måndag 23 november 2015

Jag tror att du kan se det själv

Handledarmöte.

Du har ju kommit väldigt långt, säger handledaren, innan hon går igenom de tankar kring vetenskapligt förbättrande som hon fått när hon läst första utkastet till min uppsats. 

Det enda jag är orolig för är att den ska bli för lång - inte för att jag till vardags skriver 500sidiga romaner, utan för att det finns för mycket intressant att ta upp inom min frågeställning.

Men allt hon säger pekar på att hon vill att jag ska ta upp mer, inte mindre. Jag förstår att det för min del kommer att innebära ordplockande med pincett den här veckan: om jag tar bort de här fem orden här kan jag stoppa in den nya meningen därborta.

På slutet frågar jag rakt ut om det är något som står ut, något avsnitt som hon känner att jag kan korta ner eller ta bort.

Hon tittar på mig rakt, eftersom hela hennes person är sådan, och så säger hon: Jag tror att du kan se det själv.

Åratal av självredigering stiger inuti när hennes danska, intellektuella ögon ser in i mig. 
Som om hon visste att jag ägnat veckan åt att läsa inskickade manus.
Som om hon visste att jag var författare.
Som om hon visste att jag var förläggare.

Men det gör hon inte.

Hon har bara sett min skrivprocess under de gångna veckorna, hört mina resonemang under seminarierna, och hon drar slutsatsen att det inte är några som helst problem för mig att redigera klart min uppsats.

På fredag är det inlämning.

söndag 22 november 2015

En julmarknad på slottet (i oredigerad form)

Silversmeden har en döskalle i ringbrynja på sitt bord. Besökarna brukar fråga vad den heter. Tjabo, svarar silversmeden, fastän hans fru, som skriver en doktorsavnhandling om Virginia Wolf i översättning till svenska, hävdar att det är en tjej. Han har alltid hetat Tjabo, säger smeden. Tjabolina, föreslår tvålmakerskan från England.

Doktoranden skrattar. Silversmeden ler under hattbrättet.
Besökarna köper inte brynjan.

Skulpturmålerskan bredvid säljer Bauerfigurer. Prinsessan Tuvstarr omringas av troll på hennes bord. En drake har tappat örat och en liten flicka fingrar på julängeln medan en annan undrar hur mycket älvan på molnet kostar. Barnhänder plockas ständigt bort från de ömtåliga sagofigurerna, sällskap efter sällskap, som silas genom gången mellan våra marknadsstånd.

Hemslöjdsgummorna tvärs över säljer lotter. En för tio, tre för tjugo, ropar de hela dagen. Tombolan snurrar, gummorna håller tummarna. Besvikna barn med ofördelaktiga nummer får en pepparkaka.

På hörnet står yllekillen och säljer skinn, vantar och fällar. Han köper min andra bok till brorsdottern. Hon tyckte om del ett som hon fick i julklapp förra året. Han pratar i korthuggna meningar vid mitt bord innan han återvänder till de tovade ylletomtarna. Varje gång jag tittar dit, tittar han på mig. Jag vet inte vad hans ögon säger.

Träsnidarsonen står på samma hörn som förra året. Han säljer sin pappas träkistor, nyckelskåp och smörknivar. Pappan dog för längesen, men den 80åriga frun har så mycket sniderier hemma att hon fortsätter ställa ut på marknaden år efter år. 29 år har de stått nu, säger träsnidarfrun. Jag tycker de ska propsa på att få stå gratis nästa år. Vi brukar luncha ihop borta i utställarkällaren och skratta åt osannolika anekdoter. Jag vet inte varför de gillar mig, men jag dras till dem som författare gör till anektodfyllda original.

Patronen på vår marknadsgata är smeden med de tvinnade mustascherna. Guldknapparna blänker på ena sidan västen, klockkedjan dinglar mittemot och fötterna stegar med självklar pondus medan händerna vilar i varann bakom ryggen. Tunga, svarta pjäser pryder hans bord: advetsljusstaken, korkskruven och den mångarmade kandelabern som silversmedens fru doktoranden vill ha i present nästa gång hon fyller jämt. För tillfället nöjer hon sig med att köpa en tung, kantig spik av större modell att spika sin avhandling med på väggen på Umeå Universitet där man fortfarande brukar den seden. 

Skulpturmålerskan vill idka byteshandel - mina böcker mot draken utan öra. Hennes självförtroende tillägger att jag kan få en femtiolapp också - trots att draken är värd 350 och jag tar 200 för mina böcker. 

Hon säger att jag kan fundera på det. Det gör jag.
Tvärs över gången kysser doktoranden sin silversmed.

Jag beundrar brevkniven som smeden tillverkat. Hans fru meddelar att barnbarnet inte vet vad man har en brevkniv till och sörjer de handskrivna brevens död. Jag muntrar upp med att en alternativt användningsområde för det rustika hantverket kunde vara som mordvapen av trädgårdsmästaren i biblioteket.

Tvålmakerskan skrattar. Smeden tvinnar mustaschen och säger nåt på flytande skånska.

Slottspersonalen med hennafärgat hår går en runda för att se till sina utställare. Hon undrar om det blir ensamt bakom mitt bord, men jag har ju ett huvud fullt med karaktärer, hälsar jag. De kommenterar allt som händer.  Det kan hon gott tänka sig.

