4569 ord före halv tolv på förmiddagen, det måste väl vara världsrekord?
Jag har hamrat, knapprat, och följt mina hjältar in i mörkret och hem. Jag har ställt mig upp och sprungit fram och tillbaka, hysteriskt hoppande av glädje, klappat händer och tjutit, hurrat (det tyckte tvååringen var jätteunderhållande). Jag har gråtit.
Jag är helt slut.
Det här är den bästa delen av skrivande. Flödesskriva räcker inte som beskrivning, utan karaktärernas stormande känslor införlivas i mig och blir mina egna. Det handlar inte om att jag känner med dem eller förstår hur de känner sig, utan jag känner deras känslor i min kropp. Det är underbart, uppfyllande och utmattande.
Nu ska jag lämna manus, så gott det går. Kanske åka pulka med barnen eller baka bröd. De kommer hem från skolan snart. Något blir det i alla fall för att väga upp deras smått disträ mor.
*andas ut* Vilken resa.
Du är galen.
SvaraRaderaÄlskar't!
/A
Jag är det, va? Det är inte normalt beteende? Well, well. Man får väl offra sig för konsten. =)
SvaraRaderaMen gumman, tål du så mycket känslor?! Akta så du inte går sönder.
SvaraRaderaMed tanke pa kanslorna man far nar man laser, ar det inte konstigt att du kanner pa detta viset nar du skapar... Wow. Ser VERKLIGEN fram emot nasta kapitel (for vilken cliffhanger det korta #23 lamnade mig pa. Aven om jag kanner till slutet, har jag svart for sadana cliff hangers!! haha) Kram!
SvaraRaderaAnja: Ooo ja, det är ju det bästa jag vet!
SvaraRaderaTheresa: #24 blir långt igen, I promise!! Både 24 och 25 är halvklara, men jag kan inte ge några löften på att jag blir klar i helgen, måste tydligen rodda resten av livet också. Om en vecka borde det vara klart, det tror jag. Tror inte det går att hejda. =)