att alla författare gör. Det är ju bland de bästa bitarna, när man börjar skriva på en scen direkt ur hjärtat, trots att den ligger flera hundra sidor fram. Då har man något att skriva mot, något att se fram emot att foga in i texten.

Men hur blir det då med den där körsbärslikören? Den måste ju skrivas någon gång, man kan inte hoppa över den helt och hållet.

Där är jag nu. Jag sitter och stirrar på den där körsbärslikören och jag är inte det minsta sugen på den, inte alls. Men jag är väldigt sugen på att slippa se den, så jag måste äta den. Jag har en stunds ro till mitt förfogande och tänkte vara duktig. Bita i sura äpplet, ta tjuren vid hornen. Skriva klart den där scenen som jag aldrig blir nöjd med och som hur jag än bär mig åt blir för lång.

Here we go.

Nya världar

Sofia skriver idag på Debutantbloggen om sin andra bok, den man skriver när man har debuterat. Hon skriver vackert om de där magiska stunderna när saker faller på plats och man går från bokidé till att man faktiskt har en plan och faktiskt vet vad man ska skriva. Underbart. Vet precis hur lycklig hon är och njuter lite av att jag känner till den känslan.

Men jag måste säga att jag blir lite avundsjuk. En ny roman. Helt ny. Det var inte igår jag skrev en sån. 

Jag har ägnat det senaste året åt omskrivningar och jo, ett helt nytt manus men i samma värld, en uppföljare. Jag insåg när jag läste Sofias inlägg att jag faktiskt ser fram emot dagen då jag har alla fyra böckerna i min serie i bokhyllan - inte bara för att det betyder att jag lyckats publicera dem och att alla kan läsa dem - utan för att det betyder att jag äntligen får ge mig in i helt nya, ännu outforskade världar att gå vilse i. Världar fulla av personer som jag nu inte känner till, men som jag kommer älska och som kommer berika mitt liv och skrivande på nya sätt.

Livet är helt enkelt fullt av saker att se fram emot!

Lyckoskrik

Jag känner för att skrika lite, men alla mina vänner på msn och min man där nere på sitt kontor inbillar jag mig är så innerligt trötta på mig, så jag skriker lite här innan jag återgår till mitt dokument.

*klämmer i från tårna, för vad allt vad hon är värd*

DET HÄR BLIR SÅÅÅÅ BRAAAA!!

Mitt i natten-dilemma

Allt flyter. Jag har tänkt, läst, tänkt, tagit beslut. Det här ska bort, det här ska bli nytt, det här ska lyftas. Hjärnan går på högvarv, alla pusselbitarna ligger redo att klickas ihop med varandra, det är bara att köra.

Och då slår klockan tolv. Midnatt.

Likt Askungen springer jag i panik ner för trappan, med hjärtat skrikande av besvikelser. Jag vill ju fortsätta! Jag vill dansa en dans till, prinsesn var ju precis på väg att kyssa mig, jag kan ju inte gå NU heller. Avbrottet är på tok för abrupt, men det räcker inte. Min besvikelse är ännu större.

Jag har svårt att slita mig från min text nu när jag äntligen kommit in i den och håller alla trådar vackert i handen, redo att göra en tjusig inbakad fläta, inte bara för att jag vill fortsätta hellre än sova, utan för att jag vet att det kommer dröja dagar innan jag får en sådan här stund med mitt manus igen. Jag vill inte återgå till hushållsarbetet som fyller dagarna för att sen sova i askan i spisen. Jag vill stanna i mitt förgyllda balrum, men jag får inte. Kan inte.

Sådan är min lott, eftersom jag inte är författare på heltid utan har ett annat liv bredvid. 

Trumpen sneglar jag på mitt att göra-lista. Längtansfullt kikar jag på mitt dokument. Sen lyfter jag handen till min laptop, fäller ihop datorn och går. Ansvarsfull.

Balen är slut, förtrollningen bruten. Hoppet står till att orkestern ska börja spela på precis samma vals som där den slutade och att prinsen minns precis hur han nyss plutade med läpparna. Orden ska få flöda igen. Nästa gång. Bara inte imorgon bitti.