Jag tackar för att någon erkänner deras närvaro på slottet och får höra om annan sådan närvaro. Medan hon pratar om slottsherrens dotter som lever kvar här inser jag att hon inte skämtar. Vålnaden är verklig för henne och jag ber henne därför hälsa. Hennahåret tackar för att jag förstår att världen består av mer än det som det fysiska ögat ser.

Lianne håller med.
Jag känner mig skeptisk.

De ungdomar som går förbi mig utan att ägna Lianne en blick, de kan jag urskilja på långa avstånd. Deras ögon är mätta, som om de redan sett och lärt sig allt värt att veta på youtube. Ingenstans bland slottets julprakt finns något som lockar. De ratar inte bara Lianne. De ratar allt.

Jag hälsar lika glatt på alla.

På lunchen säger träsnidarsonen att nyckeln till ett långt liv är att aldrig tappa sin nyfikenhet. Hans vithåriga mor står på marknaden tio timmar om dagen. 

De barn som sugs till omslagen på mitt bord är de som förstår att böckerna inte är gjorda av papper, utan av en upplevelse de ännu inte haft. De har längtan i sina ögon. De vill läsa, känna, lära mer. Många föräldrar uppmuntrar och vill gärna köpa böckerna. Andra går vidare innan barnet ens läst klart baksidestexten.

Finns böckerna på biblioteket, frågar någon medan händerna smeker omslaget. Ja, säger jag, och sörjer. Inte för att jag gick miste om ännu en såld bok, utan för att barnet är så oförstådd. Flera gånger kommer hon tillbaka och klappar böckerna, fotar dem och ställer försynta frågor som bär på mer än vad orden rymmer. Hennes mamma köper tvålmakerskans läppcerat och ber ungen skynda.

Om jag gick på marknaden skulle jag köpa allt det jag ser i besökarnas kassar: rökt korv och ostar, cider, knäckebröd, choklad och marsipan. Kanske hjortronsylt till maken och en påse biscotti till teet. Färsk grönkål, kärvar, kransar och handstöpta ljus. 

Det kan bli dyrt.
Tur att jag inte kan lämna bordet.

Alla barn åker skridskor på det blanka golvet. Sorlet sällskapas hela tiden av det släpande ljud som kunde tillhöra slottsspöket. 

En ensam flicka i dovblå jacka går nerför vår marknadsgata fem gånger. Hon är rätt ålder, men hon verkar inte intresserad av att läsa för hon går så långt bort från mitt bord som hon kan. Det är ju helt okej. Alla elvaåringar läser inte 500sidorsböcker till vardags. 

Men sjätte gången kommer hon inte ensam, utan med föräldrar. Nu glittrar ögonen och hon törs närma sig böckerna som tydligen utgör en enorm tjusning. Föräldrarna förklarar att hon älskar att läsa. Flickan vill väldigt gärna ha dem. Hon får dem av sin pappa. Jag signerar. Hon står fortfarande blyg.

Det finns alla sorter.

Något som också silversmeden konstaterade och skakade på hatten. En kvinna hade valt örhängen, provat, speglat sig, skulle köpa, men bara hämta gubben först. Gubben hade tittat på silversmedens bord och kastat ett "det där har han ju bara svängt ihop!" i smedens ansikte innan gått igen. Kvinnan hade lommat därifrån utan nya örhängen. 

Det finns alla sorter på en marknad.

De tio-tolvåriga läsarna jag möter är både pojkar och flickor. De äldre tonåringarna är bara flickor. Jag bestämmer mig för att framgång den här helgen innebär att sälja böckerna till en lång, gänglig grabb. 

Det gör jag. Jag minns vad han heter. Han tycker inte det är underligt alls att längta efter att läsa en bok med en flicka på framsidan. Hans mamma köper båda böckerna till honom som julklapp, eftersom de är något han verkligen önskar sig.

Han är längre än jag.
Han är framtiden.

onsdag 18 november 2015

En dag i Vilseland

Vaknar av liten Busa som kryper upp i sängen och vill ha gos. Hör telefonen plinga nånstans i närheten. Busan skuttar iväg till förskolan med pappa och telefonen visar nya bilder på omslaget till Allt som vi lovat. Iam, seriens ena huvudkaraktär, som tidigare såg ut som en hobbit, ser nu mer ut som en superhjälte. 

Illustratören förtjänar respons, men Vilse har numera akademiska uppsatser att skriva. En kort facetimekonversation med lillasyster senare ("Vad är det egentligen som är fel på Iam den här gången?") och en uppsats knackas klart. 16 sidor om Markus Zusaks Boktjuven och barnlitteratur om förintelsen skickas iväg till handledare och Vilse firar med att svara illustratören nogsamt men snällt.

Ett annat mejl. En vacker fråga av tillit till Vilse Förläggaren ger livet rosenkant på väg till förskolan. Därefter veckohandla på Maxi men telefonen låter igen och nu kom svaret från illustratören som inte alls är arg för min respons (den här gången heller), utan ser hoppfullt på omslagets framtid.

Hemma. Mat i kylskåpet, frukt dignar i skålarna. Lekande, utklädda barn. Jag skriver ut dagens skiss och ritar lite på den, fotar och skickar tillbaka till mannen som gör min berättelse visuellt verklig.

Imorgon ska jag skriva bok. Fredag blir det handledarmöte och tillbaka till Zusak och andra världskriget.

Snart är det jul, VilseVerkstad och oändliga skrivardagar.

Och ni vet att det är massor jag vill blogga ikapp, men det enda jag tror mig utlova inom kort är en novell om helgens julmarknad som jag skrev under helgens julmarknad. Meta på den!